Tracey Gillespie växte upp i ett fattigt, våldspräglat område utanför Akron, Ohio, och började röka cannabis när han var runt nio. Under tonåren åkte han in och ut ur fängelser, och vid tjugo överlevde han en överdos i St Louis.
– Jag hade absolut ingenting kvar. Ingen ville ha någonting med mig att göra. Där någonstans ringde jag en hjälplinje.
I dag har han varit nykter och drogfri i elva år. Han arbetar som arbetsledare inom anläggning, bor i Ängelholm och är ordförande i Movendis lokala kamratstödsförening. Medlemmarna ses fyra–fem gånger i veckan för att hjälpa varandra att hålla sig på rätt väg.
– Vem som helst kan komma och socialisera: ta en fika, snacka, spela lite biljard. Vi har också många aktiviteter. På tisdagarna dansar vi nyktert!
Så vad var det som gjorde att Tracey Gillespie lyckades ta sig hit, trots de dåliga förutsättningarna och ett sex år långt återfall?
– Det som hjälpte mig mest, förutom tolvstegsgemenskapen, var att skaffa ett jobb och en lägenhet igen, och så småningom att få tillbaka tid med mina barn. Men jag fick också lära mig att be om hjälp – av myndigheter, vänner, vårdcentralen, vem som helst.
Det som Tracey Gillespie beskriver är vad som brukar kallas recovery, eller ”återhämtning” på svenska: En långsiktig process som tar vid där det skadliga bruket slutar.
– Det är ju väldigt viktigt där i början just för att få växa och jobba med olika bitar i livet. Man brukar säga att klarar man fem år av tillfrisknande så brukar livet vara ganska stabilt sedan. Men de där åren kan vara rätt svajiga.
Petra de Boer är kommunikationsansvarig och processledare på Vägen ut!-kooperativen, en kedja av sociala företag som hjälper människor långt från arbetsmarknaden att få jobb. Hon lyfter fram fem komponenter som möjliggör en framgångsrik återhämtning, tagna från den så kallade CHIME-modellen. En av dem är mening.
– Att få möjlighet att använda sina erfarenheter för att hjälpa andra kan skapa mening och syfte i livet. Detta är en grundläggande del i bland annat tolvstegen.
De andra komponenterna är samhörighet, att hitta människor och sammanhang där man hör hemma; hopp och optimism, som kan väckas när man möter andra som själva tagit sig igenom processen; egenmakt, att återta kontrollen över sitt liv; och identitet, att hitta vem man är när beroendet inte längre definierar ens liv.
Det sista är ofta det svåraste, berättar Petra de Boer. Tracey Gillespie beskriver något liknande: Under sitt aktiva beroende var han, som han själv uttrycker det, fast i en falsk självcentrering. I dag definierar han sig i stället genom det han ger till andra.
– Ju mer jag hjälper någon som fortfarande lider, desto mindre tänker jag på mig själv, säger han.
Återhämtningsprocessen har länge negligerats i Sverige. Acklimatiseringen har hamnat i skuggan av prevention och behandling, och stödet har varit splittrat: avgiftning på ett ställe, behandling på ett annat, medan boende och sysselsättning kommer in sent – eller inte alls.
När insatser utformas har det dessutom ofta varit personer i aktivt beroende som har fått komma till tals, menar Petra de Boer.
– Det här möter jag ofta när jag talar med politiker och vårdpersonal. Då brukar jag fråga: ”Tror ni inte att svaren skulle bli annorlunda om ni också pratade med människor med tre års tillfrisknande bakom sig?”
För den som befinner sig mitt i ett aktivt bruk kan tanken på att bli drogfri vara mycket skrämmande, konstaterar hon. En person som tagit sig igenom återhämtningen kan däremot berätta vad som faktiskt fungerade – och vad som saknades.
– Man kanske hade behövt någon som visade att det faktiskt går att leva drogfri, att det går att sluta. Någon som gav hopp: ”Du är inte dömd till det här livet – det finns andra möjligheter.”
För Tracey Gillespie blev vägen tillbaka lång, med bakslag och nya försök. Och den fortsätter framåt, utan någon slutstation.
– Jag är tillfrisknad, men nu gäller det att behålla det jag har.