Missbruk

Hjälten fixar allt

När Pär Carlsson var liten sprang han till grannen och hämtade hjälp när mamma blev slagen av styvpappa. I dag är han polis och patrullerar gatorna. Pär Carlsson är en hjälte.

I en lägenhet söder om Stockholm i Alby växte Pär Carlsson upp. Han bodde med sin mamma som var hemmafru, sina styvpappor och två bröder. Pär hade flera pappor, en under sina första åtta år i livet. Sedan en annan. Sin biologiska pappa fick han höra talas om när han var 27 år. Alla pappor var alkoholister.

– Jag har aldrig varit barn. Hela mitt liv har jag känt att allting hänger på mig. Jag var den som satt och tröstade min pappa när han är grät, säger han.

Pär Carlsson hade full kontroll hemma. Kollade kylskåpet efter skolan. Stod det en flaska Explorer eller åtta öl där visste han vad som väntade.

– Allt var så allvarligt. Jag hade ingen spontanitet, det var full närvaro hela tiden, säger Pär.

Men det allra värsta var inte fyllan, det var tystnaden. Pär hatade den tryckta stämningen, han försökte medla, göra alla glada och nöjda.

Det värsta han visste var när någon frågade hur han mådde.

– Jag visste inte hur jag mådde eller vilken musik jag gillade eller hur en snygg tjej skulle se ut. Jag hade lärt mig att inte känna efter och att det jag känner stämmer inte, säger han.

Pär var duktig. Även i skolan. Sina läxor skötte han själv. Han hade toppbetyg i högstadiet.

– Jag var extremt duktig i skolan och på idrott. Jag ville ha bekräftelse och försökte få det genom att göra bra ifrån mig.

Basketlaget och pingisföreningen hade han anmält sig till själv. Träningar och matcher innebar att han inte behövde vara hemma fem kvällar i veckan. Det var ingen som kom och tittade hur det gick.

– Idrotten har betytt allt för mig, säger han. Det var där jag hade rutiner och vuxna förebilder.

När Pär var 16 år och precis hade börjat VVS-ingenjörslinjen på gymnasiet stack mamma hemifrån och lämnade sönerna ensamma kvar i lägenheten. Pär hoppade av skolan, fixade jobb som fönsterputsare. Såg till att det fanns mat på bordet.

– Det är duktighetssyndromet. Man anpassar sig, tar ansvar och gör det som krävs.

Efter några månader kom mamma tillbaka. Pär kunde återvända till skolan, den här gången på den ekonomiska linjen. På grund av kaoset hemma gick Pär ut med ofullständiga betyg.

I dag är Pär Carlsson 37 år och inne på sin andra karriär. Efter fyra års arbete inom polisen har han avancerat till gruppchef. Polisskolan började han när han var 30. Då hade han redan gjort en nio år lång karriär inom näringslivet.

– Det tog ett och ett halvt år innan jag blev chef inom näringslivet. Det är en del av den rollen som jag haft. Det här med att vara duktig är ett ryggmärgsbeteende. Jag är väldigt driven och framåt och tar för mig. Får jag för mig att jag ska göra något så gör jag det, säger Pär.

Polisyrket var en pojkdröm som hängt sig kvar. Polisskolan blev också den tid och plats där Pär för första gången förstod att han var uppväxt med alkoholister och att hans barndom lämnat spår inom honom och i hans egna beteenden.

Pär började träna på att inte visa sig duktig hela tiden. Han bestämde sig för att inte räcka upp handen en enda gång under utbildningen när han kunde svaret, bara när han inte kunde.

– Hela mitt liv har jag levt med vetskapen att det aldrig är någon som kommer att ge mig någonting. Jag måste fixa allting själv. Det ledde till att jag inte släppte in någon. Jag fick inte göra misstag och var tvungen att hela tiden vara perfekt. Men det har också gjort mig till en fantastisk ledare som har en enorm förmåga att känna in stämningarna.

I dag är det viktigaste i Pärs liv sin egen son som är nio år.

– Jag vill att han ska kunna prata om känslor och jag engagerar mig i allt han gör. Han tycker nog att jag är rätt jobbig ibland, säger Pär och skrattar.

Mer från Accent