Foto: Stefano Guido

På vinodlarnas bakgård

I Italien, ett av världens största vinproducerande länder, har problemen med oreglerad arbetskraft inom vinindustrin vuxit. De utländska arbetarna lever i många fall under slavlika förhållanden.

Den fuktiga hettan ligger som ett lock över den lilla staden Canelli, tio mil söder om Turin. I regionen odlas främst muskatdruvor, som bland annat omvandlas till det söta muskatvinet. Vart vi än vänder oss i det kuperade landskapet breder vinodlingarna ut sig med sina snörräta rader av rankor. Längs slingrande småvägar uppe bland kullarna står skåpbilar parkerade. Det är i dem som de utländska arbetarna forslas till gårdarna. Druvklasarna plockas för hand; eftersom odlingarna ligger i branta sluttningar omöjliggörs maskinell skörd.

Via en dammig stig närmar vi oss en odling. Det första som möter oss är några ryggsäckar upphängda på vinrankor. De innehåller arbetarnas lunch och kanske något ombyte. Hettan så här mitt på dagen är olidlig och det är svårt att förstå hur någon orkar stå under den brännande solen och kapa druvklase efter druvklase med en liten sax.

Nio-tio timmar om dagen är arbetarna i gång under de intensiva skördeveckorna. Arbetet börjar i den svala morgonen, de tar en kort matpaus kring lunch, för att därefter fortsätta till fem-sex på eftermiddagen. Enligt fackförbundet Flai-Cgil, som tillvaratar vinarbetares rättigheter, händer det att folk svimmar av utmattning ute på vinfälten. Då byts de raskt ut mot någon annan. Arbetet måste utföras till varje pris; för vinproducenten är det en fråga om ekonomi och överlevnad.

2015 dog en säsongsanställd vinarbetare efter ett hastigt sjukdomsförlopp, då ingen ville ta ansvar för att hjälpa honom till sjukhus. Fallet uppmärksammades och ledde till åtgärder och vissa förbättringar. Men problemen med den oreglerade arbetskraften inom vinindustrin kvarstår.

Häromåret upptäckte vi ett boende där ett hundratal personer delade på en dusch.

Paolo Capra

Vinproducenterna måste ta in extra arbetskraft under skörden, men det är sällan denne själv som anställer. I stället anlitar de flesta ett så kallat ”jordlöst kooperativ”. Kooperativet tillhandahåller arbetskraft till en avtalad summa, ser till att arbetarna kommer till odlingen och byter ut dem om de inte utför ett fullgott arbete. Vinodlaren betalar kooperativet cirka 15–17 euro (150–170 svenska kronor) per arbetare och timme. Då har de betalat lagstadgad minimilön, i vilken arbetsgivaravgifter, semesterersättning och försäkringar ska ingå. Av den summan ska arbetaren få 8–10 euro per timme.

Foto: Stefano Guido.

Vinodlaren kan avtala om en period på exempelvis två veckor och betalar då en klumpsumma till kooperativet där allt ingår; ett all-inclusive där de slipper ta ansvar för enskilda arbetare, deras löner och förhållanden – även om de enligt lag är skyldiga att kontrollera att de arbetare som jobbar på deras odling har sina papper i ordning.

I praktiken sträcker sig ofta arbetet över längre tid än den avtalade, och under de sista veckorna övergår lönen från vit till svart. Det är också vanligt att man gör upp om en summa för ett visst antal arbetade timmar. Men timmarna tenderar att bli allt fler, vilket innebär att timlönen sjunker.

Kooperativen, till övervägande del drivna av makedonier, enligt Paolo Capra, på den fackliga organisationen Flat-Cgil. De betalar ofta ”sina” arbetare långt under den lagstadgade lönen och stoppar resten i egna fickor, säger hon.

– De skor sig på utsatta grupper och vissa drabbas värre än andra, säger han och fortsätter:

– Det finns en tydlig hierarki bland de säsongsanställda. Makedonier står högst i rang. De kan i bästa fall få 8 euro per timme. Bulgarer får 4–5 euro i timmen.

