Det visar en stor brittisk studie i primärvården, enligt webbsidan Drugs and alcohol Findings. Studien, som är en del i ett större projekt, är publicerad i British Medical Journal 2013, 346, e8501.
Alla patienter som bedömdes som riskkonsumenter fick information om att de dricker riskabelt mycket, en broschyr med råd och ett klistermärke med kontaktuppgifter till en lokal rådgivningsbyrå. En grupp fick dessutom en femminuters rådgivning medan den tredje gruppen fick en ny tid inbokad för tjugo minuters rådgivning.
Ingen skillnad i resultat
Vid uppföljningar, sex och tolv månader senare var det 13 respektive 18 procent färre riskkonsumenter. Även om de som fått den längre rådgivningen uppvisade något bättre resultat var skillnaden inte signifikant.
Det var dessutom ganska många som uteblev från den inbokade tiden, vilket talar för att rådgivning bör ges i direkt anslutning till screeningen.
Å andra sidan var de patienter som faktiskt kom tillbaka och fick rådgivning mycket nöjda med mötet och uppvisade mycket högre motivation att förändra sina vanor.
Forskarna anser därför att det kan vara klokt att lämna dörren öppen för en lite längre rådgivning för dem som känner att de behöver mer stöd.
Ingen kontrollgrupp
En stor brist i studien är att det inte finns någon kontrollgrupp. Tanken var att de som bara screenades och fick en broschyr skulle vara kontrollgrupp till de andra som fick en något mer omfattande rådgivning. Forskningsprojektet gick ut på att ta reda på om tjugo minuters rådgivning gav större effekt än fem minuters. Ingen trodde att bara en upplysning om att patienten dricker för mycket och en broschyr i handen skull ge något resultat. Därför påpekar forskarna i artikeln att det finns en möjlighet att det är själva screeningen som fått patienten att ändra sitt beteende.
FAST bästa metoden för screening
Det vara inte bara metoder för rådgivning som testades. Även undersökningsmetoderna som användes för att hitta riskkonsumenterna var olika och lottades mellan mottagningarna. De bedömdes sedan efter användbarhet och kvalité. Det sista mättes genom att jämföra resultatet med det klassiska AUDIT-formuläret som används för bedömning av alkoholvanor.
Den enklaste metoderna som användes var att bara ställa frågan ”Hur ofta dricker du åtta glas (till män)/sex glas (till kvinnor) eller mer vid ett och samma tillfälle?”. Om svaret är en gång i månaden eller oftare anses personen dricka riskfyllt.
Nästa metod som användes var FAST Alcohol Screening Test. Det inleds med samma fråga. Är svaret en gång i veckan eller oftare stannar man där och bedömer patienten som riskkonsument annars ställer man tre kompletterande frågor. Svaren poängsätts och summeras för att bedöma om personen är riskkonsument.
Den tredje metoden, Paddington alcohol test, användes bara på akutmottagningar som ingick i en annan delstudie.
FAST bedömdes vara den bästa metoden på grund av att den var enkel att tillämpa och ändå fångade in åtta av 10 riskkonsumenter.
I Storbritannien har man bland annat använt ekonomiska incitament för att förmå vårdpersonalen att genomföra screeningen. Ändå har det inte alltid gått. Primärvården har nått flest, men ändå få i jämförelse med det antal riskkonsumenter som uppskattningsvis finns i Storbritannien. En slutsats av projektet är därför att screening och intervention av patienter i primärvården knappast kommer att göra någon mätbar påverkan av folkhälsan.
Svårt för svenska läkare att tala om alkohol
Även i Sverige försöker man övertyga primärvårdens personal att de ska ägna sig åt att hitta riskbrukare och hjälpa dem att dra ner konsumtionen. Resultatet är hittills inte imponerande. Enligt Dagens Samhälle visar Socialstyrelsens patientenkät att 30 procent av primärvårdspatienterna pratat motion med sin doktor, medan bara 20 procent fått frågor om alkohol. Det är tydligen fortfarande en svår fråga för läkarkåren.