Åh, men vi måste försöka ses över en fika, kvittrade min gamla klasskompis som jag av en slump sprang in i på stan. Jag svarade som man brukar att jo, det måste vi verkligen. Fast jag tänkte att nä, det måste vi väl inte alls. Varför skulle vi? Vi har inte setts eller hörts på trettio år och uppenbarligen inte haft något behov av varandra. Vad skulle vi prata om? Om det som plågar oss? Eller om hur lyckade vi blev?
Vore det inte ärligare att utbyta några vänliga fraser och sedan hasta vidare? Men det gör vi inte. Vi ler ytligt, nickar och instämmer. Gillar. I synnerhet på Facebook, där de flesta av oss numera existerar i en sorts glättig parallelltillvaro; öppna för allt och alla. Roliga och omtyckta. Propåerna duggar tätt från gamla bekanta och kreti och pleti jag inte ens hört talas om.
Jag lägger upp vackra bilder från spännande resor och fotar vardagsupplevelser som visar vilken lyckad kvinna jag är. Kock, hustru, mamma och cool. De gillas av en, två, tre – ibland fem. Kikar man in på min sida har jag värsta glasstillvaron. Typ sextio vänner – vilket i sammanhanget säkert anses skralt – och så en radda skojiga upplevelser som jag gärna delar med mig av i form av bilder och kommentarer.
Varför gör jag det här? Är det för att framstå som en bättre och mer lyckad version av mig själv? För vad skulle hända om jag en dag i kommentarfältet skrev att just nu står jag och stirrar ner i en mental avgrund? Att jag egentligen bara har tre riktigt nära vänner? Att jag oroar mig för nästan allt? Vad skulle hända om jag la upp en bild på mig själv en deppig torsdagsmorgon? Gilla?