Innan hon slutade frågade Accents tidigare medarbetare Nathalie Andersson mig hur jag kan vara så journalistiskt intresserad av droger. Hon sa att en av hennes vägar till nykterhet var att hon var så ointresserad av droger, men fascinerad av allt engagemang som finns hos människor när de inte använder droger.
Jag tror att jag kom på ett svar i somras när jag stod och stirrade upp i ett av Prags högsta kyrkotakvalv, byggt på 1300-talet. Det är inte så att jag är religiös, snarare tvärt om. Däremot är jag ständigt fascinerad över de sidor av mänskligheten som jag har svårt att förstå, och religion är en av dessa extremt starka, men samtidigt så märkliga fenomen, som format vår historia.
Det är otroligt vad människor kan åstadkomma när de är uppfyllda av någonting.
I tider av knapphet och armod prioriterade människor att bygga fantastiska arkitektoniska verk i religionens namn. Arkitektur som kräver andakt och vars hela syfte är att ingjuta känslan av att det finns något större än du själv. Samtidigt som en människa som lever i ett av världshistoriens tryggaste och mest välbärgade samhällen kan kasta bort allt i jakten på en drog. Droger som trubbar av och slätar över allt som skaver och som inte går att hantera. Eller som bara bryter monotonin.
Det är otroligt vad människor kan åstadkomma när de är uppfyllda av någonting. Både på gott och på ont. En människa som brinner kan förändra världen till det bättre och sprida goda gärningar på sin väg. Men en människa som brinner kan också göra en enorm skada gentemot sig själv eller andra. Och det är något som jag vill förstå bättre.