I IOGT-NTO-lokalen i Häggvik är övervåningens golv täckt av bäddade madrasser. Här låg under natten mellan måndag och tisdag elva personer som nyss anlänt till Sverige.
– De som kom till oss var män från Irak. De blev skjutsade hit av frivilliga som ställer upp med bilar. De flesta irakierna skulle vidare till Finland. En visade mig sin tågbiljett till Haparanda som han fått på Centralen. Det finns en fond av insamlade pengar för att köpa tågbiljetter till dem som behöver, säger Simon Winnfors, initiativtagare till Häggviks nattlogi för flyktingar.
Vägen över Haparanda kan tyckas onödigt lång, men är det alternativ som står till buds.
– Färjerederierna får böta om de tar med sig folk utan papper, säger Simon Winnfors.
Både han och föreningens ordförande Sofia Modigh vittnar om hur bra det känns att kunna göra något i den akuta situation som uppstått.
– Normalt klarar ju Migrationsverket det här, men nu är det akutläge och då behövs sådana här initiativ, säger Sofia Modigh.
Hon tvekade inte länge innan hon sa ja till Simon Winnfors förslag att låta flyktingar övernatta i lokalen.
– Simon ringde mig förra veckan och ville att vi skulle öppna samma dag. Jag bromsade lite, men sedan sa jag åt honom att sätta igång. Då hade vi hunnit samla ihop lite madrasser och sängkläder. En kille som hållit brandskyddsutbildningar här i lokalen hann också komma hit och göra en extra brandinspektion innan någon sov här, säger Sofia Modigh.
Första kvällen kom ingen, men andra kvällen kom de irakiska männen.
– Det tog inte mer än 40–45 minuter efter att de sista kommit så sov alla. Bara fyra tackade ja till att äta middagen vi lagat. Och jag tror att det mest var av artighet. En dusch och en madrass att sova på är vad de vill ha, säger Simon Winnfors.
– Och gärna rena underkläder. Det skulle vi behöva. Helst nya, tillägger Sofia Modigh.
Andra kläder vill de däremot inte ha.
– De som kommer hit ska ju vidare. De kan inte bära med sig en massa saker, säger hon.
Hon säger att de lär sig mer för varje dag.
– Redan andra dagen gick det snabbare att plocka fram och bädda upp madrasserna, säger hon.
Männen som kom till Häggvik var mellan 20 och 60 år, ungefär.
– De som skickas hit för att sova i massförläggning i förorten är de som har lägst prioritet. Familjer med barn och kvinnor tas om hand först. Ensamkommande barn har kommunens socialtjänst och socialjour ansvar för så de kan inte hamna här, säger Simon Winnfors.
Han berättar att en av männen fick ett telefonsamtal från sin fru under kvällen.
– De hade kommit ifrån varandra under flykten. Jag vet inte för hur länge sedan, men nu fick han veta att hans fru och tre små barn också hade lyckats ta sig till Stockholm. Han skulle till Centralen och möta dem där nästa dag, säger Simon Winnfors.
Sofia Modigh är imponerad över hur lätt det varit att få folk att ställa upp.
– Medlemmar som inte alls är särskilt föreningsaktiva har plötsligt dykt upp och sätter upp sig på schema för att sova över. I natt ska Kristina Sperkova sova här. Hon är ju president för internationella IOGT, men i natt ska hon sova här på en madrass, säger hon.
Simon Winnfors säger att den som tillsammans med honom spenderat mest tid hittills inte ens är medlem.
– Hon heter Miranda och bor i Berlin, men har en bror som är aktiv i UNF, säger han.
Medan vi pratar knackar det på dörren. Eva Söderström kommer med en kasse full med sängkläder. Hon är inte medlem, men har ändå hittat hit.
– Jag har småbarn hemma och kan inte åka iväg till Centralen så jag och en kompis googlade för att se om vi kunde göra något på hemmaplan. Då hittade vi hit, säger Eva Söderström.
För henne var det självklart att försöka hjälpa till.
– När man här om familjer som har tagit sig hit till fots genom Europa så bara måste man ju göra något. Utan volontärer stannar Sverige, säger hon.
Sedan tillägger hon:
– Fast skriv inte det, för politikerna får inte tro att de får slippa undan sitt ansvar.