Visby är en sagostad i solen. I de små pittoreska gränderna invid Almedalen, kantade av magnifika klätterrosor i gult och aprikos, flanerar stiliga kvinnor i ljuva tusenkronorsklänningar och nätta sandaletter på fötterna jämte kostymklädda män och flotta svennebanankillar i backslick och rosa skjorta. Luften dallrar av ljuva dofter. Det klirrar i roséglas på serveringarna, det kindpussas och delas ut flyers och gratisprylar på löpande band.
Det hade lika gärna kunnat vara Båstad eller Danderyd eller Stockholmsveckan. Men det är Almedalen på Gotland och det är inte ett smack folkligt.
Nere i dalen står de vita tälten på rad, musik och röster pumpar genom högtalare. Rika företag försöker profilera sig i vimlet tillsammans med civilsamhällets organisationer; de senare lite enklare utstyrda, en smula mer jordnära. Men likväl här för att vara där de andra är, ofta till skyhög kostnad och högst osäkert slutresultat.
”Varför är du här? Tja, alla andra är ju här så då måste ju vi också vara här, annars kanske man missar något eller blir missad och det vore rent förförligt.” Och så mingla lite, festa lite, knyta kontakter och lyssna på influgna politiker och andra högdjur som mest spyr ur sig fina floskler och självklarheter.
Men de var där i alla fall. Syntes, hördes.
Och så alla dessa seminarier och paneldiskussioner som ofta utmynnar i ett lakoniskt; jaha.
Måste man verkligen ta sig till kalkön mitt ute i Östersjön för att få knyta kontakter, för att få känna att man är någon?
Jag tänker att alltihop mest känns krystat och ängsligt – och snudd på outhärdligt elitistiskt och snobbigt – att trippa runt där bland marknadstälten och tycka att det man gör är superviktigt och nätverksskapande. Kanske fungerar det för vissa. Jag är inte den som vill döma och fördöma.
Men själv känner jag mig mest som en idiot på resa, som inte vet hur man minglar och skapar framtida nätverk, och jag känner för första gången genuin sympati för statsministern och hans val att inte delta i detta spektakel.