Körsången hörs redan innan man kommer in i IOGT-NTO-lokalen den här måndagskvällen. Ett tjugotal personer, svenskar och flyktingar, varav de flesta flyktingarna är inhysta på Orsa Stadshotell, har samlats i stora salen kring den lokala körledaren Anna Bernhorn. De tar i från tårna när de stämmer upp i en mäktig Broder Jacob – en sång som, enligt Anna Bernhorn, finns på en rad olika språk och därför är lättidentifierad för de flesta.
– Musik och sång förenar människor och är något som alla kan delta i. Jag ser hur de lever upp och blir gladare. Sångtexter är ett annorlunda sätt att komma in i det svenska språket och jag försöker introducera dem till enkla, kända svenska sånger, säger hon.
Efter någon timme när sången har klingat av, droppar fler människor in och snart fylls både köket och stora salen av en brokig skara. Här finns en handfull svenska ledare och många volontärer från orten samt flyktingar från framför allt Syrien och Afghanistan.
Köket blir den första anhalten för häng och gemenskap. Jessica Hedman munhuggs kärleksfullt med Ayham Abo Abed och tjatar på honom att lära sig frasen ”bra killar diskar”.
– Det präntar vi in i alla killar som kommer hit. Efter språkcaféet ska det städas undan. Då hjälps alla åt, säger Jessica Hedman och blinkar lite åt Ayham Abo Abed.
I köket finns också initiativtagarna till språkcaféet och integrationsprojektet, Andreas Marklund, Malena Gillgren och Ulrica Olsson. Andreas Marklund jobbar till vardags med ensamkommande flyktingbarn och Malena Gillgren inom psykiatrin. Alla tre kände att de ville göra mer för flyktingarna i Orsa och tog kontakt med Madeleine Grano på NBV i Mora.
– Jag golvades av deras engagemang och kände direkt att vi ville vara med och stötta. I höstas drog vi igång verksamheten i IOGT-NTO:s lokal Röda Kvarn i Orsa. Då kom runt åttio personer varje måndagskväll till vårt språkcafé, som snabbt blev det mest populära på orten. Det var kalabalik och högljutt, men väldigt kul och positivt, säger hon.
Just nu är antalet flyktingar färre, vilket gör språkcaféet lite mer lätthanterligt. Men att stämningen fortfarande är god råder det inget tvivel om.
– I början tänkte jag att jag kanske inte skulle orka komma hit varje vecka. Men det ger så otroligt mycket och nu vill jag inte vara utan det här, det är en riktig vitamininjektion. Helt magiskt, säger Ulrica Olsson med ett lyckligt leende.
Hon får nickande medhåll av Andreas Marklund.
– Att vara här är att utmana sina fördomar och jag lär mig något varje gång. Jag har fått en ökad förståelse för hur frustrerande det kan vara att sitta på en förläggning och bara vänta på besked. Vi gör detta tillsammans och utbyter tankar, erfarenheter, kunskap och skratt. Vi nätverkar och knyter vänskapsband, säger han och berättar att flyktingarna sinsemellan också nätverkar.
Hit kan man komma och bara vara, framhåller Malena Gillberg.
– Många är väldigt ambitiösa och hungriga på kontakter med svenskar, säger Malena Gillberg och understryker att receptet på ett framgångsrikt språkcafé är öppenheten och flexibiliteten.
– Här handlar det inte om vi och dom, att vi ska lära ”dom” svenska och svenska seder. Här handlar det om mänskliga möten som i gynnsamma fall leder till kunskapsutbyte och nya vänner.
De asylsökande som den här kvällen har fastnat i köket är alla väldigt positiva till språkcaféet. Företagsledaren Ammar Barazi från Syrien uppskattar att få komma ut och träna svenska under trevliga former. Och Ayham Abo missar aldrig en måndag.
– De som är här känns som min familj. Jag känner mig hemma, säger han glatt och får en spontan kram av Jessica Hedman.
Ute i stora salen är ljudnivån hög. Flera tragglar glosor med hjälp av ett studiematerial. Fokus ligger mest på ord och praktiska fraser som underlättar i vardagen. Som hur man frågar efter vägen, betalar på bussen eller vad man kan säga när man handlar i en butik.
Orsa-bon Janne Karlsson är en äldre herre som har valt att lägga en del av sin fritid på språkcaféet. Han sitter tillsammans med några afghanska män och hjälper dem att uttala ord på svenska.
– Jag tycker att det är kul och spännande. Jag lär dem och de lär mig också några ord på deras språk. Men skriva med deras krumelurer, det klarar jag inte!