Paolo Capra berättar att liknande summor gäller arbetare med afrikanskt ursprung. Dessutom gör kooperativen i förekommande fall avdrag för vatten, mat och andra faciliteter. Det gör att arbetarna har några få euro kvar i egen ficka efter en timmes arbete på fälten.

Paolo Capra representerar fackförbundet Flai-Cgil i Canelli. Foto: Stefano Guido.

Problemet med tillfällig arbetskraft är inte nytt säger Paolo Capra. Men de senaste åren har fenomenet med jordlösa kooperativ fått fäste, och i takt med att nya grupper fattiga migranter och flyktingar kommit till Italien har problemen med svart och grå arbetskraft inom vinproduktionen ökat i hela landet. Fattiga rumäner, bulgarer och makedonier bussas in landet för arbete inom jordbruket. Men många lämnas åt sitt öde när de väl är på plats och tvingas konkurrera om arbetstillfällena.

För bara något år sedan kunde man tidigt på morgnarna se skåpbilar köra längs vägarna och in på torgen för att välja ut arbetare som stod och väntade på jobb. Nu har polisen ögonen på dem, så de som söker jobb visar sig inte lika öppet. Men kommersen finns kvar ändå, säger Paolo Capra.

Arbetarna vågar inte protestera av rädsla för att inte få jobba alls, och många av dem lever under usla förhållanden, inhysta i egenbyggda tältläger. Ibland erbjuder kooperativen enkla boenden mot betalning.

– Häromåret upptäckte vi ett boende där ett hundratal personer delade på en dusch och två kemiska toaletter. Det säger sig självt att det är ohållbart, säger Paolo Capra.

Han tillägger att ideella organisationer som Caritas (Katolska kyrkans biståndsorganisation) gör insatser för att hjälpa den här utsatta gruppen, bland annat genom att erbjuda sängplatser och ett mål mat.

Ute på vinodlingen fortskrider det mödosamma arbetet. Vittorina Perrone, en av ägarna till gården, är själv med och skördar. Hon pustar i hettan.

– Man måste hugga i. Jag är egentligen pensionär, har ont i en höft och får inte jobba, men gör det ändå. Det är bara jag och min man och fyra säsongsarbetare. Druvorna måste ju skördas, säger hon glatt och ber mig smaka på de söta druvorna som dinglar i gyllengula klasar.

Hon berättar utan omsvep att säsongsarbetarna kommer från ett kooperativ, ”det är så alla gör här,” och att de betalar kooperativet 17 euro per timme och person.

– Vad kooperativet sedan betalar arbetarna vet jag inte. Men vi har i alla fall gjort allt rätt, säger hon och rycker på axlarna.

Vad kooperativet sedan betalar arbetarna vet jag inte. Men vi har i alla fall gjort allt rätt.

Vittorina Perrone

En bit bort står två kvinnor och sliter med saxarna. De vill inte uppge sina namn, men säger att de bor i Italien. På frågan hur mycket de tjänar svarar de ”bra”. Men hur mycket vill de inte säga.

Samma reaktion möter oss överallt, på vinfält efter vinfält. De utländska druvplockarna vill ogärna prata och viker undan med blicken. En som inte viker undan är Luca Ferro, en fryntlig karl i 40-årsåldern och tillika en av ägarna till vingården. Han tittar misstänksamt på oss tills han förstår att vi inte är här för att göra en stickkontroll.

– Vi oroar oss ständigt för kontroller. Vi försöker göra allt enligt reglerna, men all administration gör det omöjligt. För det är mitt ansvar att kolla varje person som jobbar på min gård, trots att ett kooperativ har skickat honom. Om det visar sig att något är fel kan jag få böta 3 000 euro, de är jättepetiga, säger han och torkar svetten ut pannan.

