Forskning

Stöd för hela familjen

Färre skuldkänslor hos barnen, ökad närhet, och mindre kaos i familjen. Det är resultatet av metoden Jag och min familj.

Många barn i Sverige påverkas av att någon vuxen i deras omgivning dricker för mycket. Om barnen alls får något stöd så får de det oftast i barngrupper, medan den berörda föräldern kanske får behandling och andra familjemedlemmar kan gå i anhöriggrupp. Men i metoden Jag och min familj, som Accent skrivit om tidigare, får hela familjen stöd tillsammans.

Metoden uppskattas av familjerna och nu visar dessutom en vetenskaplig studie att effekten är god.

– Vi fick medel av Folkhälsomyndigheten för att göra en studie där vi utbildade personal i tio kommuner, och tog fram en manual som sedan kan modifieras beroende på barnens ålder. Den innehåller korta föreläsningar, på barnens nivå, som kompletteras med lekar, säger Christina Nehlin Gordh, docent vid Uppsala universitet, och en av forskarna bakom studien.

Tanken med metoden är att familjerna ska komma närmare varandra, och det verkar den ha lyckats med. 

– Vi blev förvånade över genomslaget. Deltagarna uttryckte att de kom närmare varandra, och att de verkligen fick prata med varandra. Den uppskattande tonen när de pratar om programmet har varit genomgående. Jag är själv gammal socialarbetare och vet att det inte är riktigt det som de som jobbar inom socialtjänsten i vanliga fall får vara med om, säger hon.

”De känner ökad närhet och upplever mindre kaos i familjen efter programmet. Det är en stor sak i många av de här familjerna.”

Christina Nehlin Gordh

Både barn och vuxna rapporterade liknande upplevelser.

– De känner ökad närhet och upplever mindre kaos i familjen efter programmet. Det är en stor sak i många av de här familjerna.

Och viktigast av allt:

– Barnen kunde efteråt visa att de förstod att föräldrarnas problem inte var barnens fel. De berättar väldigt gripande om att de känt sig sedda och lyssnade på och att de vågat säga som det är under träffarna.

Personalen som ledde familjerna utbildades under två heldagar och en uppföljningsdag, samt hade återkommande träffar och handledning. När de arbetade med familjerna jobbade terapeuterna i par, en från vuxensidan och en från barnsidan.

– Många uttryckte att de var glada att ha lärt känna varandra. Det är så specialiserat och så många vattentäta skott inom socialtjänsten idag, säger Christina Nehlin Gordh. 

Analyserna från studien är inte helt klara, men programmet verkar även ha en positiv bieffekt.

– Vi har bara preliminära data än så länge, men vi kan se att föräldrarna dricker mindre och använder mindre narkotika efter programmet. Det var inte huvudsyftet, fokus i programmet är ju på barnen. Vi har låg tröskel så att alla ska kunna vara med. Det finns inga krav på att föräldrarna ska vara drogfria för att få delta, bara de är nyktra när de är i rummet. Men vi tänkte ändå att det skulle kunna påverka föräldrarnas bruk.

Studien skulle genomföras som en kontrollerad studie där familjerna lottades till att delta i programmet, respektive att vara kontrollgrupp och få vänta tre månader.

– Det fungerade inte. De som inte fick vara med direkt blev så besvikna, särskilt barn som hade börjat hoppas på att få gå med sina föräldrar. Det fanns familjer som avbröt sitt deltagande, motivation är en färskvara. Några föräldrar tog ett återfall och någon hamnade i fängelse. Vi fick tänka om och de fick mäta sig mot sig själva i stället. Tyvärr försämrar det kvaliteten på studien, men vi hade inget val, vi kunde ju inte fortsätta.

Bakom metoden ligger Ann Lyrberg, tidigare socialarbetare i Sandviken.

– Vi deltog i ett projekt som Socialstyrelsen drev. Uppdraget var att jobba fram ett familjebaserat, samordnat arbetssätt i familjer med missbruk, säger hon.

Projektet hade flera syften.

– Dels skulle vi bli bättre på att upptäcka barn i familjer med missbruk, dels skulle vi göra barnen mer delaktiga. Ett krav var också att insatser och uppföljning skulle samordnas. Min tanke var att ska vi samordna så ska vi utforma en insats för hela familjen. Vi arbetade fram en modell där vi bildade tillfälliga team runt familjerna och utvecklade metoden Jag och min familj, säger Ann Lyrberg.

