Monika Lindberg Puhakka, medlem i lokalföreningen Ägir i Karlstad, är en av deltagarna på den månadslånga resan som Lars Lerin och hans man Junior Marques Lerin gör med åtta vänner i SVT-serien Vägen ut. Gemensamt för vännerna är att de alla tagit sig ur ett skadligt bruk av alkohol och/eller andra droger.
Monika Lindberg Puhakka hoppas att serien ska öka förståelsen för beroendesjukdom.
Hur kommer det sig att du är med?
– Det beror ju på att jag har en beroendesjukdom. Lars och jag gjorde behandling ihop. Vi var på samma tolvstegsbehandling. Så Lars har funnits med på hela min nyktra resa. Egentligen skulle vi åkt till Lofoten, men pandemin satte stopp.
Hur var resan?
– Väldigt spännande. Naturen på Höga kusten var otrolig. Sedan var det väldigt intensivt och massor med känslor, men också väldigt roligt. Vi fick göra roliga saker och besöka spännande platser som jag nog inte skulle kommit till annars. Det var en upplevelse för livet.
Vad gav det dig att vara med?
– Jag har varit nykter i tjugo år och har jobbat så mycket mig själv så någon terapi var det inte fråga om för min del. Däremot hoppas jag att serien kan ge bättre förståelse för missbruk, att det är en sjukdom och inte bristande moral. Jag tycker att programmen får fram det.
Många har hört av sig efter att ha sett programmen.
– En kompis som känt mig i fyrtio år, och som fortfarande missbrukar, ringde och sa att det högg till i hans bröst när han såg mig. Det fick honom att fundera på om det inte var dags att lägga av för honom också. En annan, som också har slutat, berättade att folk ringer till honom och säger att de förstår honom bättre nu.
”Jag hoppas att många medlemmar ser serien. Det tror jag skulle kunna föra oss närmare varandra.”
Monika Lindberg Puhakka
Inte bara de som har erfarenhet av eget beroroende har hört av sig.
– Två jag känner, som jobbar som behandlare, har sagt att serien är det bästa de sett om beroende. Så programmet har givit stora ringar på vattnet. Då tycker jag att vi har lyckats.
Anledningarna att någon blir beroende kan vara olika säger Monika Lindberg Puhakka.
– Man måste ju gilla effekten, men det kan också vara känslan av att slippa ifrån något, eller så är det bara en livsstil som gör att man fastnar.
För att beroende ska utvecklas krävs förstås att man testar.
– Den som varit med i IOGT-NTO hela livet kan ju bära på samma sjukdom, men det kommer ju aldrig fram. Jag hoppas att många medlemmar ser serien. Det tror jag skulle kunna föra oss närmare varandra.
Hon har slagits av likheterna mellan deltagarna i programmet.
– Vi är ju i olika åldrar, har använt olika droger, har missbrukat olika länge, och det har gått olika lång tid sedan vi lämnade beroendet. Ändå är vi så lika och pratar om samma saker: mörkret, ensamheten, hopplösheten och förvirringen. Och om skam och skuld.
Flera av deltagarna är unga.
– Inget gör mig så glad som att se att unga människor kan ta sig ur missbruket. Själv har jag ju knarkat längre än de har levt, säger Monika Lindberg Puhakka, som hunnit fylla 67 och därmed är en av de äldre.
Själv blev hon fri från drogerna när hon erbjöds tolvstegsbehandling under fängelsetiden, vilket hon berättar om i programmet. Hon blir upprörd när hon tänker på att den möjligheten inte ges längre (Något Accent rapporterat om).
– Det är så idiotiskt så jag blir förbannad. Vi var åtta tjejer som fick behandling tillsammans. De andra sju räddade mitt liv.
”Jag brinner för vårt sommarhem, Edsgatan. Där har vi grillfester och musikkvällar.”
Monika Lindberg Puhakka
Idag är Monika Lindberg Puhakka aktiv medlem i lOGT-NTO:s lokalförening Ägir i Karlstad.
– Jag brinner för vårt sommarhem, Edsgatan. Där har vi grillfester och musikkvällar. På sommaren har vi också glasskafé på onsdagar.
– I somras kom en äldre dam dit och berättade hur hon putsat fönstren på huset där, och hade många härliga historier om sommarhemmet. Där och då blev det så tydligt att vi har ett arv att vårda. Att fönstren är kvar beror ju bland annat på att hon varit där och putsat dem. Det var den bästa dagen i IOGT-NTO någonsin för min del.
TV-serien Vägen ut har också inspirerat till aktiviteter i IOGT-NTO.
– Några medlemmar ville också börja måla så vi startade en studiecirkel. Det kom ganska många och alla ville inte måla så det har blivit en skaparcirkel som träffas varje torsdag.
Skulle du ställa upp i TV-serien igen?
– Ja, absolut. Vem vill inte umgås med Lars Lerin? Och så spelevinken Junior uppe på det. Jag blir glad bara jag tänker på dem. De andra deltagarna också, det var ett härligt gäng.