Katja Gillander Gådin, professor vid avdelningen för hälsovetenskap, Mittuniversitetet, har forskat om sexuella trakasserier sedan slutet av 1990-talet.
– Det är svårt att veta exakt vad som är ett sexuellt ofredande eller en kränkning. De juridiska definitionerna av sexuella trakasserier är vaga. Det är en glidande skala från verbala trakasserier, sexuella anspelningar till fysiska trakasserier. Det som gör det oklart är att samma handling kan ses på olika sätt i olika sammanhang. Något som i skolan kallas sexuella trakasserier kan räknas som sexuellt ofredande om det sker på bussen, säger hon.
Hon tycker även att det är svårt att prata om ovälkommet beteende.
– Om någon säger ”djävla hora” till någon annan, och den personen säger att det är okej, är det okej då? Det kan få negativa konsekvenser för andra som inte blir drabbade direkt.
Ofta ska man krama kvinnor, men inte män. Det är knepigt.
Att sexuella trakasserier förekommer även i nykterhetsrörelsen förvånar inte Katja Gillander Gådin.
– Man kanske vågar mer och har alkoholen som en ursäkt, men alla vittnesmål från skolor och arbetsplatser visar att det förekommer i hög utsträckning också i nyktra miljöer. Och det är väl ingen som tror att länder där man inte dricker alkohol är förskonade?
Hon har stor förståelse för att ”kramkulturen” kan leda till problem.
– Ofta ska man krama kvinnor, men inte män. Det är knepigt. I en organisation är det viktigt att behandla alla lika, säger hon, men påpekar att det inte är lätt att veta hur man ska bemöta någon som kommer med armarna utbredda om man själv inte vill kramas.
Långtifrån alla känner sig bekväma med fysisk kontakt.
– Är man i Frankrike måste man kanske kindpussas, men man skulle önska att alla kunde få säga: Här går min gräns.
Hon tycker inte heller att barn ska uppmanas att krama någon.
– De ska snarare uppmuntras att säga ifrån om de inte vill. Varken i en familj eller i en organisation är det okej att gå över någons gräns, säger hon.
Det som är viktigt är att man ska kunna säga ifrån utan att riskera att bli utsatt.
Hennes tips till IOGT-NTO och andra organisationer är att jobba med kulturen generellt.
– Att jobba för lika villkor för alla, jämställdhet och jämlikhet och bekämpa härskartekniker. Att syna vilka normer som gäller för kvinnor respektive män i rörelsen.
Vad tycker du om att enskilda personer som betett sig olämpligt namnges?
– I en mindre grupp kanske det bara kan handla om ett par tre personer. Då är det inte någon större skillnad om man namnger eller inte. Namnger man så har ju den personen möjlighet att gå ut och ge sin version. Det är svårt att ge ett generellt svar på om man ska namnge eller ej. Det beror helt på sammanhanget. Många av de handlingar som kommer fram är olämpliga, utan att för den skull vara brottsliga. Det går alltså inte att låta domstolar avgöra vilka åtgärder som ska vidtas, säger hon.
Hon tar ett exempel:
– Om en ordförande i en IOGT-NTO-förening sitter och dricker alkohol på en restaurang så är ju inte det något brott. Däremot är det helt klart ett olämpligt beteende som gör att personen inte kan fortsätta vara ordförande, säger hon.
Att sexuella trakasserier normaliseras hos individer, i organisationer och ända upp till samhällsnivå kan inte accepteras.
– Det måste bli konsekvenser för de som utsätter andra, och för de som väljer att inte se. Enbart information har ingen effekt.
Viktigast anser hon är att fortsätta att ta frågan vidare.
– Det är viktigt att inte släppa taget nu!
Fredrik Bondestam, forskningssamordnare vid Nationella sekretariatet för genusforskning på Göteborgs universitet.
– Det låter som om det uteslutande handlar om sexuella handlingar, vilket det sällan gör. Även ordet trakasseri kan leda bort från den subtila, ständigt pågående, nednötningen av kvinnors kroppar och personlighet, säger han.
Istället vill han tala om ovidkommande handlingar, ofta kopplade till maktutövande.
– Sådant som kommentarer om utseende eller anspelningar av olika slag kanske kan vara menat som en komplimang. Men avsikten spelar mindre roll och om den framförs i helt fel sammanhang: Under till exempel ett möte är det alltid ovidkommande och etablerar strukturer som riskerar att diskriminera. Sådant ska inte förekomma i en organisation, säger han.
Fredrik Bondestam anser att detta är en arbetsmiljöfråga.
– Vi har generellt mycket kunskap om utsatthet, men liten kunskap om var tröskeln går för vad som är acceptabelt beteende på vår arbetsplats.
