”En mammas kärlek har ingen chans mot drogerna”

Jonathans mamma jobbade som kriminalreporter på tidningen Norra Skåne. ”Jag kände poliser och sociala myndigheter. Och så plötsligt var min egen unge inblandad. Det var hemskt. Jag hade mardrömmar och ont i magen.”

”Jonte är näst yngst. Han föddes hemma på en söndag med segerhuva, fosterhinnan låg framför ansiktet alltså. Det betyder lycka. Det fanns en föda-hemma-rörelse då. Men jag hade en barnmorska med.

Han var ett vetgirigt barn. Satt gärna med oss vuxna och lyssnade. Sög på tummen. Han var foglig och lugn. Det tog han igen sen.

I skolan gick det hyfsat, men han hade svårt att lära sig skriva. Skrev d och b åt fel håll. I sjuan upptäckte man att han har grav dyslexi så det var inte konstigt att han blivit bråkig i skolan. Han hängde inte med. Dyslexi går in i alla ämnen. Men läraren sa att det var omognad.

Jag visste inte att han provade cannabis när han var 13. Det har han berättat nu och det kom som en chock. Det hade jag inte en susning om.

Vi skilde oss när Jonte var 14. När vi skulle flytta sprang han ut i skogen fast det var dåligt väder. Jag blev misstänksam och sprang efter. Då hade han gömt vinflaskor och sprit under en stubbe.

Alla ungarna bodde hos mig i början. Fyra killar, hund och katt. Sedan flyttade Jonte och Gustav till pappa i Helsingborg. De skulle gå på gymnasiet där. Gustav var 17 och Jonte 15. De var Örkelljungas enda punkare och ville gärna till Helsingborg. Mikael är äldst. Erik är yngst och bodde kvar hemma.

Mitt ex var borta mycket. En gång hade Jonathan lagat mat till mig och min sambo hemma hos mitt ex. Min sambo sa att Jonathan såg konstig ut, med stora pupiller. Nej, det fanns inte på kartan. Absolut inte. Det fanns inte i min sinnebild att mina barn knarkar. Han var väl lite trött, tänkte jag.

Efter ett par månader ringde mitt ex och sa att Jonathan knarkade. Han hade hittat verktyg som man har när man röker. Avklippta PET-flaskor och stanniolpapper. Han sa att Jonathan måste flytta till mig i Örkelljunga. Jag och Erik hade flyttat till en liten sommarstuga strax utanför. Där fanns en tillbyggnad med egen ingång och där fick Jonte bo.

Han mådde bra då och tyckte det var löjligt att ta kontakt med socialen, men det gjorde vi. Han var så himla duktig när han bodde där, energisk. Han städade och sydde byxor, satt uppe på nätterna. Då sa min sambo att det var något lurt. Jag har lärt mig jättemycket…

Jag jobbade som kriminalreporter och nyhetschef på Norra Skåne då. Jag kände poliser och sociala myndigheter. Och så plötsligt var min egen unge inblandad.

Det var hemskt. Jag hade mardrömmar och ont i magen. Det kändes overkligt. Ibland tog jag insomningstabletter. I början tänkte jag att jag skulle klara ut det där, men han ville inte. Han gick i socialförvaltningens terapi. Men man kan inte hjälpa en missbrukare som inte vill. Det är omöjligt.

Han stack iväg, rymde. Tillbaka till Helsingborg, tror jag. Det är så många turer, usch …

Det var jobbet som räddade mig på den tiden. Jag älskade mitt jobb, verkligen. Och jag tränade, svettades, höll mig i fysisk form. Började springa då. Mitt mål var att springa tjejmilen under en timme. Man måste försörja sig och man måste gå vidare. Men det låg i bakhuvudet hela tiden. Man kan dämpa ångesten och smärtan. Jag började rida igen. Bra vänner är också viktigt. Det är viktigt att göra saker som man tycker om, ta hand om sig själv.

