Med bekymmersrynkad panna står höstfestens initiativtagare Katarina Raneborn, kassör i den lokala UNF-föreningen, vid ingången till Sjöängsskolans matsal. Hon försöker förklara för alla som kommer vart de ska gå och var de olika aktiviteterna är. Men språkförbistringen sätter krokben.
– Ingenting fungerar som vi hade planerat. Men det är som det är och huvudsaken är ju att alla har kul, säger hon och rycker på axlarna.
Två äldre medlemmar från nykterhetsrörelsen, som är på plats för att hjälpa till inne i matsalen, skrattar bistert åt röran. Men det råder i alla fall ingen brist på glädje och energi.
Tonåringarna håller till inne i jympasalen och här är stämningen mer sansad. Vid en av hoppborgarna sitter Johanna Fransson, verksamhetsutvecklare i UNF Örebro, med ett gäng unga från Syrien. De har varit i Sverige i några månader och är uppenbart hungriga på stimulans och kontakt med svenskar. 16-årige Joseph Almonir är en ung kopia av den svenske artisten Darin Zanyar. Han flinar när han ännu en gång får höra det.
– Ja, alla säger det. Men jag vet inte om jag håller med, säger han på engelska, och pekar på bilden av Darin som Johanna Fransson har surfat fram på mobilen.
För många år sedan levde han, tillsammans med systern Alaam Almonir och föräldrarna, i Kanada. Men medan de fortfarande var små flyttade familjen tillbaka till Syrien. Nu måste de åter försöka slå rot i ett nytt land.
– Min bild av Sverige var ett fint land, men när jag kom hit tyckte jag att det bara var gamla människor överallt, och jag kände mig uttråkad. Men nu trivs jag bättre och tycker att svenskarna är snälla, säger Alaam Almonir, 17 år, och tillägger med låg röst att helst vill hon egentligen inte alls vara här, men kriget tvingar dem.
Gänget sitter inbegripna i samtal om högt och lågt: om dans och om vad UNF är för något. Stämningen är skönt avslappnad. Det bollas fraser på svenska och engelska, fnissas och skrattas. De utbyter ord och övar på så vis på språket.
– Jag säger en sak på svenska och de ger mig motsvarande ord på arabiska, säger Johanna Fransson.
Hon berättar att det finns ett stort intresse hos dem för att gå med i UNF.
– Tillvaron på en flyktingförläggning erbjuder inte så mycket stimulans, och det enda de önskar är att livet ska börja någon gång så att de kommer vidare.
Johanna Fransson säger att hon tror att den här dagen betyder mycket för de nyanlända ungdomarna, och att den gett henne själv massor.
– Jag är överraskad över all glädje och nyfikenhet som de visar. Jag hade inte alls tänkt på detta som ett tillfälle att värva, utan ville bara hjälpa till och bygga broar mellan människor. Men nu visar jag dem hur man kan engagera sig i en förening och hur mycket gott de kan få ut av det. Vi har addat vararandra på Facebook och planerar att gemensamt starta en ny UNF-förening, säger hon, och tillägger att hon ska åka ut till flyktingförläggningarna och ta kontakt med fler ungdomar.
Hos Alaam Almonir och de andra har mötet med Johanna Fransson och Emma Hallin, en annan UNF:are på plats, väckt hopp om en roligare vardag.
– Jag är så glad att jag har lärt känna Johanna och Emma! Jag har verkligen jättekul här och dagen har gjort att jag har dragits upp ur min negativa känsla, säger hon.