Förbundsordföranden Anna Carlstedt – 25 procent av befolkningen har aldrig haft kontakt med föreningslivet. Hur ska folkrörelserna ska locka dem?
Det ideella engagemanget i Sverige är större än någonsin. Det visar den nya stora befolkningsstudien som Ersta Sköndal Högskola genomfört på regeringens uppdrag. Av den framgår det bland annat att den svenska folkrörelsetraditionen lever och frodas. Dessutom uppstår det hela tiden nya typer av organisationer och nätverk. Inte minst bland unga människor, som engagerar sig mer än någonsin.
Vad är det då som gör att vi arbetar ideellt, att vi blir medlemmar i en organisation? Studien visar att en förkrossande majoritet av oss som är engagerade i en förening har föräldrar som också varit det. Det ideella intresset går i arv. De som engagerar sig mest är de som har mest utbildning och tjänar mest, de har redan ett stort socialt kapital och starka nätverk. Men 25 procent av Sveriges vuxna befolkning har aldrig haft någon kontakt med föreningslivet. Det handlar ofta om människor i utanförskap. Som skulle ha tid att lägga på ett ideellt arbete, och som dessutom genom föreningslivet skulle kunna få tillgång till en social arena.
Vad gör vi i de svenska folkrörelserna åt detta? Är vi nöjda med att engagemanget ökar och att vi når 75 procent? Eller är det dags att bestämma att vi faktiskt vill nå den sista fjärdedelen också?
Personligen är jag övertygad om att de inte bara behöver oss. Vi behöver dem, minst lika mycket. IOGT-NTO är, som flera svenska folkrörelser, en 1800-talsorganisation. Vi bär med oss bilder från när vi bildades: Hur vi förtryckta och eländiga gick samman, organiserade oss, reste oss ur misären och byggde folkhemmet. Men bilden har förändrats. Nu är vi föreningsmänniskor i de allra flesta fall högst välkammad medelklass, varken förtryckta eller eländiga.
Så hur når vi då de 25 procenten? Ja, faktum är att vi i vår egen organisation IOGT-NTO har exempel på att vi faktiskt lyckats. I vår kamratstödsverksamhet till exempel, i hundratals grupper runt om i landet, finns det bland annat massor av medlemmar som aldrig varit med i någon som helst förening innan de hittade oss. Och som kanske inte alltid har så stora kunskaper om traditionellt folkrörelsearbete. Men som har massor av andra kunskaper som vi gamla föreningsrävar behöver få ta del av för att utvecklas.
Vi har bland våra medlemmar idag alltmer blandade åldrar, alltmer blandad etnisk bakgrund och väldigt olika typer av livserfarenhet. Johan von Essen, en av forskarna bakom studien, brukar säga att ”föreningslivet i stort går ut på att lära sig stå ut med andra människor som inte är som man själv”.
En vacker tanke, tycker jag.
Anna Carlstedt