Alkoholnormen

”Jag ville inte framstå som en torrboll som inte drack”

Under sitt år som kårordförande vid Stockholms universitet drack sig 25-åriga Micaela Kedhammar till ett alkoholberoende – på grund av stress och för mycket festande. I dag är hon nykter och kritisk till alkoholkulturen i universitetsvärlden.

Micaela Kedhammar alkoholdebuterade i de tidiga tonåren. Men hon drack inte uppseendeväckande mycket. Det var först när hon började plugga vid Stockholms universitet 2010 som alkoholkonsumtionen ökade. Hon deltog aktivt i studentlivet, var med på kårträffar och drack sig full var och varannan helg.

– Alkoholen är billig på studentpubarna och då är det lätt att dricka för mycket.

Hon berättar att under året då hon var kårordförande, juli 2013 till juli 2014, tog hennes kår en alkoholpolicy som innebar att man inte fick vara full på kontoret.

– Trots att den knappast inskränkte möjligheterna att dricka, var det många som reagerade negativt och tyckte att det var ett steg i fel riktning. Men jag tyckte att det var viktigt att hålla en bra arbetsmiljö.

Under året som kårordförande var Micaela Kedhammar mån om att bygga relationer och vara en i ”gänget”, och det innebar att hon drack så snart tillfälle gavs. Hon var ofta ute och representerade och då blev det alltid mycket alkohol. Hon upplevde att de informella samtalen underlättades av alkohol och att folk uppskattade att hon deltog i fester och sammankomster. Nu i efterhand kan hon se att hennes egen alkoholkonsumtion legitimerade att andra drack, och att anledningen inte enbart var social utan också att hon faktiskt gillade att dricka.

– Jag ville inte framstå som en torrboll som inte drack, bara för att jag var kårordförande, säger hon.

Micaela Kedhammar insåg inte att hon drack mycket och ofta. Hon jobbade 50–60 timmar i veckan och gick helt upp i rollen som kårordförande, vilket gjorde att hon knappt hade tid att träffa sin familj och sina gamla vänner.

Den ende som såg och påtalade att hon drack för mycket var hennes sambo. Men på det örat ville hon inte lyssna. Hon klarade ju att sköta sitt jobb – inte hade hon problem med alkoholen?

– Jag hade tyvärr ”bra” förutsättningar på så vis att jag kunde dricka hårt och ändå vakna några timmar senare utan att känna mig bakfull. Jag upplevde inte att mitt drickande gick ut över jobbet.

Men fram på vårkanten 2014 började utbrändhetssymptomen ge sig till känna. Micaela Kedhammar fick minnesluckor och mådde dåligt. Men i stället för att lyssna på sin kropp körde hon på. Drack för att hålla igång och drack för att komma ner i varv. Hon fick svårt att sova, fick ångest och hade ingen aptit. Först efter några öl lindrades ångesten så att hon kunde äta.

– Jag hade många ohälsosamma beteenden, men bet ihop och kämpade på. Jag tänkte att det bara var några månader kvar innan min tjänst löpte ut. I maj fick jag en panikångestattack och hela den sommaren sov jag och söp om vartannat. Jag var helt slutkörd, säger Micaela Kedhammar sakta.

Drickandet trappades upp under hösten 2014, nu som ett sätt att dämpa ångesten. I november drabbades Micaela Kedhammar av en alkoholpsykos och togs in till psykakuten. Där blåste hon chockerande tre promille och ställdes mot väggen av läkarna: förstår du hur mycket du faktiskt dricker?

Därefter slussades hon vidare till beroendevården och i april 2015 fick hon diagnosen alkoholberoende. En diagnos som hon har kluvna känslor inför, eftersom den innebär att hon aldrig mer kan dricka kontrollerat.

– Intellektuellt var jag förberedd, men inte känslomässigt. Jag tyckte att det kändes jobbigt att det var så definitivt, att jag aldrig mer skulle kunna dricka alkohol. Det var en sorg. Men nu, efter nästan ett år, har jag lärt mig att uppskatta nykterheten. Nu, när jag inte längre kan gömma mig bakom alkoholen, ser jag möjligheter att utforska andar delar av mig själv. Men visst tycker jag fortfarande att det är jobbigt att behöva förhålla mig till detta. Det är inte lika kul att gå ut längre. Jag blir fortare trött av alla intryck, som alkoholen tidigare tog udden av.

Micaela Kedhammar anser att alkohol är ett stort problem i universitetsvärlden. Alkoholnormen är väldigt stark. Kårerna och föreningarna är utbildade om faran med att dricka, men på universiteten är efterlevnaden dålig.

– De har noll koll på utskänkningen och vem som dricker. Bilden av alkohol är väldigt oproblematisk. Alla vet att alkohol är dåligt, men trots det förmedlas här en bild av alkohol som något väldigt positivt och kul och något man intar för att fira, säger hon.

Micaela Kedhammar menar att kårerna måste jobba med problematiken från två håll. Normkritiskt med projekt som Bryt. Nykterheten måste avstigmatiseras och alkoholhetsen måste bort.

– Och så måste hälsoperspektivet lyftas fram. Alkohol och psykisk ohälsa går ofta hand i hand och i universitetsvärlden är det mycket stress och många som mår dåligt. Alkohol blir, förutom något man dricker för att fira, också ett sätt att varva ner och döva ångest.

Efter att hon fick sin diagnos har Micaela Kedhammar valt att vara öppen med att hon blev alkoholberoende. Ett inte helt enkelt beslut, eftersom alkoholberoende är förknippat med mycket skam. Men hon menar att öppenheten har hjälpt henne att hålla sig nykter. När andra vet, så är det lättare för dem att respektera och förstå varför hon inte vill dricka alkohol.

– Jag har mest mötts av positiva reaktioner. Jag tänker att jag, genom att berätta min historia, kan hjälpa andra som är i samma situation. Vi måste prata mera om det här så att fler vågar stå emot alkoholnormen på universiteten.

Läs också:

Bryt mot alkoholnormen

Så mycket dricks i studentföreningarna

Rapport från bardiskarna

Mer från Accent

Accent använder cookies i syfte att förbättra sajtens innehåll och funktionalitet. Läs mer om hur vi använder cookies och hanterar personuppgifter.

Läs mer