Kenneth Engström är ensamstående pappa till tre vuxna döttrar, Jessica, Madelene och Kim. Alla tre är utflugna och alla tre har valt att dricka alkohol, trots att både mor och far är nyktra.
Kenneth, som arbetar som föreståndare på Hassela behandlingshem utanför Hudiksvall, blev nykter 1994. Då hade han ett mångårigt alkoholmissbruk bakom sig. Han debuterade relativt sent, men när han väl smakat var han fast. Han vågade mer, tyckte att självförtroendet ökade.
Med en alkoholiserad pappa var förutsättningarna förstås usla. Han drack periodvis häftigt under sina två äktenskap och under sina äldsta döttrars uppväxt. Barnens mor tog också återfall. Tills yngsta dottern Kim, som i dag är 19 år, var fyra år drack Kenneth. Men sedan kom beslutet att aldrig mer supa.
– Jag hade nått botten och ville förändra mitt liv. Jag utbildade mig till lärare och fick jobb på Hassela, berättar han.
Kim bodde hos sin pappa varannan helg och de två utvecklade starka band. Kim berättar att hon inte har några minnen av sin pappa som full. Det hon snarare har med sig från sin uppväxt, både hemma hos mamma Ulla och hos pappa, är den totala frånvaron av alkohol.
– Det har aldrig funnits alkohol hemma på middagar eller vid högtider, inte så länge jag kan minnas. Mamma har varit direkt rabiat i sin inställning. Men vi har haft jättetrevligt ändå. Det har känts helt självklart och har säkert bidragit till att jag inte har varit så intresserad av alkohol, säger Kim, som fram till sextonårsåldern tog avstånd från alkohol och funderade på att bli helnykterist som sina föräldrar.
Men under gymnasiet ville hon ändå prova och i dag dricker hon då och då, när hon är ute med kompisar och festar. Men hon poängterar att det sällan blir några större mängder.
– Jag är väl medveten om att min familj i flera generationer har drabbats av alkoholism och att jag har en ökad sårbarhet, så jag är väldigt vaksam. Jag dricker aldrig när jag är ensam eller när jag är ledsen, utan bara i festliga sammanhang. Men visst händer det att jag känner att jag måste ”dricka upp” det jag har köpt. Och ibland upplever jag att jag vågar mer med lite alkohol i kroppen. Fast jag är inte särskilt rädd att det ska gå över styr. Jag har koll.
Kenneth nickar instämmande.
– Jag har aldrig moraliserat över det här med alkohol. För mig har det varit mina barns val att dricka och jag dömer ingen. Men givetvis har jag gjort vad jag har kunnat för att få dem att förstå vad de ger sig in på och att det kan få allvarliga konsekvenser. Jag har pratat mycket med dem om min egen bakgrund, utan att dramatisera alltför mycket. Jag har också som princip att aldrig köpa ut åt mina barn och ingen av dem har fått dricka hemma hos mig före arton års ålder.
– Nej, jag skulle aldrig komma på tanken att dricka med mina föräldrar, inflikar Kim.
– Jag tror också att jag, genom att det inte funnits alkohol hemma, har lyckats visa barnen att man kan ha kul utan alkohol. En annan skillnad jämfört med mitt eget barndomshem är att vi pratar öppet om våra känslor. När jag växte upp skulle man ta sig i kragen och inte gråta. Det tror jag bidrog till att jag började dricka, jag fann tröst i spriten. Hemma hos oss får man vara svag och ledsen. Det är bättre att gråta en skvätt än att ta sig ett glas som tröst.
Kenneth säger att han aldrig varit orolig för Kim. Han ser att hon har fått helt andra förutsättningar än han själv hade som ung – och att hon förvaltar dem väl och med sunt förnuft. De andra döttrarna har haft några vilda perioder, det medger han, men nu är bägge stadgade och har barn.
– Jag är jättestolt över mina döttrar och är ganska övertygad om att ingen av dem kommer att hamna i något missbruk. Genom att ha nära och varma relationer, våga visa känslor och prata om alkoholismen som finns i släkten tror jag att de har de bästa förutsättningar att klara sig bra i livet.
Maria Zaitzewsky Rundgren