Han ser lite dåligt, men annars är det inget större fel på snart 100-årige Gösta Vestlund. Han rör sig raskt och obehindrat i radhuset i Nacka och balanserar utan vidare en bricka med glas, en tillbringare med saft och kakfat.
– Jo, jag klarar mig faktiskt helt själv. Den enda hjälp jag har är en städerska som kommer ibland, säger han, inte utan stolthet i rösten.
Det är svårt att begripa att Gösta fyller 100 år. Intellektet är knivskarpt, leendet hjärtligt och kroppen i fin form. Kanske är det just den kombinationen som är hemligheten bakom hans höga ålder. Det är åtminstone vad han själv tror.
– Jag har haft förmånen att ha ett bra familjeliv, två lyckliga äktenskap och ett intellektuellt stimulerande arbete där jag har fått använda min hjärna och utvecklas som människa. Dessutom har jag sportat hela livet och spelade min sista badmintonmatch när jag var 85. Jag fick göra ett uppehåll på grund av ett dåligt knä. Men när jag blev bättre och ville ta upp spelandet igen orkade inte min partner längre, säger Gösta med ett skratt.
Han berättar att han aldrig har rökt eller druckit en droppe alkohol. Han har så länge han kan minnas varit med i nykterhetsrörelsen. Först i NTO och senare IOGT-NTO.
– Alla de här faktorerna sammantaget tror jag är nyckeln till ett långt liv. Men självklart handlar det mycket om gener också, funderar Gösta, som numera har funnit sig tillrätta med att vara en av ytterst få generationskamrater kvar i livet.
– Jo, de gamla vännerna går ju bort en efter en, det är en sorg. Fast nu har jag fått nya, yngre bekanta som är i 80-årsåldern! Jag känner mig inte ensam.
Gösta är en man som verkligen har lämnat avtryck och som är ihågkommen, inte bara som en synnerligen begåvad och bildad människa, utan också som folkbildningens grand old man. När han på lördag fyller 100 år kommer han att firas med pompa och ståt på IOGT-NTO:s folkhögskola Tollare, där han verkade som skolans allra första rektor. Året var 1952.
För att hedra hans gärningar inom folkbildningen har stiftelsen ”Vestlunddagarna” bildats, lagom till hans 100-årsdag. Syftet är att årligen arrangera några dagar med seminarier och föreläsningar och det är stiftelsen som samlar in och fördelar medlen.
Initiativtagare till stiftelsen är bland andra Eva Önnesjö, organisationschef på RIO (Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation) och Åke Marcusson, förbundsrektor på NBV.
– Tanken med den här stiftelsen är att hylla Gösta Vestlund för att han är ett föredöme inom folkbildning och vi väljer att göra det på ett sätt som gör att hans folkbildningsanda kan leva vidare genom årliga seminariedagar. Dagarna ska genomsyras av hans vision om det ständigt pågående samtalet, säger Åke Marcusson och berättar att pengar just nu håller på att samlas in från bland annat föreningar och studieförbund. Förhoppningen är att fonden ska innehålla mellan 250 000 och 500 000 kronor. Fondpengarna kommer sannolikt att förvaltas av Föreningen för folkbildningsforskning och det är i så fall de som kommer att arrangera Vestlunddagarna.
Att Gösta själv känner sig hedrad över att hans folkbildningsanda lever vidare i form av seminariedagar råder det ingen tvekan om. Men att de är uppkallade efter honom tycker han känns lite märkligt.
– Nåja, blir det något bra utav det så går det väl an, säger han ödmjukt.
Gösta har sedan 1940-talet varit verksam som lärare på en rad folkhögskolor och lärosäten, däribland Sigtuna, Brunnsvik och Tollare. Han har även arbetat många år på Skolöverstyrelsen som folkhögskoleinspektör samt har hjälp till att bygga upp folkhögskolor i Tanzania. Utöver det har han varit ordförande i RBU, Riksorganisationen för rörelsehindrade barn och ungdomar. Sonen Lasse föddes med en svår cp-skada och Gösta kämpade i många år för att han skulle få hjälp och stöd – inte någon självklarhet i 40- och 50-talets Sverige. Pojken var normalbegåvad och sattes som ett av landets första cp-barn i en vanlig skolklass.
– Funktionshindren ligger inte hos barnen, utan hos samhället och alla fördomar! säger Gösta med eftertryck och tillägger att det har gått bra för Lasse. Han är gift, har två söner och har hela sitt vuxna liv arbetat som lärare.
Gösta har varit starkt bidragande till att synen på funktionshinder i skolan har förbättrats och att närmare en femtedel av alla elever på landets folkhögskolor i dag har någon form av funktionshinder.
Bärande i Göstas långa och innehållsrika liv är hans strävan efter att skapa gemenskap och törsten efter bildning. Kanske inte så konstigt med tanke på att han föddes fattig och utom äktenskapet, men med gott läshuvud. Det var dock ingen som förväntade sig att han skulle studera vidare.
– Jag hade turen att träffa människor som såg att jag var begåvad och ville hjälpa mig, säger Gösta och berättar att han är den förste i släkten att ta studenten – på bara två år!
Efter Sigtuna privata läroverk blev det studier i humaniora vid Uppsala universitet och slutligen en fil mag. Men det är i folkbildningen han har engagerat sig och påverkat allra mest. Folkhögskolornas samtalsbaserade, jämlika, öppna och ”mjuka” undervisningsvärden öppnar dörrarna för dem som kanske inte har någon bildningstradition, men som har en bildningstörst.
– Folkhögskolorna har lyckats anpassa sig till samtiden, genom att studier på folkhögskola numera ger behörighet att söka in på högskola och universitet. I dag studerar ungefär 90 000 elever på landets folkhögskolor varje termin och jag kan utan att överdriva påstå att de har haft en stor betydelse för Sveriges utveckling de senaste hundra åren, säger Gösta.
Men han är bekymrad inför framtiden. Inte på grund av att eleverna sviker eller brister i engagemang, utan för att många folkhögskolor går på knäna ekonomiskt. De flesta måste dryga ut kassan med vandrarhems- och konferensverksamhet för att överleva.
Vad har livet lärt honom?
– Att goda, nära relationer ger livet mening. Godhet är det enda som aldrig behöver motiveras. Mitt motto i livet är att hjälpa andra, men också att ta emot hjälp. Vi är varandra. Utan varandra är vi ingenting. Det är också kärnan i folkhögskolans själ.