Där sitter jag i en ring med helt nya människor. De är mina klasskamrater och vi ska tillbringa det kommande året tillsammans. Och nu sitter vi i en ring för att lära känna varandra bättre. Till slut handlar samtalsämnet om alkohol. Folk turas om att berätta sina fyllehistorier om hur de inte brukar kunna gå rakt, hur de brukar kissa på sig på bussar, spy och andra symptom av berusning.
Och sedan är det jag, som bara sitter där helt tyst, för än så länge vet de inte att jag inte dricker alkohol. Det är lite spännande. Nästan som att vara en ”hemlig” nykterist, som en spion eller mullvad. Det är så speciellt när folk inte vet om en sådan stor del av mig.
Ibland är det svårt att prata om sin nykterhet. Man vill inte bli utstött och verka som en ”partypooper”. Och jag vill inte svara på frågan ”varför?”. För vad ska jag svara för att de inte ska känna att jag moraliserar eller predikar?
Oftast säger jag bara ”jag vill inte”, vilket känns som ett halvdant svar. Det känns fjuttigt. Min nykterhet är så mycket större än att ”jag vill inte”. Det är för den omoraliska industrin, alla maskrosbarn, av hälsoskäl, för att minska skadorna på samhället etc.
Är det bara jag som bygger upp detta till en stor grej? De flesta kommer nog inte att bry sig om att jag är nykterist, de vill inte ha några långa utläggningar. Så det får bli det korta svaret. Då blir det att jag bryr mig lagom mycket, och har inte allt för starka åsikter om alkohol, och min nykterhet blir inte en attack mot deras drickande.
Men än så länge har ingen i ringen frågat mig om min nykterhet. Så jag håller det för mig själv tills någon frågar. Lyssnar på hur de andra trånar efter alkohol och att kissa på sig på bussar, medan jag sitter där. Den hemliga nykteristen.
Ida Andersson
Förbundsstyrelseledamot, Movendi Sverige
Den här texten publicerades ursprungligen i Motdrag nummer 3/2025.