Krönika

Ulrica Ambjörn: För långt borta och lagom nära

Coronapandemin har drivit på den digitala utvecklingen i samhället, inte minst i IOGT-NTO. Digitala mötesplatser öppnar nya möjligheter, aktiviteter blir tillgängliga för fler bland annat genom att geografiska hinder undanröjs, och man kan delta även om man är lite snuvig.

Samtidigt innebär det att människor som inte har tillgång till den nya tekniken hamnar utanför. Och i vissa fall är de möten som ställs in rentav livsviktiga för deltagarna, som exempelvis i kamratstöden som kämpar för att överleva. Är man dessutom äldre, eller tillhör andra riskgrupper, kan isoleringen bli påtaglig och svår. Detta är något som bland annat IOGT-NTO Mitt har uppmärksammat. Anders Almgren Östersund är en av dem som under pandemin ägnar dagarna åt att hålla kontakten med medlemmar genom telefonsamtal.

”När livet ställs på sin spets blir det ofta tydligare vad man vill – och vad man behöver.”

För egen del försöker jag se den påtvingade sociala distanseringen som en tid då jag kan komma underfund med vilka typer av möten och arrangemang som faktiskt lämpar sig bäst digitalt: där jag undviker onödig och miljöfarlig restid, inte behöver riskera livet på dåliga vägar, och slipper trängas och bli smittad i kollektivtrafiken i rusningstid. Och å andra sidan chans att bli klar över i vilka sammanhang fysiska möten är att föredra: möten där hela människan med alla nyanser får plats, och där samvaron inte störs av dålig täckning och andra tekniska problem. För när livet ställs på sin spets blir det ofta tydligare vad man vill – och vad man behöver.

Mer från Accent