Ett öppet inbjudande rum, fyllt av en mångfald av färggranna textilier, garnnystan, keramiktavlor och skulpturer i gips och pärlor. Det är det första besökaren ser genom de stora skyltfönstren ut mot den snöslaskiga gatan. I taket ovanför tillskärningsbordet hänger en mobil av saxar och örter, längst in står en disk med kaffekanna och fat med kanelbullar och frukt. Vid ett av borden sitter Maria Ekman och klipper till byxtyg till dotterns docka Hilma. Maria Ekman är sjukskriven och besöker ofta och gärna Kärahär.
– Det är viktigt för mig att komma ut och träffa folk, och det här är ett väldigt bra ställe för det, säger hon.
Hon säger att när hon första gången hörde ordet kulturprojekt så blev hon lite avskräckt.
– Men man behöver inte vara konstnärlig här. Det finns inga krav, utan man kan komma hit och bara ta en kaffe och prata. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra först, men sedan såg jag någon annan sy sängkläder åt en docksäng och då blev jag inspirerad. Det behöver inte bli perfekt, säger Maria Ekman.
På andra sidan bordet sitter Sawsan Alatrash och pillar med en modell, en hel trädgård med hus och fantasiträd i lysande färger och pärlor.
– Jag är klar med min SFI (Svenska för invandrare) nu och vill inte sitta hemma, så jag är här varenda dag. Här kan jag öva på min svenska, träffa andra och lära mig många saker, säger hon.
Sawsan Alatrash är damfrisör, men specialiserad på vissa moment på en salong, så hennes utbildning och erfarenhet är inte gångbar i Sverige.
– Jag tycker om människor, och vill gärna jobba med människor i framtiden. Kanske som tolk, funderar hon.
Susan Nikandish tillverkar små figurer i glada färger. Hon berättar att hon bakar muffins till försäljning och att hon tänker att den som köper tio muffins ska få en av hennes figurer på köpet. Hon brukar komma hit 2–3 gånger i veckan.
– Jag gick förbi här utanför i höstas och såg att de höll på med något intressant härinne. Jag gick in och de var väldigt välkomnande mot mig.
Blandningen av olika slags människor och kulturer tilltalar henne.
– Här lär jag känna andra, vi pratar och lär om varandra. Jag har mitt hjärta i Sverige nu. Sverige är ett bra land att lära känna sig själv i, här finns frihet att vara sig själv, säger hon.
Det viktiga är att Kärahär fortsätter att vara en öppen mötesplats.
För den dagliga verksamheten hos Kärahär står Naja Brakat, ordförande i IOGT-NTO Kvinnor tillsammans, och Linda Henriksson, projektledare.
– Många som kommer hit har inte riktigt vågat pröva på innan, men upptäcker att här kan man göra som man vill. Det viktiga är gemenskapen, säger Naja Brakat.
Hon berättar att det finns planer på att öppna en kafeteria och på försäljning av de saker som tillverkas:
– Men vi vill ha det lite informellt. Det viktigaste är att Kärahär fortsätter att vara en öppen mötesplats. Att sammanföra människor som
inte skulle träffas annars, och som gillar att vara kreativa, är själva grundidén, säger Linda Henriksson.
– Det är fint att se människor, som kanske pratar olika språk, lära känna varandra och försöka förstå varandra, och hur de får idéer av varandra, säger hon.