Tecknar serier under bältet

Malin Billers pappa var periodare. Vuxenvärlden svek.
Nu kommer hennes självbiografiska serieroman.

Malin Biller, i vanliga fall gör du serier som beskrivits som ”burleska”. Nu kommer din serieroman i helt annan stil: ”Om någon vrålar i skogen”. Varför heter den så?

– Det är från en sida i boken; om någon vrålar i skogen och ingen hör – är det då ett vrål? I boken berättar jag om hur det är att växa upp med missbruk och utanförskap.

Du berättar om din pappa som var alkoholist.

– Ja, han var periodare. Han var hel och ren och kunde dölja det väl. Det var bara de närmaste som fick se hans missbruk. Jag upplevde att pappa blev skrämmande när han drack, eftersom han blev så personlighetsförändrad. Han blev som ett barn. Men pappa är med i boken för att kunna visa upp vad som hände med mig.

Varför gör du en serieroman om det?

– För mig som vuxen har det varit viktigt att kunna sätta ord på det som hände, med bland annat övergrepp. Det var en berättelse som kom naturligt, jag bara skrev av mig allting. Sedan insåg jag att jag kanske kan hjälpa någon med det här, att någon känner igen sig. När jag var barn blev jag betraktad som konstig. Vuxenvärlden såg det som att det var fel i mitt huvud, när jag hade mitt tvångsbeteende. Det är först i vuxen ålder som jag har förstått att det var ett sätt för mig att kontrollera tillvaron. Det var ett stort svek att vuxenvärlden inte försökte se varför jag var som jag var – man får aldrig någonsin lägga skulden på barnet!

– De kanske hade kunnat fråga ”hur mår du?”. Jag hade nog inte kunnat svara, men det hade varit skönt att veta att någon brydde sig. Som barn hade jag själv behövt få veta att det fanns andra föräldrar som också drack. Tjejer som mår dåligt är ofta tysta och snälla, och märks inte som en ”problemkille” gör. Mina problem yttrade sig bland annat i ätstörningar.

Fanns det inga som du kunde prata med?

– När jag var åtta–nio år blev jag vän med en kille som också var lite mobbad och annorlunda. Jag har dedikerat boken till honom. Jag minns också en Janne som jobbade på fritids. Jag pratade inte om hur det var hemma, men jag kände att han kunde lyssna. Min mamma har också alltid funnits där för mig.

 Dina vanliga serier handlar mycket om självbild och du driver exempelvis med kroppsideal. Vilken betydelse har humorn för dig?

– Det är många som reagerar på att jag som kvinna använder mig av under bältet-humor. Tjejer ska teckna mer gulliga saker. En del gubbar och vissa medelålders kvinnor tillåter sig nog inte själva att skratta åt kiss-och-bajs-humor… Som ung fick jag rollen av att vara den roliga, och stundtals blev jag less på det. Numera är jag nog ganska lagom rolig. I min nya bok finns en del humor också. Jag har inte ansträngt mig för att skoja till det, men humor kan göra det lättare att leva. Jag hoppas att jag lyfter fram det mörka på ett bra sätt utan att skoja bort det. Den som har bra humor måste nog ha upplevt en del mörker också. Jag som var tyst som barn är också van vid att betrakta min omvärld, och den egenskapen har jag användning av som serietecknare.

Om du skulle möta en trasig tjej eller kille idag, vad skulle du säga?

– Håll ut! Tyck om dig själv! Det blir faktiskt bättre! Be om hjälp! Prata med någon som du får förtroende för. Det är inte pinsamt att ha varit med om svåra saker. Man är inte konstig i huvudet för att man mår dåligt psykiskt. Om man orkar läsa hela min bok, så ser man att den får ett lyckligt slut. Och nu har jag gjort en karriär av att vara konstig!

Helena Wannberg

Mer från Accent