Luca Ferro förklarar att om man ska göra enligt regelboken så måste man för varje ny arbetare åka till kommunhuset för att få stämpar i dokumenten, så att allt är i ordning om en kontrollant skulle dyka upp. Det är också så att ägare och inhyrda arbetare inte får arbeta sida vid sida – vilket de flesta struntar i. Alla måste hugga i under skörden.

Problemet är att arbetarna ofta byts ut efter någon dag, vilket gör det omöjligt att lägga tid på att kontrollera varje individ. Vi tvingas chansa, säger Luca Ferro och tillägger att hittills har de undkommit kontroll.

Vinproducenten Enrico Dellapiana vill ge sina säsongsarbetare schyssta villkor. Foto: Stefano Guido

Enrico Dellapiana på den 40 hektar stora vingården Rizzi i regionen Langhe håller med om att all byråkrati krånglar till det i onödan för vinproducenterna, som – enligt honom – lever under allt mer pressade förhållanden.

– Det är absurt att det är jag som vinodlare som ska stå till svars om något är fel i arbetarnas papper. Jag har ju köpt en tjänst av ett kooperativ, som rimligen borde ta konsekvenserna. Men det är inte så det fungerar, säger han.

Enrico Dellapiana berättar att han har valt bort kooperativen – som han anser är mer eller mindre skumma, även om det finns undantag – till förmån för handplockade arbetare.

– Jag har kontakter på Caritas och erbjuder de unga män som finns hos dem att komma och arbeta på min gård. Jag gör en social insats samtidigt som de får chansen att tjäna pengar. Vi betalar dem mellan 8 och 10 euro i timmen beroende på deras kompetens. På så vis slipper jag kooperativen som mellanhand. Några av arbetarna har återkommit flera år i rad, det fungerar väldigt bra för oss.

Insikten om att problemen med oreglerad arbetskraft inom vinindustrin i Italien är stora slår som ett knytnävsslag i magen när vi, någon timme senare, ger oss ut för att ta reda vad som händer med dem som faller igenom kooperativens och de ideella organisationernas nät.

Vi tar oss fram genom nästan ogenomträngliga snår invid en nu uttorkad flod. Myggen biter, solen bränner.  Snart ser vi ett ”kök”; några plåtlådor, kartonger, plastdunkar, bland träden. Rester av ruttnande grönsaker lockar till sig flugor. Längre fram i en glänta syns ett stort tält och ett mindre. Där står enkla skjul byggda av kartonger, plankbitar, presenningar och annat bråte. På ett träd hänger spegelskärvor som tillsammans utgör en provisorisk spegel.

Mitt i allt detta sitter Neven, en finlemmad bulgarisk man i 50-årsåldern. Han talar knapphändig italienska och vill först inte prata med oss. Men när han får visa sitt boende får han fart. Han bor i det lilla singeltältet och visar även sin bag som är fylld med prydligt hopvikta plagg. Han tar fram en flaska herrparfym av märket Hugo Boss, och sprejar min arm. Som för att säga; kolla, jag har det mesta en man kan behöva!

Det är bara makedonier som får jobb, vi bulgarer blir utan. Och om vi får jobb får vi 4 euro i timmen.

Neven

Han berättar att han kom till Canelli för någon månad sedan för att arbeta på vinfälten. Resan gick från Bari i söder i en gammal bil som senare blev stulen. Men särskilt mycket jobb har det inte blivit, konstaterar Neven, som upprört viftar med händerna för att ge tyngd åt sina ord.

– Det är bara makedonier som får jobb, vi bulgarer blir utan. Och om vi får jobb får vi 4 euro i timmen, medan de tjänar mycket mer, säger han och rycker uppgivet på axlarna.

I det här lägret bor ungefär tio bulgarer som alla är vinfältens daglönare – om och när de får jobb. De handlar ibland i ett närliggande snabbköp, men klarar sig oftast på sådant som andra ratar.

Aningen bättre förhållanden har de vinplockare som lyckas få en sängplats, duschmöjligheter och ett mål mat hos Caritas inne i centrala Canelli. Lokalen rymmer officiellt 20 sängar, i verkligheten 30–35.

