När klockan blir fem gör sig Vanna Mom klar för att gå. Hon är färdigsminkad, och den röda klänningen är på. Hon låser dörren och ger sig av. Kvar där inne är hennes dotter, 11-åriga Sarady. Som vanligt har Vanna varit uppe tidigt på morgonen och gett Sarady frukost och sett till att hon kom- mit till skolan. Sedan har hon fått ett par timmars sömn innan hon varit på marknaden och handlat. Hon har lagat mat så att det ska finnas middag för Sarady, inlåst under den långa kvällen i rummet som är deras hem.
Vanna ska till jobbet och blir borta till sent på kvällen, ibland långt in på natten. Hon är rädd att något ska hända Sarady; att hon ska bli bortrövad, att det ska komma en tjuv eller att någon man ska tränga sig in och våldta henne. En ensam flicka kan drabbas av vad som helst. Därför låser Vanna dörren, trots Saradys protester. Så beger hon sig till jobbet.
Hon ska sälja öl på en restaurang, hon ska le och locka kunderna att köpa flaska efter flaska. Hon ska kryssa mellan männens händer och fingrar och sneda leenden, vara snäll och vänlig men ändå inte ge efter. Inte sitta i deras knä, inte dricka något själv, inte låta dem tafsa, inte frestas att följa med dem hem trots att det skulle ge henne den där extra slanten som hon så väl behöver. Vanna ska bara sälja mer Angkor Beer åt Carlsberg.
Danska Carlsberg, med varumärken som Pripps och Falcon, är ett av världens största bryggerier. I Kambodja är Carlsberg sedan tre år dominerande ägare till bryggerikoncernen Cambrew som tillver- kar landets ledande öl, Angkor Beer. Och precis som alla andra bryggerier i Kambodja säljs Angkor Beer med hjälp av ölflickor eller Beer Promotors, som bryggerierna hellre säger.
Enligt bryggeriorganisationen Beer Selling Industry Cambodia, BSIC, finns det 4 000 ölflickor i Kambodja. Bakom BSIC står de bryggerier som dominerar den kambodjanska marknaden: Guinness, Heineken, Carlsberg och Asia Pacific Breweries. Sju av tio öl som säljs i landet kommer från någon av de fyra jättarna.
Marknaden blomstrar, tillväxten förra året var 20 procent, och ökningstakten ökar, som Carlsbergs marknadschef Birgitte Weeke Christensen säger.
Alla bryggerier använder ölflickor, och alla är hårt kritiserade. Ett antal studier, några gjorda av organisationen CAS på uppdrag av BSIC, visar att ölförsäljerskorna utsätts för sexuella trakasse- rier, att de smittas av och själva sprider HIV, att de har alkohol- problem, att de är underbetalda och far illa.
Carlsberg har drygt 500 ölflickor anställda. På 215 Norodom Boulevard i Phnom Penh, sex timmars bussfärd från Vanna Mom och hennes inlåsta dotter, sitter 80 av dem i exakt likadana röda klänningar som Vanna bär på jobbet.
I grupper runt stora bord, i ett öronbedövande larm av prat och skratt spelar de spel. De lär sig att undvika att smittas av HIV. En man i blå skjorta ropar att alla ska vara tysta. En kvinna drar en ramsa och alla skanderar i kör: ”Vi måste använda kondom varje gång vi har sex”. Tjejerna skrattar och applåderar.
Spelet och undervisningen har Cambrew och Carlsberg börjat med efter kritik i medier och från ideella organisationer. Alla flickor går på kurs och tränas för att lära sig riskerna med arbetet.
Förutom farorna med HIV lär de sig att inte dricka alkohol och att inte flirta med kunderna. De tränas i att sälja utan att låta kunderna röra dem. De lär sig att om de får problem och kunderna trakasserar dem ska de klaga direkt hos sin chef.
– Tanken är att de ska vara stolta över sitt arbete. Då är det svårare för kunderna att påverka dem, säger Birgitte Weeke Christensen.
Förhållandena har förändrats, menar hon. Till det bättre.
– Men om jag ska vara ärlig, inte tillräckligt mycket. Vi blev helt chockade av den senaste studien CAS gjorde.
Studien visade att nära 40 procent av de anställda regelbundet utsätts för sexuella trakasserier. Över 70 procent har kunder som försöker tvinga dem att dricka öl.
Studien visade också att nästan ingen vågade klaga, vare sig hos närmsta chefen eller hos barägaren. De var rädda för att förlora jobbet.
Den kanadensiske professorn Ian Lubek har varit en nagel i ögat på bryggerierna ända sedan början av 2000-talet. Tillsammans med sina forskare och organisationen SiRCHESI har han intervjuat 500 ölflickor.
– Våra undersökningar visar att förhållandena inte har förbättrats, säger han. Kvinnorna dricker mellan 1,3 och 1,7 liter öl per kväll. Och de är underbetalda, vilket gör att de är mer frestade att följa med kunderna och byta sex mot pengar.
Ian Lubek menar att bryggerierna lätt skulle ha råd att fördubbla ölflickornas inkomster. Enligt honom står flickornas lön idag för endast 2,5 procent av ölets försäljningspris.
Genomsnittslönen för en ölflicka är enligt professor Lubek 70-76 dollar per månad. Minimilönen för en vuxen kvinna att leva på är 141 dollar.
Professor Lubek nöjer sig inte med att berätta om sina undersökningar i rapporter och uppsatser. Han informerar medierna, och han åker till bryggeriernas huvudkontor och kräver möten med direktörerna.
BSIC har också tvingats att höja lönerna. CAS-studien visar att snittlönen för en ölflicka hos någon av de fyra stora är 80 dollar per månad. Det är bättre än vad en textilarbeterska tjänar – men långt under vad man kan leva på.
