Accent skickade Maria Söderberg till Moskva för att ta reda på mer. Hennes slutsats är bedrövande: ”Ingen aktör – kanske med undantag från president Medvedev själv – ser själva alkoholen som ett problem. Det tycks som om det alltid är något annat som först behöver åtgärdas.”
Krisen och krigen i Tjetjenien bleknar. Kampen om miljöförbättringar en lekstuga. Till och med gränskonflikten med Georgien tycks hanterbar i jämförelse med den lavin av missnöje som kraftiga inskränkningar av inköp av vodka och öl kan åstadkomma.
Alkoholen är det livselixir, som framförallt får den manliga delen av befolkningen, att både uthärda och glädjas, roa sig och oroas. Det finns inget tillfälle när det inte passar att ta sig en sup.
Nu säger president Dimitri Medvedev att det är dags ta itu med den pågående nationella katastrofen. Han uppges vara chockad över siffror som beskriver medelryssens årliga konsumtion: 18 liter ren alkohol. Det är ett svårslaget världsrekord (och dubbelt så mycket som i Sverige).
Kanske menar han allvar, för han har sagt sig uppmuntrad av den tidigare presidenten Michail Gorbatjovs alkoholpolitik från 1985 till 1987, vilket i sig är modigt. Det är ett stort politiskt risktagande för Medvedev.
Inte ens Vladimir Putin vågade föreslå några egentliga åtgärder trots 1990-talets explosionsartade ökning av spritkonsumtionen. Under hans tid ökade istället öldrickandet kraftigt. Knappt någon åtgärd i modern tid har fått den ryska allmänheten att ilskna till så som Gorbatjovs alkoholkampanj. Att den i ett senare skede visade sig ha räddat livet på närmare en miljon ryssar från att dö i förtid har blivit mindre omskrivet.
Den här frågeställningen blir min utgångspunkt. Jag uppsöker personer och platser under några dagar i Moskva med omgivning. Var befinner sig alkoholfrågan?
Min slutsats är att ingen aktör – kanske med undantag från president Medvedev själv – ser själva alkoholen som ett problem. Det tycks som om det alltid är något annat som först behöver åtgärdas.
Berusade poliser misshandlar och dödar
Säkerhetspådraget är stort. Den lilla mötesplatsen i centrala Moskva, vid statyn av författaren och diplomaten Aleksandr Gribojedov, är avspärrat med kravallstaket. På ett lastbilsflak lyfts plankor undan och en scen träder fram ovanför banderollen: ”Stoppa polisvåldet!”
– Den här aktionen är till för att uppmärksamma folk på hur polis och domstolar sätter sig över lagen och en protest mot hur poliser använt våld, säger Michail Kriger, arrangör av aktionen och affärsman.
En rad händelser den senaste tiden har uppmärksammats. I november 2009 sparkade tre berusade polismän ihjäl en 19-årig man i Moskva i närheten av tunnelbanestationen Kusminki. En av polismännen har åtalats, de två andra är ögonvittnen.
Ett halvår tidigare, i april 2009, sköt en polischef för en av Moskvas stadsdelar ihjäl två personer och skadade fler. I berusat tillstånd hade han tagit ett vapen och åkt iväg till ett köpcentrum i en svarttaxi. Efter att ha dödat chauffören tog han sig in i en butik och sköt vilt omkring sig. När polis kom till platsen sköt han även mot dem. Den tidigare polischefen är nu åtalad och riskerar livstids fängelse.
– Det är klart att alkohol har en betydande roll i dessa fall, säger Michail Kriger, men vi kan aldrig veta exakt. Idag vill vi främst visa vår solidaritet med de anhöriga.
Aleksandr Gribojedov blickar ned från sin staty över de nära hundrafemtio de-monstranterna. Han blev själv dödad i ett upplopp i Teheran 1829, endast 34 år gammal. Gribojedov skrev komedier, den mest kända med titeln ”Förnuft skapar elände”.
Andra som iakttar tillställningen med neutral uppsyn är de tiotal polismän som står intill kravallstaketet och tvingas lyssna till ett dussin talare som talar om elände, men mindre om förnuft inom poliskåren. Polismännen visar inte med en min vad de känner.
– Jag har fått rådet att aldrig titta en polis i ögonen på kvällen, säger en 18-årig svensk student i Moskva.
– De kan göra vad som helst mot dig, du kan inte försvara dig, säger en 55-årig rysk översättare.
– Varsågod! Tag gärna! säger en ung kvinna utanför kravallstaketet och delar ut flygblad.
Hon heter Karina Kotova och är lärare och forskare, 31 år gammal.
– Men idag är jag bara en volontär bland andra, ler hon. Jag är verkligen missnöjd över polisen i mitt land.
I vilken utsträckning tror du att alkohol är inblandad i våldsamheterna?
– Det är klart att det finns med! Men problemet är mycket mer omfattande, alkoholen är inte det viktigaste som vi måste bekämpa.
