Fem år senare sitter Sofie Nehvonen på Gatans lags kontor i Kålltorp i nordöstra Göteborg. Hon har varit nykter sedan den där dagen i trappuppgången, och under den blå blusen buktar magen ut, i augusti börjar ett nytt kapitel i livet.
– Jag har aldrig varit mamma förut, men det ska bli riktigt häftigt.
På hyllan ovanför skrivbordet hopas föreningens troféer från Homeless World Cup och andra turnéringar. Uppnålad på väggen hänger den blågula matchtröjan med nummer 10 som laget tilldelades i höstas. Number 10 är ett stipendium på en miljon kronor som delas ut av Volvo och Svenska fotbollförbundet, och i november 2019 var det Gatans lag som tog hem utmärkelsen.
– Vi fick en väldig skjuts av stipendiet. I och med det har många fått reda på att vi finns och hittat till oss.
Fotboll var aldrig Sofies Nehvonens intresse som barn. Hon var en hästtokig tjej som hängde mycket i stallet. Men under ytan växte en ensamhet, ett hål. Efter en destruktiv relation i 14-årsåldern kom alkoholen in i hennes liv. Den täckte över ensamheten och maskerade hålet inuti. Men snart räckte det inte. Sofie Nehvonen behövde vara lite värre än sina vänner, hon bytte umgängeskrets och började med amfetamin.
– Det var någon destruktivitet som drog i mig, nått mörker. Det stegrades väldigt fort.
När hon fyllde 18 flyttade hon hemifrån så snabbt som möjligt för att slippa undan föräldrarnas vakande ögon. Det gjorde att missbruket kunde trappas
upp ytterligare och snart tog hon amfetamin dagligen.
– Jag hamnade utanför samhället och kom aldrig in riktigt. Jag var inte så kriminell i början utan det handlade mer om att festa och döva känslor. Det var som en slags romantisk period där i början.
Föräldrarna gjorde en orosanmälan. Under hot att bli tvångsomhändertagen skickades hon till ett behandlingshem med tolvstegsprofil i Tingsryd när hon var 19. Men trots tolvstegsmodellens fokus på total avhållsamhet var Sofie Nehvonen fortfarande övertygad om att hon kunde använda droger ”lagom mycket”. Det skulle ta ytterligare fem år innan hon gav upp.
– Jag tyckte ju att det var allt runt omkring som var problemet, jag kunde inte se att det var på grund av drogerna som jag befann mig på behandlingshemmet.
Efter ett halvår kände hon sig färdig med behandlingshemmet och åkte hem, men hade fortfarande inga tankar på att sluta med droger.
– Jag hade inte viljan att lyssna på det, säger hon.
Istället tilltog missbruket. Hon behövde ännu mer för att täcka över hålet inuti, och kom i kontakt med en ny bekantskapskrets som befann sig ännu längre utanför samhället.
– Jag hamnade i ett ekorrhjul där vardagen gick ut på att få tag i droger, hitta verktyg, få i mig det, och sen få tag på mer.
”Det var ett rent helvete.”
Sofie Nehvonen
Det skulle ta flera år och omgångar på behandlingshem innan Sofie Nehvonen var beredd att göra jobbet som krävdes för att bli nykter.
– Det var ett rent helvete. Jag visste när jag skulle banka i mig den där skiten hur fruktansvärt dåligt jag skulle må, och ändå kunde jag inte låta bli.
När pojkvännen Mattias, som hon träffat när hon köpte droger av honom, frågade om de skulle bli drogfria tillsammans så kändes tanken fortfarande främmande.
– Jag tänkte ”Inte nu, aldrig i livet”.
Hon försökte avgifta sig hemma hos sin mamma, gick en hästskötarutbildning i Östersund och flyttade till Mariestad med Mattias för att komma bort från drogerna. Men inget hjälpte.
Så, under en permission från ett behandlingshem, tog hon det återfall som slutade på golvet i en trappuppgång. Äntligen kände hon att hon kunde ge
upp fullkomligt.
– Det blev ett bevis på att jag verkligen inte kunde hantera det här, det gick inte. Det behövdes uppenbarligen för att jag skulle fatta det.
