Antalet ställen som har tillstånd att servera alkohol har ökat från omkring 3 000 år 1983 till omkring 12 000 år 2013. En fyrdubbling på 30 år. Mellan 1977 och 1999 ökade andelen alkohol som dricks på restauranger från 5 till 21 procent.
Sedan dess har andelen dock minskat något och ligger idag på omkring 15 procent.
Minskningen beror inte på att antalet serveringsställen minskat. Enligt CAN:s rapport, Drogutvecklingen i Sverige, kan det snarare bero på att den alkohol som säljs på Systembolaget har blivit jämförelsevis billigare på grund av uteblivna prisjusteringar och skattehöjningar.
Tittar man däremot på volymen alkohol som dricks på restaurang så har den inte minskat. Förklaringen är att svenskarna konsumerar mer alkohol totalt. I genomsnitt dricker varje svensk över 15 år en dryg liter ren alkohol på restaurang per år, och har så gjort de senaste tjugo åren. Den totala konsumtionen i Sverige ligger på strax över nio liter ren alkohol per person och år.
Trots explosionen av antalet serveringstillstånd är det inte fler som får sina tillstånd indragna för att de inte sköter sig, snarare tvärtom. År 2008 drogs 168 tillstånd in, 2011 var det 79 och 2012 drogs 107 in. Beror det på att krögarna har blivit så mycket bättre på att sköta sig?
Mikael Bentzer, socialdirektör på Länsstyrelsen i Södermanland, tror inte det.
– När alkohollagen ändrades 2011 fick vi nya direktiv som säger att tillståndshavaren vid överträdelser först ska få en erinran, sedan en varning och först därefter dras tillståndet in. Tidigare skulle tillståndet dras in direkt, om det inte fanns särskilda skäl. Då kunde en varning utdelas istället. Jag satt med i utredningen som lade förslaget och tyckte redan då att det var ett dåligt förslag, säger han till Accent.
Antalet stadigvarande serveringstillstånd till allmänheten bygger på inkomna uppgifter från landets kommuner. Siffran för 2013 är preliminär.
De flesta serveringstillstånd som dras in har ekonomiska skäl för indragningen. Antingen har krogen slarvat med skatten eller kassakvittona eller så har de anlitat svart arbetskraft.
– Sådana saker är ju så mycket lättare att bevisa. Det är större uppförsbacke när man vill dra in tillståndet på grund av att det är fylla eller oordning, säger Annelie Silvander, chef för tillståndsenheten i Göteborg samt ordförande i Kommunala Alkoholhandläggares Förening, KAF.
Hon tror inte heller att det är vanligt att någon nekas serveringstillstånd av alkoholpolitiska skäl, till exempel för att det redan finns många krogar eller är bråkigt i området.
– Det är tveksamt om någon kommun skulle säga nej av den anledningen. Det handlar ju om arbetstillfällen och inkomster för kommunen också. Möjligtvis om polisen säger ifrån, säger hon.
Inte heller i Stockholm är det vanligt att tillstånden dras in enbart på grund av att restaurangen missköter alkoholserveringen – trots att undersökningar har visat att det är relativt vanligt med såväl överservering som servering till ungdomar under 18 år.
– De fallen är extremt lätträknade, säger Johan Lindholm, samordnare på tillståndsenheten i Stockholm.
Han har jobbat på tillståndsenheten i tolv år.
– På rak arm kan jag bara komma på ett enda fall där vi dragit in ett tillstånd enbart på sådana grunder. Det kan absolut inte vara mer än en handfull på tio år, säger han.
Oftast är det flera orsaker till att ett tillstånd dras in.
– Man kanske har överserverat, och samtidigt misskött ekonomin. Det hänger ofta ihop, den som har dålig ekonomin är kanske mindre benägen att vägra servera någon, även om gästen är full. Krögare med sämre ekonomi har också mindre möjlighet att anställa extra vakter om det är stökigt eller skicka personalen på utbildning.
Han förklarar också varför det är så svårt att dra in ett tillstånd av alkoholskäl.