Efter två timmars möte, som visar sig bli ytterst fredligt, vänder folk hemåt. Vinden tar tag i jackor och sjalar. Regnet kommer. Det är lördag afton. På busshållplatsen sitter en överförfriskad man med en burk öl och försöker fumligt tända en cigarett.
Centrala Moskva är en lugn plats. Berusade personer skriker och skrålar inte på gatorna. Däremot ser jag en person som segnar ned på gatan mot ett staket; propert klädd i halvlång rock.
Här och var står klungor av ungdomar med en flaska öl i handen. På parkbänkar sitter förälskade par, utan annat ställe att träffas på en utomhus.
Eftersom det är möjligt att köpa alkohol dygnet runt i vanliga livsmedelsbutiker är tillgängligheten stor. En halvlitersflaska vodka kostar inte mer än 14 svenska kronor. I kiosker säljs däremot ingen starksprit, men utbudet är stort av starköl och cocktails med en alkoholstyrka på upp till tretton procent.
Kvinnors läge utsatt
Polisens brutalitet har blivit en stor nyhet i Moskva. En annan fråga som tränger igenom mediebruset under mina dagar här är en rapport om våld mot kvinnor från centret mot våld mot kvinnor, Anna. De har tagit fram statistik som visar att 14 000 kvinnor varje år dör i Ryssland till följd av våld i hemmet.
Nästa dag möter jag grundaren till organisationen Marina Pisklakova-Parker.
– Alkohol är inte orsaken till våldet mot kvinnor, men det påverkar det förstås, säger hon.
– Missbruket tas som en ursäkt för både kvinnor och män. ”Jag var berusad och minns inte”, får vi ofta höra från mannen. Kvinnan kan också finna stöd om att ”han egentligen inte är sådan, bara när han dricker”. Samtidigt visar vår erfarenhet att alkohol även kan minska aggressivitet och spänning mellan paren. När spriten är helt borta ur bilden framstår problemet i all sin nakenhet.
Marina Pisklakova-Parker tänker på ett fall där kvinnan fick sin man att sluta dricka under längre period. Men när han varit nykter i några månader kom våldet mot henne tillbaka. Det blev värre.
På en befolkning av 150 miljoner finns inte ett enda skyddat boende för kvinnor och barn. Inte ens i huvudstaden Moskva. Anledningen är att kvinnan ofta behöver skyddat boende för både sig och sina barn, och eftersom föräldrar alltid har laglig rätt veta var deras barn befinner sig kan en pappa leta rätt på sin familj.
Det är extremt sällsynt att polis ingriper i hem där kvinnor blir slagna. Organisationen Anna kan bara, sedan de grundades 1995, påminna sig ett enda fall som resulterat i ett rättsligt efterspel i domstol trots de 212 000 anmälningar som årligen kommer in till polismyndigheten.
Hur är detta möjligt? Jag sitter fullständigt utmattad på stolen framför henne.
– Vi frågar oss själva, säger Marina Pisklakova-Parker och tittar ut mot lokalerna i på en gård i centrala Moskva.
Hon har fem medarbetare på plats. Under åren har de lyckats etablera sig som en av de främsta i arbetet för kvinnors rättigheter. På väggen finns ett porträtt med Marina Pisklakova-Parker och en av hennes vänner Hillary Clinton.
Själv säger hon att Sverige gett henne inspiration för att arbeta med frågorna. Det avgörande studiebesöket ägde rum på Kriscentrum för kvinnor i Göteborg 1993.
– Vi måste försöka. Jag älskar mitt land. Själv hämtar jag kraft i minnet av mormor, hon hette Anna, och påminde i allt det svåra om att ”jag måste vara stark”.
Trots att det inte är en huvudfråga för organisationen vill jag att hon formulerar åtgärder mot alkohol. Hon får helt enkelt för en stund agera minister.
– Först och främst skulle jag se till att minska antalet berusade tonåringar. Det måste vara absolut förbjudet att köpa sprit om man är under 18 år. All alkoholreklam måste förbjudas. Men viktigast är att kontrollera spritens kvalité. Här finns det många förfalskningar och folk dör av förgiftad sprit. Främst låginkomsttagare drabbas. Bara förbud löser inga problem. Det visade Gorbatjovs politik på 1980-talet. Var och en måste själv bestämma.
Vad behöver göras för att minska våldet mot kvinnorna?
– Jag har slutat tro på information och behandling. Vi måste ha en ny politik. Det krävs lagändringar som skyddar kvinnorna.
Därmed råder ingen tvekan om var bilden på Marina Pisklakova-Parker ska tas. Det ryska parlamentet! Efter en tjugo minuter lång promenad står vi framför den mäktiga granitgrå byggnaden som reser sig som ett berg intill Röda torget.
I det kollektiva Ryssland är historien rik på individer som förflyttat just berg; moraliskt, andligt – och bildligt. Jag ser på den beslutsamma Marina och tänker att hon – utan tvekan – en dag kommer att föra frågan ända fram till den beslutande nivån.
