Vinterns rapportering om Fröken Snusks eventuella Spotifyfuskande har fått EPA-dunken att tränga in även i min välisolerade ekokammare. Kulturjournalister har förklarat att EPA-dunken, som främst kretsar kring ämnen som sprit, knulla och köra bil, säger något om vår samtid, att det är skriet från en landsbygd som känner sig utestängd från det som händer i storstadens kulturelit och det som brukar kallas för politisk korrekthet. Det är ett sätt att förstå den här nya musiken. Men jag tror att det finns ett annat sätt.
En av 90-talets mest missförstådda punklåtar anser jag vara De lyckliga kompisarnas dänga Dricka sprit och hålla käften. Den var en låt som punkarna glatt kunde nynna på medan de blandade sin kir med alkotvål från festivalens bajamajor. Men Dricka sprit och hålla käften är en fantastisk skildring av passivitet, med alkoholen som brännpunkt. Den som läser mellan raderna kan också ana att det finns de som gynnas av att folk i gemen hellre dricker sprit och håller käften än att till exempel organisera en studiecirkel.
De som gynnas är de som erbjuder de enklaste lösningarna
Min tolkning är att de som gynnas är de som erbjuder de enklaste lösningarna i svåra tider. När vi verkligen hade behövt uppmanas att ställa kritiska frågor om vart vi är på väg utan att rygga undan för de komplexa svar vi riskerar att få så erbjuds vi istället att supa, knulla och köra bil.
Det finns fog för landsbygden att känna sig exkluderad, men en så stor och viktig del av Sverige förtjänar ett bättre uppror. Om EPA-dunken ska tolkas som en röst för upproret mot stadseliten så är det en reaktionär och antiintellektuell röst, samma typ av röst som hörs från Trumps Amerika. Istället för att kräva lika förutsättningar till utbildning och arbete så verkar vi vilja sänka ribban. Gärna en bit under könet. EPA-dunken som motkultur vill vara provocerande och upprorisk men spelar makten i händerna genom att bara erbjuda lättsåld passivitet, att dricka sprit och hålla käften.