– Vi vill hjälpa så många som möjligt. Men vi räcker tyvärr inte till för alla, säger Claudio Riccabone, föreståndare på Caritas i Canelli.

Caritas prioriterar de yngsta och de äldsta. De som har egen bil får nobben, liksom män i 30-40-årsåldern, som bedöms kunna klara sig själva. Kvinnorna är få, men de som är här får sova avskilt i ett mindre utrymme.

Neven är uppgiven. Just nu får han inga jobb. Foto: Stefano Guido.

Framåt kvällen droppar de första arbetarna in efter en dags hårt arbete. Majoriteten är afrikaner, flyktingar från länder som Guinea och Mali. Ingen vill prata med oss, än mindre vara med på bild.

28-årige Omar från Guinea väljer ändå att prata med oss. Hans historia liknar många andras. Han kom till Italien över Medelhavet och har nu varit här i tre månader. Han är glad över att få jobba, även om det är tillfälligt, och är tacksam över sängplatsen hos Caritas.

På frågan vad han tjänar ute på fälten ler han brett och svarar att det är riktigt bra. Fem euro per timme, kanske lite mindre om dagarna blir långa.

Senare, när solen sänker sig över kullarna och den värsta hettan mildras, får vi sällskap av en muskulös, äldre bulgar med brunbrända armar täckta av tatueringar. Han pratar intensivt om hur bulgarerna har skuffats undan av makedonierna som tagit plats som kooperativens överhuvuden, hur de styr och ställer och åker runt i flotta bilar. Hur han en gång i tiden hade en bra position inom ett kooperativ. Nu, fjorton år senare, har han ingenting kvar.

– Jag får inga jobb längre. De tar allt ifrån oss, säger han.

Ordningsmakten försöker stävja problemen, men under ytan fortsätter det som innan.

Paolo Capra

Paolo Capra, som träffat den mannen förr, frågar var han bor just nu.

– Tror du att jag tänker berätta det? Efter två dagar kommer polisen och jagar bort oss. Nej, jag säger ingenting. Jag bor där borta, säger han och sveper vagt med handen.

Det vilar något sorgligt över hans lätt kutiga ryggtavla där han lunkar nedåt gatan, bort från oss.

Paolo Capra undslipper sig en suck.

– Han var säkert en viktig person en gång, en ”capo”. Jag tror att han är en av dem som nu bor nere vid floden. Tyvärr är det så här systemet fungerar. Det är smutsigt, ovärdigt och ett utnyttjande av människor utan röst och rättigheter. Det är en skam att ett land som Italien, en av världens största vinproducenter, låter detta pågå. Ordningsmakten försöker stävja problemen, men under ytan fortsätter det som innan.

Foto: Stefano Guido.

Så fungerar caporalato-systemet

Fenomenet caporalato handlar om att en caporale (ungefär boss, ägare) startar ett kooperativ, men utan att vara jordägare. Kooperativet registreras och ska fungera som en bekväm mellanhand för de jordbrukare som behöver tillfällig hjälp vid skörd. Bara i Piemonte finns flera hundra jordlösa kooperativ.

Kooperativet tillhandahåller arbetskraft, officiellt till en lagstadgad timlön på 16-18 euro, försäkringar och annat som krävs. Jordägaren köper en paketlösning för att själva slippa administration kring tillfälliga anställningar. Men kooperativet stoppar ofta tre fjärdedelar av summan i egen ficka. Om il caporale erbjuder sängplats och mat dras detta av på lönen.

En annan variant av caporalato är att arbetaren får avtalad lön under exempelvis sex timmar, men resterande 4–5 timmar blir lönen svart. Arbetarna hämtas varje morgon med minibussar och körs ut till odlingarna.

Det förekommer även att il caporale åker till förutbestämda platser, en vägkorsning eller ett visst torg, för att där välja ut migranter som vill tjäna några euro för dagen.

Källor: Flai-Cgil, Terzo rapporto agromafie e caporalato

Mer från Accent