Azra Jelacic kom till Sverige från Bosnien 1994. Hon har varit ordförande i Bosnisk-Svenska kvinnoförbundet samt i Bosnien-Herzegovinska riksförbundet. Nu sitter hon i NBV:s förbundsstyrelse och är ordförande för den grupp som har uppdraget att etablera verksamheten kring modersmålet.
– Jag har under mina år i Sverige arbetat mycket med barn och har sett många av andra generationens bosnier lyckas bra i sitt nya hemland. Men när jag kom hit uppmanades vi att tala svenska hemma med våra barn. I dag ser man annorlunda på det. Det är viktigt för identiteten att barnen får båda språken, säger Azra Jelacic.
Hon berättar att det i tio års tid har funnits diskussioner om att starta en verksamhet för att stötta tvåspråkigheten. För två år sedan blev planerna mer konkreta.
– Vi i de bosniska föreningarna pratade om hur tvåspråkigheten kan gynna både oss och samhället i stort. Jag såg en möjlighet och en utmaning att ta mig an de som är unga i dag och barnbarn till dem som kom hit på 90-talet. Det är en generation som är väldigt upptagen och därför är det viktigt att erbjuda dem aktiviteter inom föreningslivet, så att de behåller kontakten med sitt ursprung, säger Azra Jelacic.
Bosnier är invandrargrupp som generellt är välintegrerad i det svenska samhället. En del ”försvinner” in i sitt nya hemland efter ungefär 25 år. De är kanske gifta med en svensk och lever i en helsvensk kontext.
– Hur man vill ha det är ju individuellt. Men det måste inte vara så att det är antingen eller. Man kan vara både och. Både bejaka det svenska och det bosniska, säger Azra Jelacic, som menar att en människas rötter är viktiga.
– Många tror att det bara är att klippa rötterna och anpassa sig. Men ursprunget är viktigt i förståelsen för vem man är. Att känna sitt ursprung ger en trygghet och en nyckel till det är språket. Som ung vill man ofta ta till sig det nya, men som äldre söker man sig tillbaka till sina rötter. Tvåspråkigheten är viktig för helheten.
Åke Marcusson, studierektor på NBV, har själv erfarenhet av tvåspråkighet i familjen och att ha flera hemländer. Han tycker att det är spännande att notera att oavsett skälen till utvandring, så reagerar vi likartat i det nya landet. Vi går samman för att mötas och tala vårt modersmål och utöva våra traditioner och vår religion.
– I ett första skede träffas de som kommit till landet och det finns ett personligt behov av att bearbeta minnen och möjlighet att stötta varandra i det nya samhället. Men i ett andra skede gäller det barnen. De kommer lätt in i det nya samhället, lär sig språket, umgängesregler och får med sina jämnåriga en egen, gemensam kulturell bas. Då oroas vi vuxna för att de ska tappa sitt modersmål och sina traditioner, säger Åke Marcusson.
Sedan kommer den tredje generationen och hur man ska få dem att förstå vikten av tvåspråkighet.
– Här kommer våra föreningar in i bilden och får ett nytt fokus. Folkbildningens metod blir en nyckel till förståelse, konstaterar Åke Marcusson.