Barnet blev Ahdurs räddning

”Innan Drinuka fanns så kom drogerna alltid först. Nu är allt annorlunda.” säger Ahdur. Foto: Erik Herou

Hon var papperslös flykting, gravid och drogberoende. Framtiden såg mörk ut. Men en natt förändrades allt.
– Nu vågar jag drömma, säger Ahdur, 31.

Hon sov inte en blund den natten. Tusentals kvinnor hade säkert jublat av glädje men Ahdur, 31, minns att hon bara stirrade tomt framför sig. Det var i mars 2009 och hon hade precis fått reda på att hon väntade barn. Det skulle aldrig gå.

Sju år tidigare hade hon börjat sälja opium vid gränsen mellan Thailand och Burma. Varje dag stod hon på bron som binder samman länderna och under henne virvlade Maenam Kok-flodens bruna vatten.
Vid bron bodde familjer som levde på sopor och gatubarnen som tiggde blev bara fler och fler.

Drogen var lätt att sälja och köparna hade en sak gemensamt. De drömde alla om en väg ut ur fattigdomen. Men det fanns ingen. Bara ett sätt att stänga av den för en stund.

– Jag såg hur mina kunder blev av drogen. De blev avslappnade, glada och verkade nöjda. Jag längtade efter att få känna så. En dag bestämde jag mig för att prova, säger Ahdur och tittar ner i golvet.

Hon fastnade direkt.

– Allt jag kunde tänka på var hur jag skulle få pengar till droger, säger hon.

Ahdur levde som papperslös flykting i ett ingenmansland. Höga stängsel hindrade henne från att komma in i Thailand och till sin by i bergen i Burma ville hon inte tillbaka.

Graviditeten blev en väckarklocka. Hon ville inte bli en av de där mammorna som var så beroende att de tvingade barnen att tigga pengar för få råd till droger. Hon ville inte bli en av de där mammorna som lät barnen rota i soporna efter mat. Hon ville föda på sjukhus och ge sin dotter ett bra liv. Valet låter enkelt, men att sluta med drogerna var det svåraste valet Ahdur någonsin gjort.

– Jag gjorde det för Drinukas skull, säger Ahdur.

I en bärsjal i hennes famn ligger nu ett litet sovande knyte. Hon är fyra månader gammal och tjockt, svart hår täcker hjässan. Plötsligt vaknar Drinuka och hon gäspar så stort att hela hennes ansikte skrynklas ihop. Sedan ser hon sig omkring med ett förvånat leende på läpparna. Personalen på centret kallar henne för ”Solstrålen” och de säger att det är den gladaste bebisen de någonsin sett.

Vi befinner oss på Drop in-centret i den thailändska staden Mae Sai. I lokalerna huserar VCDF, en volontärorganisation som varje år får stöd från IOGT-NTO och Världens Barn för att minska drogproblemen i området.

I sex månader har centret tagit emot drogberoende mödrar. Det är ett tufft jobb och i ett av husets bakre rum sitter en mamma på avgiftning. Det är en av hennes första dagar utan droger och hon är aggressiv och skriker. Då och då dunkar hon i väggen.

– Det går över snart, säger Chafiw Mayuk som är ansvarig på centret. Hon har varit med förr.

Utanför fönstret växer beviset på att verksamheten fungerar, tretton gula och röda rosenbuskar, en för varje mamma som vårdats och blivit fri från drogerna här. Snart ska Ahdurs rosenbuske planteras.

VCDF mötte gravida Ahdur en natt när de tog sin vanliga patrulleringsrunda. De såg en sliten och trött kvinna som inte visste vad hon skulle ta sig till.

På Drop in-centret fick hon en säng och ett erbjudande. Om hon slutade med drogerna skulle organisationen se till att hon fick föda på sjukhus, något som Ahdur som papperslös flykting aldrig skulle ha råd med. Hon slutade tvärt med drogerna från en dag till en annan.

– Dag tre utan droger var värst. Då trodde jag att jag skulle gå sönder av abstinens. Min kropp värkte och skakade. I början tänkte jag på droger hela tiden, det var det enda som fanns i mitt huvud. Jag minns att jag försökte övertala personalen att jag bara skulle få prova en gång till, bara lite. Men de var benhårda.

I tre månader kämpade hon med avvänjningen och tillsammans med en doktor och VCDF:s personal lyckades hon. I dag är hon helt fri från beroendet.

Snart skrivs Ahdur ut från centret och hon längtar efter ett nytt liv i en ny stad där hon kan börja om på nytt utan mörka minnen. Hon drömmer om ett litet hus och en plats på marknaden där hon kan sälja grönsaker.

– Innan Drinuka fanns så kom drogerna alltid först. Nu är allt annorlunda. Jag vill ge henne ett bra liv, jag vill att hon ska kunna välja framtid, kunna utbilda sig. Jag vill ge henne ett bättre liv än det jag har haft, säger hon trycker sin dotter tätt intill sig.

Karin Abrahamsson

Mer från Accent