Vid första anblicken ser den här studiecirkeln kanske inte jättekul ut. Fyra damer framför varsin bärbar dator i ett stort rum med lysrör i taket. Koncentrationen är total. Alla är uppslukade av sitt. Gudrun Bolting letar efter släktingar som emigrerade till Amerika. Lillemor Ivarsson registrerar noggrant alla sina fynd i ett dokument.
Här har de redan suttit en bra stund, trots att klockan just är slagen nio på morgonen.
Men skenet bedrar. Bakom de oansenliga glasögonbågarna, koftorna och grå frisyrerna döljer sig fyra mycket nyfikna och vetgiriga kvinnor som var och en ägnar tiotalet timmar i veckan – minst – åt att gräva i gamla arkiv och kyrkböcker för att lära sig mer om sina släkter. Man kan nog, utan att överdriva, säga att de brinner för släktforskning. Torsdagsträffarna på tre timmar är bara en del av all den tid och energi de lägger ner. Men visst tycker de att det är roligt att träffa likasinnade.
– Ja, det här ger en möjlighet att prata kring fynden och dela glädjen när vi hittar något spännande. Eller när man kör fast eller hamnar på fel spår. För det händer ju ibland. Vi lär oss mycket av varandra och kan dela med oss av tips, säger Siv Börjesson, föreningsordförande och forskningsintresserad. Hon har forskningen med sig från yrkeslivet och började släktforska för flera år sedan.
De andra i gruppen, Gudrun Bolting, Lillemor Ivarsson och Eivor Fredriksson, tycker att de på köpet också har lärt sig att hantera en dator – vilket inte alltid är en självklarhet när man är i pensionsåldern. Och eftersom själva drivkraften är sökningen efter information så tycks inte motståndet vara så högt inför redskapet: datorn. Det går som en dans, damerna klickar sig fram som om de aldrig gjort annat.
Numera går mycket information att hitta på olika släktforskningssajter. Här finns kyrkböcker och församlingsböcker så långt bak som från 1600-talet inskannade och tillgängliga för sökning.
– Det som är från 1800-talet går att läsa och tolka. Men det som är från 1600-talet och 1700-talet kan vara svårtytt och ofta lite rörigt, konstaterar Siv Börjesson och tillägger att det därför är knepigare att få fram korrekta fakta om släktingar så långt bakåt i tiden.
Allt är dock inte inlagt digitalt, så ibland får man ändå gå till Landsarkivet eller Stadsbiblioteket och leta vidare manuellt.
Vad är det som driver er att släktforska i grupp?
– Det är ju så spännande och lärorikt! När man väl har kommit igång är det svårt att sluta. Tiden bara rinner iväg när vi sitter här. Vi tar oss inte ens tid att fika. Vi blir helt uppslukade, säger Lillemor Ivarsson och berättar att om hon inte känner sig riktig klar när klockan är tolv så brukar hon fortsätta hemma ett tag till. Det händer att hon sitter till midnatt. Har man väl hittat en intressant tråd att nysta i så vill man ju inte vänta en hel vecka på fortsättningen.
Att det är många äldre personer som väljer att släktforska tror Siv Börjesson mest beror på att man som pensionär har mera tid, samtidigt som man med åldern oftare blickar tillbaka.
– Ja, ibland tänker jag att jag borde ha frågat mina gamla far- och morföräldrar mer när jag var ung och de fortfarande levde. Då hade jag säkert fått många av de svar jag söker efter nu. Men det är ju så. När man är ung så har man oftast inte det intresset. Man blickar bara framåt, säger Eivor Fredriksson, bördig från Råneå.
Övriga har sina rötter i Skåne, vilket till viss del underlättar i sökandet. Några särdeles uppseendeväckande släktingar har ingen av dem funnit, även om ett och annat sticker ut. Som i Lillemor Ivarssons fall. En släkting, Pernilla, född 1825, födde fem oäkta barn. Men tydligen gifte hon sig när det sjätte barnet föddes.
– Det tredje barnet är min morfars mor. Man funderar ju på hur samhället såg på henne som hade så många oäkta barn. Ansåg man att hon var lösaktig? säger Lillemor Ivarsson och får medhåll av Siv Börjesson.
– Ja, släktforskning väcker så många tankar och frågor. Historien blir till kött och blod, vilket är en viktig behållning när man släktforskar. Man funderar på hur folk gick klädda, vad de åt och hur de tänkte och kände. Det känns väldigt roligt.
En annan pikant historia kommer också från Lillemor Ivarssons forskning. Hanna Johansdotter, offret i det välkända Yng-sjömordet, är släkt med hennes mamma, åtta generationer bakåt i tiden.
Vad tänker ni göra med alla fynd?
– Jag skriver en liten släktberättelse, med foton och alla fynd jag har gjort. Jag har försökt att sätta allt i ett sammanhang. Tanken är att lämna det efter mig till barn och barnbarn. Om de är intresserade. Sedan lägger jag ut en del fynd på nätet också, så att andra som släktforskar kan dra nytta av det. Släkter har ju många förgreningar och det som kanske inte är så intressant för mig kan vara en högvinst för någon annan, säger Lillemor Ivarsson och klickar sig vidare mot nya, spännande upptäckter.