De tigger för att deras mammor ska ha råd att köpa droger. Men du hjälper dem när du samlar in pengar till Världens Barn. Accent har träffat barnen som får pengarna från din bössa.
Solen står högt på himlen och lunchrusningen har precis startat i staden Mae Sai i norra Thailand. På en av uteserveringarna sträcks en smutsig barnhand fram över bordet. Den storväxta kvinnan i rött skakar bestämt på huvudet samtidigt som hon ögnar igenom menyn. Här, i den lilla staden som ligger på gränsen mellan Burma och Thailand, fanns förra året över 700 barn som tiggde på gatorna.
– De tigger för att deras mammor ska ha råd till droger. Barnen vi möter är mindre värda än grönsakerna som säljs på marknaden. Jag har mött mammor som sålt sina döttrar för att få råd till knark, och barn som varit beroende av heroin fastän de bara är barn. Man tror inte att det är sant, säger Kru Nam som jobbar för VCDF, The Volunteers for Children Development Foundation. Varje år får organisationen stöd av IOGT-NTO via Världens Barn för att minska drogproblemen i området.
Tiggarbarnen är papperslösa flyktingar från Burma och är inte mycket värda i regeringens ögon. De är lätta offer för sexindustrin och blir ofta pjäser i den stora droghandeln som pågår i gränstrakterna. Burma var förr ett centrum för opiumodling och var då en av världens största herointillverkare – och fortfarande flödar heroinet över gränserna.
Barnen samlas ofta vid bron, där en liten pojke just nu torkar svetten ur pannan med tröjärmen. På ett bananblad framför honom ligger en hög nudlar som han snabbt smaskar i sig. De andra barnen tittar avundsjukt på honom. Plötsligt byter barnen fokus. En grupp volontärer från organisationen VCDF kommer gående. De har med sig en grön plastlåda fylld av plåster, salvor och vitaminer. De skojar och busar med barnen samtidigt som de baddar småsår, plåstrar om och plockar en och annan loppa.
– Vi har sett barn som varit riktigt illa ute. Vissa är på väg rätt in i sexindustrin och andra börjar med droger väldigt tidigt. Genom att närma oss dem på det här sättet kan vi locka dem vidare till våra andra verksamheter, säger volontären JK Klaiber
För åtta år sedan var Agha, 18, ett av barnen som tiggde vid bron. En bra dag kunde han tjäna ihop till 100 Bath, ungefär 25 kronor och andra dagar inget alls. När han kom hem tomhänt fick han stryk.
– Ibland var livet bra när jag var liten, men oftast inte. Pappa slog mig och tvingade mig att tjäna ihop pengar till hans droger, säger Agha. När vi tiggde pengar hände det att folk kastade stenar och ölflaskor efter oss. Jag kände aldrig att jag var något värd. Inte förrän jag kom hit.
Agha var ett av de barn som fångades upp av VDCF:s verksamhet. Han träffade dem när han tiggde på gatan och efter ett tag fick han en plats på barnhemmet de driver några mil söder om Mae Sae.
Just nu är barnhemmet fullt till sista sängplatsen. Här bor barn som utsatts för trafficking, som riskerar att hamna i människohandel och barn vars mödrar är fast i drogmissbruk. Men inget av deras mörka historier märks här. Istället råder en närmast harmonisk stämning. I luften ligger en svag doft av rökelse och en radio med låg musik står på någonstans. Några barn leker stilla i skuggan av ett bananträd och på fotbollsplanen sparkar två pojkar boll i den stekande solen.
– Det här är faktiskt det närmsta en familj jag kommit. Alla här är som mina syskon, säger han.
Om barnen är hans syskon så har föreståndaren Kru Nam blivit en extramamma, och föreståndaren verkar faktiskt ha kärlek och kramar över till vartenda barn. Varje dag ser hon hur otrygga nykomlingar förvandlas till levnadsglada och spralliga barn.
– När barnen kommer hit så händer det något med dem. Det börjar lysa ur deras ögon. Vissa börjar leva först här, säger hon samtidigt hon lyfter upp ett av barnen på sina axlar.
För hundra svenska kronor per dag får barnen mat, tak över huvudet och, det kanske viktigaste för en bra framtid, utbildning.
Kru Nam gläntar försiktigt på dörren till flickornas hus. Det är knäpptyst och koncentrationen är minst sagt på topp. Golvet är täckt av garnnystan och virknålar.
– Här är syskolan, viskar hon.
Kru Nam vill ge barnen en framtid, inte bara en fristad och därför satsar barnhemmet på utbildning. Allt görs för att barnen ska ha en bra grund att stå på när de skrivs ut från barnhemmet.
Agha vill varken bli frisör eller mekaniker. Istället längtar han efter att få börja studera musik på universitetet och drömmen är att bli rockstjärna.
– Jag vet att det är en stor dröm, men här har jag lärt mig att våga drömma, säger han. Plötsligt ilar han i väg till sitt rum och kommer tillbaka med en gitarr. Han slår några ackord och börjar sjunga på en låt av Linkin park. Det låter riktigt bra och det dröjer inte många sekunder innan han har en ring av barn runt omkring sig. De applåderar och busvisslar och det är tydligt att Agha är en stjärna – i alla fall här på barnhemmet.
Till dig som samlar in pengar till Världens Barn har Kru Nam en hälsning.
– Jag vill säga tack. Vi värderar stödet högt och behöver det verkligen för att kunna hjälpa de utsatta barnen, säger hon.
Karin Abrahamsson