– Först ska handläggaren övertyga sin chef om att tillståndet bör dras in. Därefter går ärendet upp till den politiska nämnden. Om nämnden håller med och tillståndet dras in kan man vara säker på att beslutet överklagas av tillståndshavaren. Då ska ärendet upp i domstol. Mellan alla dessa moment förflyter en del tid och tillståndshavaren kan hela tiden komma in och visa på förbättringar som gjorts för att hindra att felen begås igen. Enligt lagen ska man ta hänsyn till det, säger han.
Sedan EU-inträdet har de alkoholpolitiska åtgärder som staten förfogar över blivit färre och mindre slagkraftiga. Sverige har blivit av med det statliga import-, och partihandelsmonopolet på alkohol samt monopolen på tillverkning och export av spritdrycker. Dessutom har införselkvoterna höjts till i princip obegränsad införsel från andra EU-länder. Det har i sin tur medfört att skatteinstrumentet inte kan användas fullt ut. Blir skatten, och därmed priserna, på alkohol allt för höga i Sverige kommer fler att handla mer utomlands. Den kommunala alkoholpolitiken får därigenom ökad betydelse.
Antal återkallade serveringstillstånd av annat skäl än att restaurangen lagts ned eller överlåtits. Uppgifterna hämtade ur publikationen Länsrapport http://www.folkhalsomyndigheten.se/publicerat-material/publikationer/Lansrapport-2012/)
Kommunernas främsta alkoholpolitiska instrument är serveringstillstånden. Det är kommunen som beviljar tillstånd och öppettider, utbildar och examinerar de blivande tillståndshavarna och sköter tillsynen över verksamheten. De kontrollerar att restaurangerna tar sitt ansvar och inte serverar berusade eller för unga personer, att kassakvitton registreras och att personalen inte arbetar svart.
Länsstyrelserna kontrollerar att kommunerna sköter sitt arbete som de ska och stöttar de kommunala alkoholhandläggarna. Folkhälsomyndigheten övervakar och stöttar länsstyrelserna samt samlar in statistik över allt, från hur många timmar tillsyn kommunerna lagt ner, hur många tillstånd som finns i varje kommun till hur många som gått kursen i alkoholservering och hur många som klarat provet.
Kommunerna ska också kontrollera att butiker som säljer folköl inte säljer till underåriga eller överförfriskade personer. Men kommunerna har också en lojalitetskonflikt. Att vägra en restaurangägare tillstånd kan innebära förlorade arbetstillfällen och förlorade intäkter i form av skatt. Ett sämre restaurangutbud än grannkommunen kan locka besökare över kommungränsen.
I kommunens uppgifter ingår även förebyggande arbete. Kommunen ansvarar för fritidsanläggningar som kan ge invånarna en meningsfull fritid. I många kommuner finns en eller flera drogsamordnare som är en resurs för skolor, föreningar och andra i det drogförebyggande arbetet. Intresset för att satsa på drogförebyggande arbete verkar dock ha dalat.
– Antalet kommuner som har en samordnare eller kontaktperson för förebyggande frågor har tyvärr minskat mellan 2011 och 2012, säger Ida Våhlin som är nationell ANDT-samordnare på Folkhälsomyndigheten.
Hon tror att en förklaring kan vara att det är svårt att visa att förebyggande arbete har effekt.
– Vi har kanske inte varit tillräckligt duktiga på att ta fram bra underlag, säger hon.
Det är mycket få, om ens några, förebyggande metoder, annat än politiska tillgångsbegränsande åtgärder, som visat sig ha någon effekt på konsumtionen. Att inget göra kan aldrig vara lösningen, men varje kommun måste hitta sin eget sätt att arbeta på.
– Det är kommunerna som har ansvaret. Vi går inte ut med rekommendationer. Det finns heller inga krav på att kommunerna ska anställa samordnare, även om vi tycker att det är bra om de gör det, vare sig det är en drogsamordnare eller om uppgifterna ingår i en folkhälsosamordnares tjänst, säger hon.
Några kommuner jobbar med program som ökar föräldrars medvetenhet och ger dem argument för att markera att de inte accepterar att ungdomarna dricker. Att stötta skolpersonal att våga se barn som far illa och att erbjuda stöd till barnen är andra förebyggande åtgärder som kommunen kan vidta. Andra som är i riskzon är ungdomar som skolkar, röker och/eller har dåliga resultat i skolan. Att hjälpa dem är också förebyggande, liksom att arbeta aktivt mot langning.