Efter 25 års missbruk var Johnny Andersson trött på knarkandet och hade inga stora problem att sluta. Däremot hade han nästan inga drogfria vänner kvar och behövde skaffa nya.
För två år sedan tog Johnny Andersson amfetamin för sista gången. Sedan dess är han drogfri. Trots att det har varit oerhört tufft ångrar han inte sitt beslut en sekund.
– Men det tuffaste var inte att sluta knarka, säger han, utan det sociala.
De drogfria kompisarna hade försvunnit, men Johnny hade turen att ha en vän som själv slutat knarka. Vännen gav honom mycket stöd i början och fick honom att byta bostadsort.
– Vill man bygga upp ett nytt liv är det bra att flytta, säger Johnny. I sin hemstad blir man lätt stämplad som ”pundaren” både av vanligt folk och av poliser.
En flytt gör även att man kommer längre bort från sitt gamla umgänge. Johnny valde att bryta kontakten med missbrukarkompisarna.
– Jag tror man behöver det för att gå vidare. Gamla kontakter blir lätt en bakdörr tillbaka i missbruket, speciellt om man hamnar i en svacka. Jag bytte bland annat telefonnummer.
På grund av missbruket har Johnny svårt att lita på folk. I sådana kretsar finns många falska människor som sätter drogerna i första hand.
– För den som tar droger kommer ofta ärlighet och moral i andra hand. Under mina år som missbrukare blev det en självklarhet att folk fungerade så, men idag känns det sårande.
Dåliga erfarenheter har gjort honom försiktig att skaffa nya vänner, men drogfria kompisar är en nödvändighet. Det gäller bara att ha tålamod och vara säker på sig själv för att närma sig dem.
Var man kan träffa vänner beror på person och intressen, i Johnnys fall blev det gymmet.
Sedan han bestämde sig för att sluta med drogerna går han då och då hos en terapeut, vilket han rekommenderar andra i samma situation. Alla omställningar i livet gör det psykiskt påfrestande att bli drogfri.
– Att prata av sig hjälper mycket. Mår jag dåligt eller behöver någon att bolla tankar med kan jag bara ringa.
För att inte fastna i det förflutna har han valt att inte berätta för alla om sin bakgrund. På jobbet vet många att han har ett struligt liv bakom sig, men det långa missbruket har han inte nämnt.
– Det är för att inte ständigt påminna mig själv om det som varit. Jag behöver snarare stärka mitt självförtroende och min självkänsla.
Något annat Johnny har fått jobba med är språket, som i missbrukarkretsar ofta är grövre än i övriga samhället.
– Många missbrukare tänker inte innan de pratar. Jag har jobbat mycket med mitt eget språk för att komma ur den jargongen.
Dessutom säger han att det är viktigt att aktivera sig. Att sitta inne är inte bra. Man kan söka sig till en öppenvårdsbehandling men tyvärr behövs mer folk som jobbar där.
Han önskar även bättre stöd från Socialtjänsten.
– Som missbrukare är det lätt att få stöd till bostad, men vi som tar tag i våra liv kan plötsligt inte vänta oss någonting. Det uppmuntrar inte folk att sluta knarka.
I grunden gäller det att tro på sig själv. Johnny har kommit en lång bit på väg och driver en blogg där han skriver om sina tankar och vardag. Nu är målet att beta av gamla skulder, få fast jobb, ta körkort och träffa någon att leva ett lugnt liv med. Vägen dit är inte avslutad, men drogerna är borta och ett nytt socialt liv håller på att växa fram.
Text: Sofia Ståhlspets
Foto: Jessica lund