När hon kom tillbaka till behandlingshemmet hade hon en förnyad beslutsamhet. Sedan den dagen är Sofie Nehvonen nykter.
Det var genom pojkvännen som Sofie Nehvonen fick upp ögonen för Gatans lag. Han var på ett behandlingshem som regelbundet körde ut sina patienter till lagets träningar.
– Jag kunde inte se mig själv spela fotboll så jag följde bara med för att kolla. Men jag tyckte att det såg så häftigt ut med den där kärleken och gemenskapen på planen. Det var så mycket mer än bara fotboll.
”På planen är det ju kamp, men utanför är det bara kärlek och glädje.”
Sofie Nehvonen
2016 började hon som spelare och året därpå fick hon följa med till Homeless World Cup i Oslo.
– Det var skithäftigt, något av det mäktigaste jag gjort. På planen är det
ju kamp, men utanför är det bara kärlek och glädje.
Lag från 50 nationer samlades det året, alla med spelare från hela världen som hade en bakgrund i hemlöshet eller missbruk.
– I lagen från väst har många sin bakgrund i missbruk, i lagen från Afrika och Indien är det mer hemlöshet. Att mötas så gör att man blir väldigt ödmjuk och inser att man ändå är rätt priviligierad. Samtidigt som man känner sån tillhörighet till alla man möter.
Efter turnéringen blev hon tillfrågad om hon ville bli tränare. Snart var hon projektanställd för att organisera damlaget.
– Det var här som jag verkligen började blomma ut, vågade ta för mig och våga prata. Jag var jätteblyg innan.
Gatans lag har sitt kontor i Qviding FiF:s lokaler bredvid fotbollsplanerna
vid Härlanda park i Göteborg. Här kan deltagarna även umgås före och
efter träningarna.
– Det är en kärleksfull gemenskap utan droger, och vi hittar även på andra saker tillsammans utanför planen. Många som kommer hit har brutit med sitt gamla liv och då blir man lätt väldigt ensam. Det kan vara svårt att hitta nya, drogfria vänner och en gemenskap där man passar in.
På fotbollsplanen kan deltagarna släppa på sin självmedvetenhet, vilket öppnar upp för att skapa nya kontakter.
– Innan träningarna umgås vi, dricker kaffe, tjötar och utbyter erfarenheter. Många har precis börjat på en praktik, är på ett behandlingshem eller har nyligen fått ett jobb. Så man kan tipsa varandra.
Spelarna ska vara nyktra under träningarna. Men om man har en dags nykterhet eller flera år spelar ingen roll.
– Vi har några spelare som varit med i många år och sen har vi några som just nu kämpar och går in och ut i ett missbruk. Vissa sitter på behandlingshem och är i början av sitt tillfrisknande. Det är väldigt blandat och det ger en styrka i gruppen där vi kan hjälpa varandra.
Att spelarna befinner sig i en utsatt situation kan innebära en del oförutsägbarhet.
– Man vet aldrig riktigt hur många som dyker upp på träning, men det är ju också charmen med den här målgruppen. Man får anpassa utifrån att man inte riktigt vet.
Sedan november 2019 är Sofie Nehvonen verksamhetsanvarig för Gatans lag i Göteborg. Hon organiserar träningar, ser till att det finns material och jagar pengar till verksamheten. Number 10-stipendiet har spelat stor roll för att kunna planera framtiden.
– Det betyder verkligen jättemycket. Vi hade tidigare fått pengar från Postkodlotteriet som just tagit slut. Så nu har vi kunnat satsa på att starta i Malmö och lägga mer tid på damlagen. Det har gett oss tryggheten att fokusera på verksamheten.
Sofie Nehvonen tror att verksamheten hade kunnat kretsa kring något annat, men att fotbollen har en låg tröskel – och stark dragningskraft.
– Jag tror att det finns en styrka i att det är en lagidrott. Vi hade nog kunnat spela bandy lika gärna, men det är så enkelt med fotboll. Man behöver egentligen bara två mål och en boll.
De kan lyssna på Accentpoddens avsnitt om Sofie Nehvonen och Gatans lag här: