Missbruk

Hungerflickan – möt Hillevi Wahl

Hillevi Wahl växte upp med alkoholiserade föräldrar. Själv fick hon ett matmissbruk. I boken "Hungerflickan" berättar hon om sina upplevelser. Fot: Moa Karlberg

Författaren och krönikören Hillevi Wahl växte upp med alkoholiserade föräldrar. Själv klarade hon sig från spriten. Men hamnade i stället i ett matmissbruk. Nu har hon skrivit boken ”Hungerflickan” om sina erfarenheter.

En fråga som Hillevi Wahl ofta får när hon är ute och håller föredrag kring sin första bok ”Kärleksbarnet”, som kom för fyra år sedan, är varför hon klarat sig så bra trots uppväxten med två alkoholiserade föräldrar. Varför blev inte hon missbrukare?

– Men det blev jag ju! Alkohol var förknippat med så mycket negativt, så där höll jag mig borta. Maten blev i stället mitt sätt att fylla det svarta hålet jag hade inombords. Den la sig som bomull i magen och blev en befrielse. Socker är en drog som triggar samma centra i hjärnan som alkohol. Choklad och bullar stillar suget på ett fantastiskt sätt, säger Hillevi, som efter en del funderande beslutade sig för att skriva en bok om åren med ätstörningarna. Hon kände att historien behövde berättas. För sin egen skull och för alla de kvinnor som i olika grad lever i samma helvete.

Kräktes med hjälp av tandborste
Att Hillevis eget matmissbruk är kopplat till hennes uppväxt är hon övertygad om. Hon påpekar att det finns forskning som visar att döttrar till missbrukare ofta drabbas av ätstörningar. Ångesten och ensamheten behövde dövas och hon fann tröst i kakor, godis och mat som systematiskt kräktes upp genom att hon rev sig själv i halsen med en tandborste.

Sjukdomen blossade upp när hon som sjuttonåring var utbytesstudent i USA och det är också där som stora delar av ”Hungerflickan” utspelar sig. Hon kände sig ensam, udda, fet, ful och misslyckad och satte upp målet att bli smal, populär och vacker innan skolåret var över. Inte minst för att hennes älskade pappa äntligen skulle bli stolt över henne; denna klumpiga och okvinnliga dotter. Så blev det nu inte. Hillevi lämnades vind för våg efter hemkomsten från USA och tappade fotfästet totalt. Matmissbruket trappades upp och som en sista desperat utväg sökte hon hjälp hos psykvården.

– I vår familj har vi stora rumpor och kan inte hoppa över en plint. Den bilden levde jag länge med, innan jag i sena tonåren kom till insikt om att jag inte alls var klumpig. Jag utmanade mig själv genom att klättra i berg, hoppa fallskärm och simma med delfiner. Ett riktigt uppvaknande, säger Hillevi och tillägger att extremsportandet också handlade om att på ett icke destruktivt sätt söka nya kickar; missbrukarens främsta drivkraft.

Ett tomrum i själen
För Hillevi, liksom för de flesta som missbrukar mat, handlade ätstörningarna om ett tomrum och en längtan i själen. Men även samhällets attityd till kroppen spelade in. Feta människor är dumma i huvudet och smal är lika med vacker. Något som får Hillevi att se rött.

– Att inte äta och att vara smal sitter oerhört djupt hos de flesta kvinnor. Nästan alla bantar av och till och det talas ständigt om olika bantningsmetoder. Mat har över huvudtaget blivit väldigt laddat. Det ska vara ekologiskt, fritt från tillsatser och vi tittar på matlagningsprogram på teve. Tagga ner! Gör något annat, lägg inte ner så mycket energi på att hålla dig smal och snygg! När man är sugen ska man fråga sig vad det är man hungrar efter egentligen. Är det bekräftelse och kärlek? Eller äter man för att hålla tröttheten borta? Då är det kanske bättre att lägga sig, konstaterar Hillevi som själv försöker leva som hon lär.

Numera har hon ett avslappnat förhållningssätt till mat, även om hon fortfarande ”kan äta en hel häst, helst om den är doppad i choklad”. Under hennes tre graviditeter triggades oron över att förlora kroppskontrollen igång på nytt. Men hon insåg så småningom att det bästa hon kunde göra var att låta naturen ha sin gång. Hur mycket man ökar i vikt vid en graviditet är individuellt. I hennes fall handlade det om trettio kilo varje gång.

– Jag älskar mat, men gör ingen stor grej av det. Det är viktigt att vara en god förebild för sina barn också, att visa dem att visst är det okej att äta godis och chips ibland, men inte hela tiden. Och att det är bra att använda sin kropp, att sporta och träna, säger Hillevi, som numera går på gym flera dagar i veckan.

Mamma köpte cocosbollar
Hon funderar över orsakerna till att hon hamnade i ett matmissbruk som tonåring. Förutsättningarna fanns så klart där. Hennes mamma köpte hellre kokosbollar än mat och ostmackor med mjölk tillsammans med pappa gjorde henne trygg.

Men det handlade också om en särskild känslighet, som vissa barn har. Samma känslighet ser hon hos sin äldste son.

– Han är lite klurig, blyg och analyserande, inte typen som går fram och tar för sig. Men i stället för att försöka forma om honom enligt mallen, låter vi honom vara som han är. Han får uppgifter utifrån sina förutsättningar, vilket fungerar jättebra. Min poäng är att alla sorters människor behövs!

Hillevi berättar att hennes egen pappa mest tyckte att hon var till besvär.

– Han var en underbar människa på många sätt, men ansvarslös. Han brydde sig inte och jag blev inte tagen i bruk, varken hemma i eller i skolan, säger Hillevi och berättar att hon kände sig udda och annorlunda under hela sin skoltid. Det hade kunnat gå riktigt illa. Men hennes ”inre kompass” och alla de goda männi­skor hon mötte längs vägen blev hennes räddning.

– Min hunger handlade egentligen om en obändig livslust och nyfikenhet. Jag började resa och mötte människor från andra länder och kulturer, vars livshistorier många gånger var värre än min egen. Jag fick perspektiv och insåg att man inte måste vara smal och vacker för att bli älskad. Resorna gjorde mig lycklig och fri. Det är den här livslusten som jag alltid haft inom mig som jag i dag lever av. Jag känner mig lyckligt lottad och har i dag en lyxtillvaro med tre fina barn och en fantastisk man.

Det svarta hålet krympte
Maken Gunnar och de tre barnen blev avgörande vändpunkter i Hillevis liv.

– I vuxen ålder kom jag till rätta med mitt matmissbruk och det svarta hålet inom mig krympte. När jag träffade Gunnar, fick barn och skrev ”Kärleksbarnet” försvann hålet helt. Under tillkomsten av den boken grät jag konstant. Gunnar fanns alltid där som stöd. Tilliten är total. Jag inser att jag har haft tur som träffade honom.

Barnen ger Hillevi massor av jobb, energi och glädje, vilket passar henne perfekt.

– När man får barn flyttas fokus från en själv till barnen. Man är inte längre sitt eget livsprojekt och har helt enkelt inte tid att fundera över utseende och kroppsform. Energin går i stället åt till att slösa kärlek och upptäcka världen tillsammans med dem. Den upptäckarglädjen kommer förhoppningsvis att resultera i en barnbok, Hillevis senaste projekt.

En hel och lycklig människa
Idag känner hon sig som en hel och lycklig människa, som älskar sin familj och sitt spännande jobb som skribent. Fortfarande märks dock spår av hennes uppväxt i vardagliga situationer. Men det är mest av godo, tycker hon själv.

– Jag tar in hela rummet när jag kommer in i en ny miljö. Hur mår alla? Den känsligheten har jag kvar. Samtidigt inser jag att jag inte måste fixa allt eller ta hand om alla. Jag har sänkt kraven på mig själv och håller inte på och städar bara för att vi får gäster. Jag vill föregå med gott exempel genom att visa att man duger som man är. Min känslighet gör också att jag får många förtroenden av människor som upplevt svåra saker. Och jag blir inte rädd när någon mår dåligt, utan går bara till mig själv och funderar på vad jag behövde när jag mådde dåligt.
Nolltolerans mot alkohol när barnen är närvarande är ett annat konkret spår av Hillevis trasiga uppväxt som omsatts i praktik i vardagen.

– Jag och Gunnar dricker knappt alls, men definitivt inte när barnen är med. Genom att vara goda förebilder, kunna prata om allt och inte skämmas för något, ge mängder av kärlek och uppmärksamhet, hoppas vi kunna ge våra barn den uppväxt jag själv inte fick.

Maria Zaitzewsky Rundgren

Mer från Accent