“Jag måste sluta dricka, förklarar de för mig. Ceremoniellt och en i taget.”
I SvD år 2020 beskriver Andres Lokko, en av landets främsta musikkritiker och journalister, hur ett tjugotal vänner och bekanta utsätter honom för en intervention. Den har föregåtts av ett eskalerande missbruk, där han börjat känna likgiltighet inför sitt liv och fått svårt att arbeta.
– När man dricker som en dåre gäller det att försöka fånga det som PO Enqvist kallar ”det nyktra hålet”. Problemet är att det krymper ju mer man dricker, och det blir allt svårare att hinna skriva. Till slut var mitt nyktra hål bara 1,5 timme per dag, berättar han när vi ses på ett kafé vid lunchtid.
Texten dyker upp på nytt i början av hans senaste bok, Andres Lokko: 2020–2024, där han samlat ett stort antal av sina kulturartiklar från de senaste åren.
Varför har du varit så tyst kring din nykterhet?
– Jag har sett så många i min omgivning som gör nykterheten till sin nya hatt: ”Det här är den jag är.” Men det är en hatt jag inte velat ha. Jag vill inte att mitt skrivande ska överskuggas av att jag inte dricker alkohol.
Vi sitter obekvämt, utan ryggstöd vid ett fönster av regn och sövande stockholmsk vardagslunk.
– Fyra nyanser av brunt, föreslår fotografen (Killinggängets film från 2004, belönad med fyra guldbaggar).
Kanske det, men sådan tristess rubbar inte Andres Lokko. Han, som tidigare levt ett liv ”vid bardiskar, i dj-bås och på dansgolv”, är inte längre en kick-junkie. Efter interventionen tog han in på en behandlingsklinik i Blentarp, lärde sig att sitta på en stol och att vara glad över det.
Sedan dess har det gått ett drygt decennium, och det är den tiden den här intervjun handlar om. Alkoholen har sina kollektiva ritualer och sociala former. Som Andres Lokko själv dystopiskt formulerat det: ”En kollektiv längtan efter helgens – eller kvällens – första glas vin är det svenska kallpratets vanligaste kitt.
Ett liv i plötslig nykterhet, däremot, kan komma som ett oskrivet blad. Kanske särskilt för den som verkar i medie- och musikbranschen.
– Många tycker att mitt liv nu är konstigt. Särskilt mina brittiska vänner. ”Herregud, Andres kommer hit – då kan vi kan ju inte gå down the pub”, tänker de, och så messar eller ringer de mig: ”Maybe we could just meet up and have cake?” De kommer inte på något att göra som inte involverar alkohol.
Han får då förklara att han inte har några problem med krogen. Han dricker annat, bara. Helst inte alkoholfritt vin, men gärna öl.
Men visst innebär nykterheten samtidigt en form av utanförskap, medger han.
– Det finns en överenskommelse om att när vi dricker tillsammans kan det öppnas upp saker: ”Vi är på samma milt neandertaliga nivå här, och därför kan vi göra sådant som vi sedan kommer att ångra.” Det är ett slags blodsband: What happens in Vegas stays in Vegas…
Den som inte ansluter sig till blodsbandet blir ett potentiellt hot: någon som iakttar, kanske till och med antecknar.
– Det finns något väldigt eftersträvansvärt i att vara den smartaste i rummet: Jag är fan skärpt twenty-four seven. Och att trivas med det, oavsett om omgivningen sätter armarna i kors.
Går du på AA-möten?
– Nej, inte annat än när folk ber mig följa med i en ofta oväntad sponsor-roll. Jag blir uppringd ganska ofta, ibland av personer jag inte alls känner, som ber mig engagera mig i någon som dricker eller knarkar för mycket. Jag försöker i den mån jag kan, hinner och orkar, att hjälpa till.
Hur gör man det?
– Följer med till ett möte, så jävla enkelt. Antingen som vän eller bekant och i vissa fall som någon form av auktoritet – inte en ”nykterhets-auktoritet” utan mer som ”Andres Lokko”, hur larvigt det än låter.
En del personer tycks finna en tröst i att någon som utåt verkar framgångsrik har gått igenom samma sak, säger han.
– När jag själv var på rehab läste jag PO Enqvists Ett annat liv, där han berättar om sin enorma kamp för att ta sig ur ett gravt alkoholmissbruk, och det var fantastiskt.
Var det en fördel att han som berättade detta var den store författaren PO Enqvist?
– Ja. Det är därför jag säger det här nu, att om någon annan råkar betrakta mig på ett, i alla fall liknande, sätt, så fattar jag att jag fyller en funktion.
På det stora hela beskriver Andres Lokko ett liv i ljus – dagsljus. Till skillnad från i stort sett alla han känner i sin bransch är han inte beroende av sömntabletter med tre röda trianglar på. Han lämnar krogen 22.20 – ungefär den tid där vänner börjar sluddra och upprepa sig – sover som ett barn och vaknar utsövd en söndag. Klar i skallen.
– Ibland tänker jag inte på det här med sömnen, för jag tar det för givet. Men det är helt magiskt. Skillnaden mot när jag drack – och även när jag inte drack för mycket – är gargantuansk.
Garga…?
– Gigantisk. Jag fångar dagen (skratt).
Har du ersatt alkoholkulturens ritualer och kickar med något?
– Jag vill helst undvika att tala om sex, för jag tycker att det är oklädsamt. Män i min ålder ska inte tala om detta.
Han retirerar in i ett annat spår: Bland det nya livets glädjeämnen utgör arbetet en inte försumbar del. Hans nya bok lämnar frågan om nykterheten efter den där enda artikeln, men vittnar om den på annat sätt. Tjockleken, de 600 sidorna, är åtminstone delvis ett uttryck för ett dagligt produktivitetsfönster betydligt vidare än 1,5 timmar.
Dessutom skriver han bättre nu, säger han. Sedan han slutade dricka har hans texter blivit längre, mindre sentimentala och mer akademiska.
– Jag fick plötsligt skärpan till att skriva så som jag alltid drömt om att kunna skriva. Det är också ett sätt att fånga dagen: I stället för att stå och skrika på Under bron (en klubb i Stockholm, red anm) till 03.45 läser jag akademiska texter av David Toop om trummusik på Haiti, och är så här: ”Oooh – kan jag applicera det här på Robyns nya singel? Spännande!”
Med nykterheten har dessutom ett tidigare okänt självförtroende infunnit sig. Han har slutat se sig över axeln, bildligt talat.
– Jag tror att det finns en helt annan öppenhet i texterna från de sista tio åren. Jag försöker inte impa på någon. Skriver utan poser.
Ett dagsljusets skrivande?
– Ja. Sträckan mellan hjärnan – och hjärtat – och tangenterna har blivit väldigt kort.