För Hans-Erik Dyvik Husby fick drogfriheten omedelbart positiva konsekvenser. Han blev överraskande tillfrågad om han ville spela Cornelis Vreeswijk i filmen om den kände trubaduren.
Regissören Amir Chamdin hade provfilmat många skådespelare, men inte hittat rätt. Så läste han i en tidningsartikel att Hans-Erik Dyvik Husby, alias Hank von Hell från norska punkbandet Turbonegro, befann sig på ett behandlingshem i Skåne. Då såg han sin chans.
– Jag provfilmade och fick rollen, alla pusselbitar föll på plats, säger Hans-Erik, som förutom att vara begåvad med en kraftfull sångröst också är mycket lik Cornelis. Kroppshyddan, uttrycket, färgerna – porträttlikheten är nästan kuslig.
Inspelningen fick dock skjutas upp ett halvår, eftersom Hans-Erik spelade huvudrollen i Jesus Christ Superstar på Det Norske Teatret i Oslo.
Hans svenska är oklanderlig, även om ett och annat norskt ord slinker emellan. Han berättar med ett skratt att han jobbat hårt på att lära sig bra svenska. Dels har han tillbringat mycket tid i Sverige, dels blev han språkcoachad inför rollen som Cornelis.
– Jag har alltid sett det som en utmaning att lära mig lite av språket i de länder där Turbonegro har turnerat. Och svenskan ligger ju bra till för en norrman.
Hans-Erik växte upp med Cornelis musik. Hans far var vissångare på 1970-talet och Cornelis var minst lika känd i Norge som i Sverige.
– Vi rocksångare och punkare gillade honom. Vi lyssnade på Cornelis och tog droger, säger han.
Hans-Erik omfamnade som ung myten om sex, drugs & rock’n’roll. Redan som 12-åring började han knapra piller och några år senare hade han testat alkohol och andra droger. Han fastnade snart i ett tungt missbruk som skulle vara i 24 år. Men själv tyckte han att livet lekte.
– Jag ville leva som en rockstjärna och dö som en rockstjärna. Jag kallades för riksbuse och tyckte det var cool, säger Hans-Erik, som dock kom på andra tankar när han insåg att karriären stagnerat på grund av missbruket.
– Jag var inte längre medveten om vad jag sa och gjorde. Jag blev helt enkelt vuxen och ville ta hand om min hälsa. Jag kom fram till att jag gärna ville leva som en stjärna. Men jag ville inte bli berömd först efter min död. Myten kring rockstjärnornas drogvanor är fruktansvärd. Den har dödat så många och är inte ett dugg cool. Rockmusik ska vara revolutionerande. Men vad är det för revolution i att droga ner sig?
Hans-Erik sökte hjälp för sitt missbruk i Norge, men hamnade snart i vad han kallar ett nytt, men legalt, missbruk. Han gick på subutex och kände sig aldrig riktigt närvarande.
– Jag sökte vård för att bli av med mitt missbruk, inte för att bli en laglig pundare, brummar han och tillägger att han tycker att det är helt sjukt att vissa missbrukare kan gå i 25–30 år på substitutionsdroger.
Det märks att det här är en fråga som upprör och engagerar. Hans-Erik berättar livfullt hur han försökte sluta med substitutionsdrogerna, men fick kalla handen från missbruksvården i Norge, där läkare slentrianmässigt skriver ut preparat som subutex. Då for han över gränsen till Sverige och fick hjälp av Narconon, som stöttade honom i hans önskan om att bli helt drogfri.
– Att sluta med droger var det bästa jag gjort, jag hade en enorm viljestyrka. Och det gjorde inte ens ont att trappa ner. Det tog sex veckor att bli drogfri och då hade jag mått ganska bra under hela processen. Jag promenerade mycket, tog hand om mig själv och sov bra, säger Hans-Erik som i mars 2009 gick in i en ny, nykter tillvaro.
I dag kan han ta ett glas vin för sällskaps skull, men poängterar att han har stor respekt för alkohol.
– Att dricka är inte längre min grej, konstaterar han lugnt och nämner som i förbifarten sin 2-åriga dotter Else Victoria. Hon är en mycket viktig anledning till att han vill vara drogfri, eftersom han vill vara en ansvarsfull far och familjeman.
Möjligen har arbetet med filmen ”Cornelis” också bidragit till Hans-Eriks tillfrisknande. Genom Cornelis konfronterades han med sig själv och sina egna demoner.
– Det var tufft att inse att våra liv är nästan identiska. Typen av musik vi spelar är olika, men viljan att provocera, texterna och de mörka stråken har vi gemensamt, liksom våra sätt att hantera privatlivet. Många scener var mycket svåra eftersom jag kände igen mig själv. Men det var gott när jag kom ut på andra sidan. Inspelningen har lärt mig mycket om mig själv och har fått mig att inse att jag inte är ensam om att ha betett mig dumt i livet. Som missbrukare tror man ofta att ”alla andra” har ett bra liv och att det bara är jag som är helt värdelös, säger Hans-Erik, som i tillfrisknandeprocessen blev medveten om att det går att vända det svåra man genomlevt till en fördel i livet.
– Det är faktiskt möjligt att göra bort sig totalt och sedan gå vidare. Jag har också insett att det inte är läskigt att vara nykter. Men man behöver hjälp på vägen. Mig trodde ingen på, förutom min manager. Ändå gick det bra, för min drivkraft att bli frisk var så stark. Livet har lärt mig är att på något sätt överlever man alltid.
Hans-Erik ser ljust på framtiden. Just nu spelar han, tillsammans med Cornelis son Jack Vreeswijk, in en skiva, en egen version av Cornelis låtar.
– I filmen agerar jag Cornelis. Nu vill jag göra min egen version av honom och hans musik. Det är ett ärbart uppdrag och jag är tacksam för allt stöd jag får av Cornelis familj. Jag och Jack har blivit nära vänner, vilket känns speciellt.
Om det så småningom bär av till Norge igen är ovisst. Just nu bor Hans-Erik tillsammans med dotter och fru i Hammarby Sjöstad i Stockholm. Och de stortrivs.
– Stockholm är väldigt vackert. Och jag har faktiskt Sverige att tacka för att jag i dag är drogfri.
Maria Zaitzewsky Rundgren