Till programmet har Lars Lerin bjudit in personer som han lärt känna på sin egen väg ur beroende.
– Jag självmedicinerade för att ta bort skamkänslorna för att jag var den jag var. Till slut var jag blandmissbrukare och använde både alkohol och läkemedel. Jag var praktiskt taget död inombords, säger Lars Lerin i programmet.
”Jag var praktiskt taget död inombords.”
Lars Lerin
Tillsammans med åtta vänner reser han i tv-seriens första avsnitt till Höga kusten. Där har Lars Lerin varit som barn och fascinerats av landskapet. Flera av hans konstnärliga förebilder kommer också från trakten, eller har varit där och målat, till exempel Helmer Osslund, Johan Lundgren och prins Eugene.
I programmet besöker gruppen den framlidne konstnären Johan Lundgrens hem.
Själv målade Lars Lerin sig ut ur beroendet.
– Måleriet fyllde hålet som beroendet lämnade efter sig, säger han.
Nu vill han att vännerna också ska prova att måla för att komma närmare sin historia. Det gör de också, även om de har olika lätt att komma i gång. Tittarna får även ta del av vännernas historier: William, till exempel, fick diagnoserna ADD och dyslexi när han var i 12–13 årsåldern och tyckte inte att han passade in någonstans.
– Jag hittade ett nytt sammanhang där jag kände att jag passade bättre, säger han.
Det nya umgänget ledde dock till att han började ta både piller och pulver.
Liksom i tidigare programserier har Lars Lerin även här ett försiktigt och vänligt sätt att närma sig svåra ämnen.
”Det går att ta sig ur varje förbannade jävla träsk vi hamnar i.”
Deltagaren Monika
En glädjespridare är också maken Manoel Marques Lerin, eller Junior som han oftast kallas. När han förklarar för Lars Lerin hur man ”bara ska slappna av så kommer målningen”, eller när han bjuder deltagarna på surströmming är det svårt att hålla sig för skratt.
Tanken med serien är att ge hopp. Som deltagaren Monika säger:
– Det går att ta sig ur varje förbannade jävla träsk vi hamnar i.