Jag ringde socialjouren i Helsingborg och polisen. Han var ju inte så gammal, 17. Så småningom blev det LVU på honom. Lagen om vård av unga. Och det tyckte jag var jättebra. Då hade de laglig rätt att ta honom. Men på behandlingshemmet fanns det supernarkomaner. Det var himmelriket för honom. Han rymde precis innan han skulle skrivas ut.

Micke, min äldste, tog honom till akuten i Malmö någon gång, men det var senare. När man har någon i familjen som knarkar så finns han liksom inte medan han håller på. När vi firade jul så var Jonte inte med.

Vad hände sen? Han har varit ren och hållit upp ibland. Tre lägenheter har jag städat efter honom. Det ska man inte göra som förälder egentligen, men vad gör man? Jag har skrivit på borgen för lägenheter. Det ska man heller inte göra. Han hade jobb och var ren men fick ingen lägenhet. Vad gör man? Annars skickar man ju ut honom på gatan igen. Han bodde här hemma en period också. Men då började han röka i källaren.

Han knarkade i omgångar. Var ren. Var mycket i Malmö. Fick lägenhet där.

Att röja hans lägenheter var så personligt. Gamla matrester… Sista lägenheten, den tredje… Då kände jag sorg, som att röja i ett dödsbo.

På kvällarna när jag skulle sova kom tankarna. Vad gör han nu? En gång mötte jag honom utanför Hemköp här hemma. Jaha, hej… Då hade jag inte sett honom på två månader. Då mådde han bättre än vad jag gjorde. Man ska inte tro att de ligger nerdekade i en kvart hela tiden.

Sedan blev han dömd till fängelse. Då var jag på rättegången och det var det värsta jag varit med om hela mitt liv. Blev dömd till ett års fängelse för stölder och sånt där. Min äldste son Micke var också med. Det var jättejobbigt.

Jag var nog i chock när jag kom ut därifrån. Nu är det slut, tänkte jag. Jag tar mina händer från Jonte. Då var det liksom slut, men det var ganska skönt också. Jag visste var han var någonstans. Då fick han hjälp också, i något drogprogram de hade.

När han kom ut från fängelset skärpte han till sig. Fick jobb och bodde här hemma hos oss. Det var en bra period. Men sen så, nej, han var inte färdig. Han hade inte knarkat färdigt än.

Jag har känt jättemycket skuld. Men så här tänker jag: Jag har gjort så mycket jag kunnat. Har tagit hand om ungarna, hittat på grejer och jobbat. Jag har ingen skuld i detta. Kan inte se vad jag skulle ha gjort annorlunda. Jag har gått i terapi också. Där har jag rett ut det där med skuld och skam.

Vi hämtade honom när han kom ut från fängelset. Det var som på film när han kom ut genom porten med sin väska. Den sommaren hade vi tillsammans. Vi hade mycket kul när han var ren. När han knarkade var det inte Jonte. Han är inte sån, egentligen.

Sen när han började igen efter en så bra period här hemma… Då kände jag att nu är det slut. Han kommer att dö. Han kommer att knarka ihjäl sig, tänkte jag. Det var heroin då. Han fick bo hos några kompisar till oss, nere i deras källare. De förbarmade sig över honom. Det var helt kört i botten. Han var hålögd och mager. Hans tillstånd var fruktansvärt, när jag hälsade på honom där. Nu kände jag att jag gjort allt jag kan, det får vara bra. Då kom jag direkt från mässan i kyrkan.

Jag kunde läsa en notis om något elände i tidningen. Tänk om det är Jonte? Droger och kriminalitet hör ju ihop. En dag när jag var ute på ett jobb kände jag yrsel och det pep i öronen. Jag kände ett avstånd till verkligheten. Blev sjukskriven. Det var utbrändhet.

Han kom till Öland. Tiden gick. Då var det han som tog kontakt med mig. Det var nytt. Det gick så bra. Han jobbade i familjens företag. Det var jättebra för honom att bo där. Det kom glädjerapporter från Öland! Jag trodde inte riktigt på det först. Man vänjer sig vid att vara orolig på något sätt.

Nöden har fört oss i familjen närmare varandra. Och sönerna sinsemellan.”

Berättat för: Sven Rosell
Foto: Adam Haglund

Mer från Accent