”Hjärnkapacitet förhindrar alkoholism”
Söndag morgon tar jag tåget till Dubna, två timmar resa norrut. Staden ligger intill den mäktiga floden Volga. Här placerades Sovjetunionens kärnkraftsforskning 1956 och hit kom fysiker från när och fjärran. En av dem var medborgarrättskämpen och kärnfysikern Andrej Sacharov som 1975 fick Nobels fredpris.
Det är två dagar efter terrordådet på nattåget mellan Sankt Petersburg och Moskva där 26 människor fick sätta livet till. Men ingen förhöjd säkerhet märks på tågstationen, ej heller i tågvagnarna.
Det tar en halvtimme att nå utkanten av Moskva, som är Europas folkrikaste stad. Med ytterområden finns här 14 miljoner invånare och inflyttningen ökar.
I Dubna möter jag tre kvinnor. De ser sig själva som överlevare från andra världskriget. Nadja Kavalerova, 60 år, berättar om hur hennes familj mirakulöst överlevde blockaden i Leningrad (idag Sankt Petersburg), Tamara Ivankjevitj, 63 år, kommer från dåvarande Stalingrad (idag Jekaterinenburg), där hennes föräldrar slogs mot tyskarna, och Svetlana Tjo, 58 år, kommer från Perm i Uralbergen.
Deras familjer fanns med i den första inflyttningsvågen till Dubna. Men efter 1980-talets slut falnade glansen av den internationellt framstående staden. Med Sovjetunionens kollaps stängdes fabriker och det internationella utbytet minskade.
– Kvinnorna var uppfinningsrika och försökte hitta nya uppgifter i samhället. Männen satsade ofta på affärer, men resten började supa ned sig, säger Tamara Ivankjevitj.
– På något sätt var det som att kvinnorna värnade mer om familjen och kunde lättare anpassa sig. De var heller inte vana att dricka sprit.
– När vi var unga var det sällan någon vodka eller champagne som serverades. Vid något enstaka tillfälle kunde det bjudas på ett glas. Öl var inte alls populärt, minns Svetlana Ivankjevitj. Hon har arbetat med internationella kontakter på ett av forskningsinstituten i hela sitt yrkesliv.
– Efter perestrojkans år blev det inne med att fira allt med alkohol. Idag dricker vi vin regelbundet och ibland vodka. Allt är mer tillgängligt och accepterat.
Nadja Kavalerova beskriver hur hennes 28-årige son dricker öl med sina vänner. Yngre drar runt mellan Dubnas få restauranger och barer under helgen.
– De kulturella möjligheterna för familjerna är små. Om en tvåbarnsmor vill ta tåget till Moskva för att visa barnen staden och gå på museer kostar det henne en fjärdedel av lönen.
Ändå anses Dubna alltjämt som en bättre plats än de flesta mindre städer i Ryssland. Mina tre värdar menar att befolkningen i staden har större motståndskraft mot missbruk. De är mer utbildade, och därmed mer intelligenta – god hjärnkapacitet förhindrar alkoholism, som de uttrycker det – och här erbjuds en aktiv fritid med segling och bad. Sysselsättningsnivån är, trots allt, bättre än i övriga Ryssland.
Vi tittar gemensamt på Dubnas statistiska underlag. Läsningen är knappast munter och följer i stort sett landet i övrigt. Här kan utläsas att vart fjärde dödsfall bland kvinnor och vart tredje dödsfall bland män är alkoholrelaterat. Denna grupp avser pensionärer; pensionsåldern för män är 60 år, för kvinnor 55 år. En annan uppgift visar en jämn fördelning mellan pojkar och flickor. Fram till 18 år finns det 49,2 procent flickor och 50,8 procent pojkar i Dubna. Men när siffrorna jämförs i gruppen för arbetsför ålder (upp till pensionsålder) är det 54,8 procent kvinnor och 45,2 procent män.
Vid den mäktiga floden Volga vandrar ett ungt par. Det är Katja Gortjakova, 17 år, och Sergej Bujlov, 19 år. Hon studerar nanoteknologi och han är svetsare. Men eftersom det finns så få arbeten i Dubna kommer Sergej att försöka hitta ett arbete i Moskva.
Vad tror ni att medellivslängden för män är i Ryssland?
– Kanske 45 år, eller litet mer? säger Katja och Sergej nickar.
Och för kvinnor?
– Kanske 50 eller 60 år, tror båda.
Vi diskuterar siffrorna. De har ju gissat alldeles för lågt, men troligen ett uttryck för att livet synes så oändligt långt när man är ung. Eller?
– Världen kommer ändå att gå under snart. 2012, säger Sergej. Katja skrattar.
– Det är klart att vi vill leva längre!
De ställer upp på bilder och vi hittar en plats med en grön granskog bakom.
Om man ska leva länge, hur ser receptet ut då?
De är helt överens:
– Man ska inte röka eller dricka vodka. Och så ska man sporta!
Text och foto: Maria Söderberg