– Arbetet har gett resultat, säger professor Lubek. Bland annat har tjejernas dräkter blivit ”more dignified”, värdigare.
Men det gäller fortfarande att vara vacker. I ett av husen på Carlsbergs område är luften tjock av parfym och hårspray. Ett 20-tal tjejer med blänkande ramsvart hår sitter framför små bord och sminkar sig. De sätter glitter på ögonfransarna och målar sina naglar i skimrande rosa färger.
Bredvid ligger ”kliniken för tester och konsultation”, där en sjuksköterska hjälper de tjejer som har problem, eller de som misstänker att de kanske smittats av HIV.
– Kliniken har ett 15-tal besök varje dag, men det handlar mest om småsaker, berättar sköterskan. Det är få som vågar prata om sex.
Sedan två år tillbaka måste alla ölflickor som är anställda hos Carlsberg ha ett kontrakt, där deras rättigheter och lön är specifi- cerade. Där finns regler om alkohol, om lediga dagar och semester. Och om att flickorna inte ska sitta ned hos kunderna eller finna sig i sexuella inviter.
Birgitte Weeke Christensen vill inte visa oss kontraktet, men säger att alla har ett sådant. Så tillägger hon:
– Men ni hör säkert av er till mig efteråt och säger: ”Vi såg ölflickor dricka, vi såg dem sitta i kundernas knän.”
Och det är just vad flickorna gör. Både i Phnom Penh och i Siem Reap, som ligger nära Kambodjas stora turistmagnet Angkor Vat. Det är i Siem Reap Vanna Mom arbetar.
Carlsbergs ölförsäljerskor är mellan 18 och 40 år. De flesta kommer från någon by långt ut på landet, jagade av arbetslöshet in till staden. Många har barn och familj att försörja.
Vanna Mom är från en by i Battambang-provinsen. Hon är 33 år och har gått fyra år i skolan. Hon har två bröder, hennes pappa dödades av Röda Khmererna, och mamman kan inte försörja sig själv.
För fyra månader sedan kom Vanna Mom till Siem Reap för att söka jobb. Hon ville inte bli ölflicka, de har dåligt rykte. Och en ölflicka har svårt att återvända till sin hemby.
Men det fanns inga andra jobb att få. Vanna Moms lön är 50 dollar i månaden, säger hon. Plus lite provision och dricks. Hon arbetar sju kvällar i veckan. Men företaget sa att hon kunde ta ut en eller två lediga dagar i månaden, berättar hon. Något kontrakt har hon aldrig sett. Ibland skulle hon sitta ned med gästerna, för att få dem att dricka mer.
– De sa inget om att jag inte skulle dricka. De sa att jag kunde göra det ibland – men inte för mycket. Företaget behöver mig för att göra gästerna glada. Och kan jag inte göra gästerna glada så att de köper mycket öl, så kan jag inte arbeta för Angkor Beer, säger hon.
På frågan om hon brukar följa med gästerna hem, svarar hon med ett tyst ”nej”. Sedan beskriver Vanna Mom sin ekonomi: lön på lite drygt 60 dollar i månaden inklusive dricks. Hälften, 30 dollar, går till hyran för rummet. Resten ska räcka till mat, kläder, skor, sjukvård, skolböcker. Det går ju inte ihop.
– Ibland vill gästerna köra mig hem, eller att jag ska gå med dem ut. Jag behöver pengarna. Jag måste göra det för för min dotters skull, säger hon.
En väg ut
Via en av frivilligorganisationen SiRCHESI:s så kallade ”peer educators” fick Rady Doung chansen att kom- ma på en intervju för en utbildning.
– Nu har jag dubbelt så hög lön och möts av respekt, säger hon.
Den före detta ölflickan Rady Doung har med hjälp av organisationen SiRCHESI utbildat sig och fått nytt arbete som servitris.
Hon kunde läsa sedan tidigare, och hon kunde några glosor på engelska. Det räckte för att kvalificera sig till en av de 16 platser som SiRCHESI hade rullande i sitt program.
Under åtta månader utbildade hon sig, sedan väntade åtta månaders praktik. Nu har hon jobb som servitris. Lönen är 110 dollar i månaden plus dricks. Det räcker precis, säger hon, för att leva på.
– Men jag har inga barn att försörja.
Nu drömmer hon om att utbilda sig vidare för att skaffa ett arbete på en frivilligorganisation och hjälpa andra.
– Mitt mål är att visa att också en ölflicka kan bli en tjänste- man, säger Rady Duong.
SiRCHESI, grundat av bland andra den kanadensiske professorn Ian Lubek, arbetar sedan 2001 med att förbättra ölflickornas villkor. Ett antal peer educators söker upp dem på restauranger runt hela Siem Reap.
Ett 30-tal ölflickor väljs varje år ut för utbildning till ett annat yrke. Andra får kortare undervisning i sexualkunskap och om frågor om alkohol och ölflickornas rättigheter.
– Vi informerar flickorna, medierna och politikerna. Situationen för ölflickorna blir bättre och bättre, säger SiRCHESI:s chef, Sarath Kros.
Flickorna dricker mindre och de utsätts för något färre sexuella trakasserier. Dessutom har myndigheternas och frivilligorganisationernas kamp mot HIV varit framgångsrik: Antalet upptäckta fall har minskat under senare år.
Sarath Kros menar att grundproblemet med ölflickor är fattigdom. Det är fattigdomen som tvingar kvinnorna att ta jobbet. Och, tillägger han, man får inte glömma att ölförsäljning är en stor business.
– Ölflickorna blir färre, men de försvinner inte.
***