Långt utanför det statliga infrastrukturnätet på Myanmars västkust, 20 minuter med båt från närmsta bilväg, ligger byn Poe Lang. Trots att området saknar statligt elnät och sophämtning har IOGT-NTO-rörelsens internationella arbete hittat hit genom den lokala organisationen Myitta Lan.
– Det är inte tillåtet att sälja alkohol i Poe Lang, men de som vill dricka kan ta sig till grannbyn femton minuter bort, säger säger Naw Moo Pow, från Myitta Lan.
Officiellt ska bara lokalt producerad alkohol säljas där. Men största delen av alkoholen som konsumeras i Myanmar är illegal. Därför är det också svårt att få fram till tillförlitliga siffror om alkoholkonsumtionen. Men många vittnar om att konsumtionen ökat vartefter marknaden i Myanmar under senare år blivit mer liberaliserad.
Organisationen Myitta Lan har valt att rikta in sig på att arbeta med kristna byar där karenfolket lever, ett av Myanmars många minoritetsfolk.
– De här samhällena har blivit mer sårbara när alkoholmarknaden öppnats upp, säger Naw Moo Pow.
Enligt en rapport från Världshälsoorganisationen, WHO, är mer än hälften av invånarna i Sydostasien så kallade ”lifetime abstainers” (livslångt nyktra), och Myanmars genomsnittliga alkoholkonsumtion ligger internationellt sett på en ganska låg nivå – 4,8 liter ren alkohol per person och år. Men det betyder att de som dricker står för en större del av landets totala konsumtion. En genomsnittlig alkoholkonsument i Myanmar dricker 17,6 liter ren alkohol per år. Samma siffra i Sverige är 12,5. Alkoholkonsumtionen i Sydostasien har ökat under senare år och spås fortsätta öka enligt WHO:s bedömning.
Enligt Myanmars hälsoministerium ökade alkoholkonsumtionen i landet med 250 procent mellan 2012 och 2017.
I en så liten by som Poe Lang känner de flesta varandra och många problem kan lösas ansikte mot ansikte. Bland annat har man skapat en alkoholinterventions-kommitté som kan samla byn och försöka nå konsensus om hur man ska handskas med problem. Den vägen har man kommit fram till straff för den som blir full och orsakar problem – en bot på 20 000 kyat, motsvarande 120 svenska kronor.
– Det har lett till mindre våld och färre motorcykelolyckor. De som dricker är rädda för att få böter, säger Saw Doo Nay från alkoholinterventions-kommittén.
När fiskarna i byn säljer sin fångst är det vanligt att de får alkohol som en premie för större fångster.
– Det är ett bra sätt för företagen att få in mer fisk från byborna. Och fiskarna säger att de dricker för att det är kallt att dyka efter fisk. Det är deras ursäkt i alla fall, säger Saw Doo Nay.
Lite längre söderut nedåt kusten ligger Ohn Chang, en något större by med cementvägar och omkring 380 hushåll. Även här arbetar Myitta Lan för att förebygga och bekämpa alkoholberoende med hjälp av en interventionskommitté.
– När vi startade 2010 hade många familjer problem med att männen drack och att familjen fick lida för det, säger Saw Wah Ley som leder kommittén:
– Ett femtiotal män i byn drack dagligen, de brände sina pengar och blev tvungna att sälja mark och egendom för att bekosta sitt missbruk.
Saw Wah Ley är även byns företrädare gentemot de lokala myndigheterna, och har därför även kunnat sätta upp regler kring alkoholkonsumtion i byn. Inte heller här tillåts alkoholförsäljning, utan den som vill dricka måste gå till grannbyn.
– Men om någon kommer tillbaka full och är högljudd så kan han nu bli fängslad i ett dygn, få betala böter och sedan hjälpa till att städa upp i byn, säger Saw Wah Ley.
Böterna ökar för varje överträdelse och efter tre gånger skickas personen till polisen.