Metoden bygger på åtta träffar.

– Vi har ett tema varje gång, där tar vi upp frågor som ”Vad är ett beroende?”, ”Hur blir man beroende?”, ”Hur påverkas barnen?”, ”Hur påverkas föräldraskapet?”, ”Vad kan man som förälder göra för sitt barn?” 

”I de flesta familjer är missbruket en stor rosa elefant som man aldrig talar om.”

Ann Lyrberg

Det är ovanligt att familjerna hemma talar om missbruket.

– I de flesta familjer är det en stor rosa elefant som man aldrig talar om. Men barnen undrar ofta hur deras förälder kan dricka så mycket fast barnen far illa av det. Barnen har rätt att få komma till tals. Vi utgick från att det är ett hälsoproblem för alla i familjen. En annan utgångspunkt var att ingen tänker att de ska utveckla ett beroende, och att alla föräldrar vill sina barn väl.

En familj fick vara försöksfamilj.

– Vi informerade dem noga om att vi inte gjort det här tidigare. Arbetssättet tog vi från motivationsprogram för vuxna och från barngruppsarbete. Vi hade en grovskiss som vi utgick ifrån, men detaljerna mejslades ut efter hand. Så måste det vara eftersom alla familjer är olika. 

Det är barnet som definierar vilka som ingår i deras familj.

– Det kan vara föräldrar med ny partner, det kan vara mormor, farmor, eller farbror. Någon gång har både biologiska föräldrar och familjehemsföräldrar varit med. Ibland är det bara en vuxen och ett barn.

Att tänka utifrån barnens perspektiv har varit en omställning.

– Det är så lätt att de vuxna hamnar i fokus. Men vi har anpassat språket och hittat övningar som passar. Familjerna måste känna att det är värt att lägga tid på det här, säger Ann Lyrberg.

Övningarna kan till exempel bestå i att både barn och vuxna får rita en bild av hur det känns när mamma eller pappa dricker och sedan berätta om sin bild 

– Man får lära sig att lyssna på ett respektfullt sätt, utan att avbryta, anklaga, eller döma. Barnen är jätteintresserade av att höra sina föräldrar berätta om hur det känns för dem, eller hur det var när de var små. Föräldrarna får också berätta hur det känns att höra barnens berättelse. 

De kan också få berätta om höjdpunkter och bottennapp under veckan.

– Det är ett sätt att lära sig känna igen känslor, och träna på att prata om dem.

”Hur känns det att städa upp efter föräldrarna, eller se till att lillebror kommer till skolan?”

Ann Lyrberg

Deltagarna pratar också om vilka olika roller barnen har i familjen.

– Håller jag mig undan, fixar jag och ser till att allt funkar eller är jag den som gömmer flaskor? Hur känns det att städa upp efter föräldrarna, eller se till att lillebror kommer till skolan? De flesta är väldigt ovana att prata om de här sakerna, men vartefter tiden går blir det mer och mer pratbart.

Syftet med träffarna är inte att ställa någon mot väggen.

– Det är därför vi vill ha med information om hur beroende fungerar och hur alkohol påverkar hjärnan. När flaskan flyttar in i familjen förändras förutsättningarna. Det är inte så att vi ursäktar de vuxna. De har fortfarande ansvar för det de gör. Både barn och vuxna säger att de uppskattar den ärliga kommunikationen och tycker att de lärt känna varandra bättre.

Ann Lyrberg poängterar att det är viktigt att barnen får veta att de inte är orsaken till föräldrarnas problem.

– Vi pratar mycket om det. De är avlastande att få höra. Samtalen gör det också synligt om barn tar för stort ansvar. Då försöker vi få föräldrarna att prata om hur de ska ta tillbaka ansvaret.

Träffarna innehåller inte bara uppgifter.

– Vi har kul också. Fikar och leker någon rolig lek. Det är viktigt att man har en trevlig stund tillsammans.

Barnen som deltar är från sex år och uppåt.

– Men är man så liten är det hjälpsamt om det finns ett äldre syskon med.

Mer från Accent