I ett bostadshus i centrala Stockholm har behandlingshemmet Nämndemansgården haft verksamhet sedan länge. Nytt är däremot att de sedan i våras även tar emot anhöriga här.
– Det är inte nytt att vi tar emot anhöriga, det har vi gjort ända sedan Nämndemansgården startade för 35 år sedan. Det är ett kostnadsfritt stöd som vi erbjuder alla som har anhöriga som går i våra behandlingar. Men att vi nu öppnat centralt i Stockholm är nytt. Det gör att vi kan ta emot fler. Behovet är stort, säger Anna Rydén, anhörigkonsulent på Nämndemansgården.
Hon tar emot i fräscha lokaler med stormönstrade tapeter på väggarna. Här finns samtalsrum av olika storlek, kontorslokaler, och fikarum.
– Bakom varje person med beroende står fem anhöriga. Det blir ju ett samhällsproblem när så många är drabbade, säger hon.
Till Nämndemansgården kommer även anhöriga till personer med andra psykiatriska sjukdomar än beroende, till exempel alzheimer.
– Anhörigproblematiken yttrar sig på samma sätt och blir till slut självutplånande.
Alla som kommer får en behandling som ska passa dem.
– Vi börjar med en konsultation där de får berätta om sin situation och vad de behöver hjälp med. Den vanligaste frågan jag får är: ”Jag har provat allt, vad ska jag göra nu?” Där kommer vi in på känslan av maktlöshet. Sedan pratar vi om deras egen uppväxt. Även om långt ifrån alla har vuxit upp i dysfunktionella familjer, så är det väldigt vanligt.
”Barn som levt i dysfunktionella familjer blir vuxna snabbt. De är ofta högpresterande och högutbildade, men får aldrig riktigt ihop livet.”
Anna Rydén
Nämndemansgården erbjuder samtalsstöd, behandlande samtal och anhörigkurser, bland annat veckor för vuxna barn.
– Barn som levt i dysfunktionella familjer, med föräldrar som dricker för mycket eller har en psykisk sjukdom, blir vuxna snabbt. De är ofta högpresterande och högutbildade, men får aldrig riktigt ihop livet. De söker vård för både psykiska och somatiska symptom jättelänge utan att någon tar reda på deras bakgrund.
Enligt Anna Rydén behöver de träffa andra i samma situation.
– För dem har vi en processvecka där de får träffa andra som förstår hur de känner. Ofta är det en befrielse bara att få veta att man inte är ensam. Vi går tillbaka till känslan de hade som barn. Den största rädslan brukar vara att känna sig övergiven. Målet är att hitta strategier för att gå emot den rädslan.
Deltagarnas problem är oftast liknande.
– Det handlar mycket om skam och skuld, men framför allt brist på självkänsla. Många lider av oro, ångest och sömnstörningar. De har ofta bristande tillit och ett stort kontrollbehov.
Det låter som om det skulle kunna leda till problem för den beroendes tillfrisknande?
– De flesta tror att bara den beroende varit i väg på behandling så blir allt bra, men om inte de som är kvar hemma får hjälp så finns sjukdomen kvar i hemmet. Sedan är det ju alltid den beroende som måste ta ansvar för sitt eget tillfrisknande. Det är inte anhörigas ansvar. Bästa svaret när anhöriga frågar vad de kan göra, är att de ska ta hand om sig själva.
”Medberoende är inte sjukdom, men det leder till psykisk ohälsa. Allt fler arbetsgivare inser det och betalar behandlingen för sina anställda som är anhöriga.”
Anna Rydén
Deltagarna följs upp med återträffar och ibland enskilda samtal.
– Om man inte inser direkt när den beroende börjar sin behandling att man själv behöver stöd som anhörig, så har man ett år på sig att ta kontakt med oss. Men bäst är förstås att göra det så snart som möjligt. Man behöver få veta att beroende är en sjukdom. Och man behöver få hjälp att inse att man inte kan förändra andra utan måste jobba med sig själv. Det handlar inte om att man är duktig om man inte ber om hjälp.
Anna Rydén tycker att samhället brister i sitt stöd till anhöriga.
– Medberoende är inte sjukdom, men det leder till psykisk ohälsa. Allt fler arbetsgivare inser det och betalar behandlingen för sina anställda som är anhöriga. Det är en grupp med mycket korttidsfrånvaro, så det är en bra investering.