Boktips

Sprudlande språk i Hustrun

Med mustigt språk och vass tunga berättar Meg Wolitzer historien om Joan, en bitter författarhustru som en dag får nog av sin uppblåste make.

Joan Castleman har fått nog av att vara berömde författaren Joe Castlemans hustru och evigt högra hand. Hon är sextiofyra år och har ägnat nästan hela sitt vuxna liv åt att bära och stötta sin framgångsrike make, som – när boken börjar – är på väg till en prisceremoni i Helsingfors. Han har vunnit ett prestigefullt författarpris och sitter och pöser i flygstolen medan han spanar in flygvärdinnornas urringningar. Mellan raderna låter Joan förstå att maken inte alls är så fantastisk som omvärlden tycks tro. Som ung såg han bra ut, men med åren har han blivit en småfet och tråkig gubbe med stort ego. Och frågan är om han är så begåvad som han själv anser?

Historien om hur de två träffades, då hon var ung student och han universitetslärare, flyter motståndslöst fram över sidorna. Meg Wolitzers språk är slagfärdigt och bitvis väldigt underhållande. Hon är skicklig med orden och det lyfter den här berättelsen som både är spännande och roande – trots att den synbarligen inte handlar om annat än en trogen hustru som på ålderns höst fått nog av sin uppblåste make.

Om man är intresserad av relationer, könsroller och kulturmannens pompösa bild av sig själv som världens medelpunkt, i kombination med subtil humor och vass tunga är ”Hustrun” (Wahlström & Widstrand) en bok att älska.

Mer från Accent