Naw Dee No, Miytta Lans kontaktperson i Ohn Chang, bedömer att våldet i byn minskat sedan interventionsgruppen startade.
– Våldsfallen blir färre och färre och de som dricker alkohol dricker mindre, säger hon.
Efter att ha börjat jobba med Myitta Lan ser hon allt tydligare hur alkohol förhindrar den lokala samhällsutvecklingen. Ett missbruk kan sprida ringar på vattnet.
– Vi har en man i samhället som brukade bli full och slå sin fru. Det gick så långt att hon fick psykiska problem och barnen var tvungna att sluta skolan, säger hon.
Tillsammans har man i byn nu gått samman för att bygga upp familjens hus och sett till att kvinnan får vård. De två yngsta av barnen har man lyckats få tillbaka till skolan.
I ett hus av trä och vass en bit utanför byn bor Saw Peter med sin fru Naw Si Si. Han var den första som Saw Wah Ley hjälpte. När Saw Peter nådde botten hade han sålt allt för att bekosta missbruket. Som mest kunde han dricka upp till sex flaskor sprit om dagen.
– När jag drack var jag inte klar i huvudet och ville inte jobba. Nu kan jag försörja min familj, säger han.
Saw Peters problem började när han som 14-åring jobbade med att sälja kött tillsammans med sin morbror. Han tog efter morbroderns drickande och fick alkohol i bonus när han jobbade hårt. Samma typ av bonussystem praktiserades även när han senare började försörja sig som fiskare. Pengarna han drog in försvann ner i alkoholberoendet.
– Min fru fick kämpa för att jag inte hade råd att köpa mat. Barnen kunde inte gå i skolan utan fick istället jobba för att försörja familjen.
Till slut lämnade hans fru honom.
– Jag var arg och frustrerad på honom. Han svor och slog mig, säger Naw Si Si.
Hans resa tillbaka till samhället började med ett arbete på ett av Saw Wah Leys risfält, och marken som han nu bor på har han köpt av Saw Wah Ley. Här odlar han bönor och roseablad. I bäcken bredvid gården samlar han och hans fru fisk och räkor som de fermenterar och säljer.
Saw Peter saknar inte sitt gamla liv.
– Nej, verkligen inte. Jag slösade bort mer än 20 år på alkoholen, säger han.
Miytta Lans arbete började på gräsrotnivå med personer som Saw Wah Ley och Saw Peter. Men man insåg snart allvaret i alkoholfrågan och har med IOGT-NTO-rörelsens hjälp börjat jobba allt mer med Myanmars alkohollagar.
– För det arbetet har vi rekryterat fler partners i landet med kontakter på nationell nivå. Myitta Lan ska hjälpa dem med evidens från gräsrotsnivån, säger Cho Zin Win, samordnare för politiskt stöd på ROSEA, IOGT-NTO-rörelsens regionkontor i Chiang Mai.
En arbetsgrupp formades, National Alcohol Policy Working Group for Myanmar, med representanter från bland annat Myitta Lan och Myanmars socialdepartement.
– Hälsodepartementet är svagt i Myanmar och alkoholindustrin har affärer ihop med militären och industriministeriet. Därför har vi försökt göra alkohol till en social fråga istället, säger Cho Zin Win.
Myanmars alkohollag är från 1970 och bara straffsatserna har revideras sedan dess. Det finns inte heller någon policy för hur man ska minska alkoholskadorna. Men att få till stånd en ny alkohollag på nationell nivå framstod som ett för stort första steg. Därför har arbetsgruppen istället riktat in sig på delstaten Karen (inte att sammanblanda med folkgruppen).
– De var intresserade att ta sig an alkoholfrågan så därför har vi gjort Karen till vårt pilotprojekt. Just nu jobbar arbetsgruppen som stöd för lagstiftare i Karen och vi undersöker hur vägen till en ny nationell alkohollag kan se ut, säger Cho Zin Win.