Medberoende

Carola Sahlén: Fasaden som rasade

I 25 år höll hon skenet uppe. Förlät och ljög för omgivningen. Ingen skulle få veta att maken var alkoholist. Carola Sahlén var medberoende.

Som barn hatade Carola Sahlén lögner. I hennes barndomshem var allt fint. På ytan. Men innanför väggarna var det kaos, psykisk och fysisk misshandel. Hon sökte skydd hos granntjejen, vars föräldrar var A-lagare och levde på socialbidrag. Hos dem, i det som andra klassade som misär, fann hon trygghet. Där fanns värme och medmänsklighet och ibland lite pengar till godis.

Var det erfarenheterna från barndomen som fick Carola Sahlén att år efter år stå ut med drömmannen – han som var så
älskvärd och fin på alla vis, förutom de perioder då alkoholen regerade honom totalt. Då var han en helt annan person.
I ena stunden lovade han henne evig trohet, i nästa stund försvann han hem­ifrån, drack sig redlös och träffade andra kvinnor.

Jag ville berätta öppet, utan skygglappar. Både om det jag utsatts för och det jag utsatt andra för

I sin självbiografiska bok Sigrid sover på soffan skildrar Carola Sahlén ett liv, som är så motsägelsefullt att det är svårt att ta in. Boken handlar parallellt om barndomen och om den unga kvinna som blir så passionerat förälskad att hon förlåter att mannen försvinner hemifrån, ligger med prostituerade, och kommer hem många dagar senare, bakfull och ångerfull.

– När jag skrev boken bestämde jag mig för att vara helt ärlig. Jag ville berätta öppet om allting, utan skygg­lappar. Både om det jag utsatts för och det jag själv utsatt andra för, säger Carola Sahlén.

Idag inser hon att hon var medberoende. Ett medberoende som blev extremt destruktivt. Berättelser om alkoholberoende blir sällan vackra.  Det onormala blir det normala, människor förvandlas till objekt och det enda som betyder något är alkoholen. Giftet tar bort alla spärrar och får den mest älskvärda att bete sig som ett svin.

Carola Sahlén. Foto: Emil Malmborg.

– Det värsta är inte det som min man gjort mot mig. Det allra värsta är att jag tillåtit förnedringen. Att jag stått ut, att jag själv handlade destruktivt. När min man förnedrade mig, sökte jag tröst i bekräftelse och uppmärksamhet från andra män, säger hon.

Att Carola Sahlén kunde dölja makens alkoholberoende så länge handlar delvis om deras goda ekonomi. Han kunde ta in på hotell, åka utomlands, dricka dyr sprit på flotta platser. En gång ringde han från Las Vegas och hade sålt både vigselringen och sina skor för att få tag i mer sprit. Ambassaden gav honom ett snabblån för att han skulle kunna ta sig hem. I boken beskriver Carola Sahlén hur han kommer hem med taxi från Arlanda, en taxiresa på 20 mil. Han betalar med en tjock sedelbunt, långt över vad det kostar. Han är ångerfull och vill gottgöra.

Emellan fanns också år av nykterhet och idogt arbete. Som längst var han nykter i sex år.

Carola Sahlén jobbar med inredning. Hon renoverar nedgångna hus till fräscha drömhem. På sin blogg visade hon upp foton från sitt vackra hem, och bilder
på familjen där alla är samlade och ler rakt in i kameran. Drömmen om det perfekta livet. Om bloggen varit solsidan i hennes liv är boken skuggsidan. Där sipprar mardrömmen fram ur dröm­hemmets sprickor.

Kanske hade hon fortfarande putsat på fasaden och ljugit om sin mans ”utlandsresor” om hon inte fått en utmattningsdiagnos något år efter att den yngsta dottern föddes.  Under den tre år långa sjukskrivningen gick hon i terapi, och påbörjade där berättelsen om sitt eget liv. Hon började se mönster i sitt handlande, se hur mycket möda och energi hon lagt på att laga, lappa och dölja.

Jag är inte stolt över mina val, men just då såg jag inga andra möjligheter.

Minnena från barndomen och tonårstiden dök upp. Hur hon som tonåring under sena nätter hellre la sig under en långtradare och sov än åkte hem. Hon drack för att döva känslorna, och som 17-åring flyttade hon ihop med en betydligt äldre man, där hon lekte hemmafru samtidigt som hon gick i gymnasiet. Hon var notoriskt otrogen, för att hon behövde uppmärksamhet och tröst.

– Jag är inte stolt över mina val, men just då såg jag inga andra möjligheter. I backspegeln kan jag se att både min man och jag hade en tendens att trasa sönder allting när det blev bra. Vi kunde inte unna oss att ha det bra. Han började alltid dricka när vi hade det som bäst.

– Det som hindrade mig att gå tidigare var skammen, insikten att jag låtit mig förnedras och behandlas illa.  Med hjälp av terapi insåg jag att det inte var jag som var skyldig. Jag anser inte heller att min man var skyldig. Han är sjuk, säger hon.

När Carola Sahlén insåg att hon bara hade tre val, blev det lättare att fatta beslut. Hon kunde stanna och göra det destruktiva till något vardagligt och normalt, eller lämna och kämpa resten av livet för att glömma. Det tredje alternativet – att dö – var inte en möjlighet för henne som trebarnsmor.

Ändå klarade hon inte av att bryta upp innan hon träffade en annan man. Uppbrottet var inte lätt: skuld, sorg och anklagelser kantade vägen.

– Jag behövde fly in i ett annat liv för att orka ta mig igenom skilsmässan, konstaterar hon.

Idag lever Carola Sahlén med en ny man.

– Mitt råd till alla som lever med en alkoholist är att bryta upp. Det kommer inte att bli annorlunda.

Hon säger att det var ilskan som gjorde att hon överlevde.

– Jag släppte inte fram sorgen och bitterheten. Jag var bara arg. Dessutom fick jag mycket hjälp av att gå i terapi. Alanon var också bra, tyvärr sökte jag mig bara dit när det var kris, när min man var försvunnen under de perioder han drack. Jag borde ha gått på möten även när det var bra, då hade jag säkert brutit upp tidigare, säger hon

Mer från Accent