Fredrik Bondestam menar att det främst handlar om maktstrukturer och heterosexuella normer, brister i ledarskap och konsekvenser av under- och överordning.
– Kvinnor väljer ofta att inte berätta. Kanske är en förändring på gång nu, inte bara att fler vågar berätta utan också att fler faktiskt är beredda att lyssna, säger han.
Skulden behöver flyttas från den som utsätts till den som utsätter, anser han.
– Vi har en tydlig lagstiftning, men den fungerar inte i praktiken. Då måste någon annan typ av konsekvenser till. Om män hamnar i fokus och skuldbeläggs när de beter sig som om kvinnors kroppar är något de kan ta sig rätten att kommentera, eller röra, så skulle fler låta bli.
Inte heller Fredrik Bondestam är förvånad över att nykterhetsrörelsen inte är förskonad.
– Alkohol är en möjliggörare, men ingen förklaringsmodell till varför det förekommer trakasserier. Det är en strukturell fråga som handlar om kön, makt och heterosexualitet, säger han.
Men, inte är väl homosexuella fria från anklagelser?
– Nej, självklart finns det uttryck för makt och beroende även i samkönade relationer till exempel. Överlag finns ett behov att vidga blicken bortom kön och tala om utsatthet kopplat till etnicitet, funktionsvariation, ålder och klass.
I vår tid finns ett förakt för svaghet anser Fredrik Bondestam.
– Det gör det svårare för den som blivit utsatt att våga berätta. ”Att berätta är att ge upp sig själv” hörde jag en kollega säga. Det är att erkänna att man är svag. Det gör också att många män undviker att berätta om egen utsatthet.
Flera vittnesmål, särskilt från unga i nykterhetsrörelsen, handlar om den kramkultur som finns, och som några tycker är jobbig.
– Jag kan förstå att det finns ett kollektivt behov av att ingå i ett sammanhang. Personligen tycker jag att det finns för lite av ömhet i våra relationer, men jag förstår också att det finns en grupp som är beredda att utnyttja situationen.
Han anser att svenskar generellt är ganska distanserade.
– Vi har egentligen stor integritet och hälsar distanserat. Vi sträcker fram handen och markerar avstånd.
Fredrik Bondestam anser att män behöver ta större ansvar för hur de agerar, men också inse att de inte kan kontrollera frågan om andras upplevelser.
– Insikten måste komma hos majoriteten av oss män att det här ligger utanför vår kontroll. Det går inte att förringa någons upplevelse. Den som är utsatt har tolkningsföreträde.
Han är ambivalent till namnpubliceringar.
– Det är dubbelbottnat problem med beskyllningar av enstaka män. Vi strävar efter att hålla oss fria från skuld. Risken finns att de som inte blir utpekade börjar se sig själva som ”goda” och drar slutsatsen att de inte behöver bry sig. Det kan också leda till att män går runt med en rädsla för att bli avslöjade. Det kan få motsatt effekt och istället stärka problematiska normer kring maskulinitet.
Han håller inte heller med om att det existerar en tystnadkultur.
– Tystnadskultur? Kvinnor har ju i alla tider berättat för varandra och varnat varandra för vissa personer. De har inte varit tysta. Det som saknas är en samtalskultur. Vi behöver en samtalskultur där alla deltar, som är gemensam, allmän och pågående. Det måste bli ett samtalsämne som ingår i det vardagliga. Annars kommer vi inte att få någon förändring.
Nu har vi chansen, menar Fredrik Bondestam.
– Nu pratar alla överallt om #metoo. Nu finns det förutsättningar för samtal.
Men att vi ska lyckas få en arbetsmiljö fri från trakasserier och kränkningar tror han är en utopi.
– Vi underskattar ständigt vad vi har att arbeta med. Jag tror det är naivt att tro att det går. Istället måste vi lära oss hur vi ska hantera det. Vi måste lyfta av locket och prata om och inte runt, säger han.
Så säger diskrimineringslagen
”Sexuella trakasserier: ett uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet.” Det kan handla om ovälkomna förslag, krav på sexuella tjänster, oönskad fysisk kontakt, ovälkomna sexuella anspelningar, blickar, visslingar, kommentarer om utseende, könsord, pornografiska bilder och nedsättande skämt om det kön du tillhör. Det är den som blir utsatt som avgör om beteendet är ovälkommet eller ej. Arbetsgivaren har ansvar för att se till att det upphör.”
Vill du läsa mer om alkohol och andra droger? Prenumerera kostnadsfritt på Accents nyhetsbrev och få veckans nyheter direkt i din mejlbox:
»