”En av pingströrelsens stora faror är dess framgång och tillväxt. Det är en mycket stor fara för en rörelses ledning att kammen växer i och med rörelsens tillväxt, och man blir medveten om sin styrka. Hela det underbara material som finns av hängivenhet, trohet, kärlek och offervilja kan göras till en plattform för maktutövning. Det anser jag vara en av de stora farorna i alla rörelser.”
Orden är pingströrelsens Lewi Pethrus´. Han fäller dem i en intervju för snart fyrtio år sedan och det är P O Enquist som återger dem i sin stora roman Lewis resa. Jag plockar fram boken och läser om texten dagen innan Miljöpartiet ska samlas för att välja nya språkrör. Det är intressant att notera att denne store ledare för en religiös rörelse, som sannerligen inte saknade auktoritära drag, i slutet av sitt liv hade nått denna insikt. Enquist drar för sin del en slutsats av detta när han skriver att en folkrörelse är en rörelse i människornas hjärtan, en idé och inte en organisation. Blir idén en organisation dör den.
Vi som – med skiftande engagemang – rör oss i folkrörelsevärlden har all anledning att emellanåt rannsaka oss själva: är de sammanslutningar vi tillhör rörelser eller är de kampanjorganisationer där medlemmarna reducerats till något som närmast kan ses som ett slags trupp till förfogande för kampanjernas generaler? Att de politiska partierna lätt hemfaller till den synen är uppenbart, men det vore dumt att därav dra slutsatsen att ledarna är maktgalningar som förtrycker sina medlemmar. Synen på rörelsen bestäms av medlemmarnas syn. Det är de, i basen, som avgör om deras förening verkligen blir en rörelse. Och de måste ta ansvar för att det ges utrymme för debatt om uppgifter och strategier.
Jag har varit medlem i IOGT-NTO-rörelsen i sjuttio år, med andra ord tillräckligt länge för att veta hur det var men utan att lockas att försköna. Sanningen är nämligen den att vår rörelse alltid verkat i ett spänningsförhållande, det mellan att vara utåtriktad idérörelse å ena sidan och att vara en plats för social gemenskap å den andra. Min erfarenhet är den att vi lokalt praktiskt taget helt ägnade oss åt den senare uppgiften. Det var inte enkelt att vara helnykterist på 40- och 50-talen. Det sociala trycket – Ta dej en sup och var som en människa! – var starkare då än det är nu, låt vara att antalet tillfällen då dagens människor erbjuds alkohol är mångdubbelt större. Men vi hade ett starkt motiv att sluta oss samman, att hålla våra egna fester, att forma våra egna kamratgäng. Och det fick konsekvenser. Bara sällan ägnade vi oss åt alkoholpolitiska debatter eller studier. Alkoholpolitiken skötte förbundsledningarna åt oss, och i riksdagen var majoriteten nykterister. Därför litade vi på att alkoholpolitiken sköttes basorganisationen förutan.
Det vi inte förstod var att våra helnyktra riksdagsledamöter inte alls blivit valda för att driva en aktiv alkoholpolitik. De var sällskapsnykterister som vi andra och därigenom hade de för sina väljare visat att de var skötsamma personer som inte slarvade bort sina egna eller andras pengar. Jag ironiserar inte över detta utan berättar det som en förklaring till att nykterhetsrörelsens alkoholpolitiska krav inte alls som våra motståndare brukar hävda var de som bestämde politiken. Det som mer än någon annan enskild åtgärd påverkat alkoholvanorna i Sverige, införandet av mellanölet 1965, är ett exempel på detta.
Nu är villkoren för folkrörelsearbete helt andra än de var för femtio-sextio år sedan. De sociala mönstren, som förr var ganska låsta – familjen var en sammanhållen gemenskap på ett helt annat sätt än nu. Kvinnorna var oftast hemmafruar, barnen i helnyktra familjer, och än mer påtagligt i frikyrkliga familjer, lekte med barn med samma bakgrund. Idag är det naturligt att man och hustru har var sina umgängeskretsar – utan att de är osams – de träffar emellanåt sina arbetskamrater utan att deras partner är med eller ens känner dem. Barnen leker med sina kamrater från skola och förskola osv. Den helnyktre har inga svårigheter att umgås med den som inte är det. För folkrörelsernas sociala liv har detta skapat stora problem. Vi vill så gärna vid våra möten tillgodose ett umgängesbehov där gemenskapen i sig är det centrala. Att vi oftast finner den gemenskapen någon annanstans betyder inte att folkrörelserna har förlorat sin roll utan tvärtom att det som är deras vidare uppgift – att utveckla tankar och idéer, att sätta processer i rörelse som förändrar både enskilda och samhälle – har blivit ännu viktigare än förr.
Förbundets ledning fullgör sin uppgift väl, det är viktigt att påpeka, men idéarbetet behöver organiseras. Ett sätt att bredda och fördjupa rörelsens idéarbete skulle kunna vara att man i varje distrikt ser till att under varje säsong genomföra ett möte, där man diskuterar viktiga frågor med anknytning till inte bara alkoholpolitik utan också till den enskildes förhållningssätt till alkoholvanorna. Dessa möten skulle ha seminariets karaktär, dvs bygga på kunskapsförmedling men inte på färdiga svar. De skulle ge möjlighet för fler att tänka längre än till den privata livsföringen.
En sådan verksamhet skulle vara motsatsen till det som så många andra organisationer ägnar sig åt idag – att överlåta till tankesmedjor att för medlemmarnas och deras ledningars räkning tänka ut vad de ska syssla med. Gör man det återstår för de lokala organen inget annat än att odla en social gemenskap som inte längre kan locka annat än i marginalen. Att tänka själv – det är ingen dålig startpunkt för den som vill förändra världen.
Bengt Göransson
medlem i IOGT-NTO i Älvsjö och fd kulturminister