Peter Roth. Foto: Jonas Malmström.

Peter Roth: Sjukdomen gav mig livet tillbaka

Peter Roth förlorade det mesta under åren som narkotikaberoende. Nu har han gett ut boken Livet Hivet Döden – om de svåra åren och om vägen tillbaka.

Det är en av sommarens riktigt varma dagar. Peter Roth hälsar välkommen vid grinden till sin lilla röda kolonistuga, i Eriksdalslunden på Södermalm i Stockholm. På grusvägen framför grinden passerar flanerande stockholmare. Nedanför glittrar Årstaviken och på badbryggan intill badar ett gäng ungdomar. Vore det inte för de höga broarna, som på avstånd korsar viken, skulle man inte kunna ana att vi är mitt i en storstad.

Hur får man tag i en sådan här stuga?

– Man står i kö. Jag hade en stuga längre upp i området tidigare, men genom internkön lyckades jag få den här vid vattnet, säger Peter Roth.

Kolonistugan betyder mycket för honom.

– Jag hade stugan innan jag började missbruka. När jag var som mest illa däran ville koloniträdgårdsföreningen gärna bli av med mig, men jag lyckades behålla den.

Mycket annat förlorade han.

– Jag blev av med jobbet och min bostadsrätt, säger han.

Peter Roth. Foto: Jonas Malmström.

Innan Peter Roth började med amfetamin hade han ett bra liv.

– Jag hade eget företag, fin bil, bostadsrätt, hund och en dotter som jag älskade över allt annat.

Sedan började han använda amfetamin, övergick till att injicera och blev hiv-smittad, arbetslös och utan bostad. Så vad hände?

– Ungefär samtidigt som hiv blev känt kom jag ut som homosexuell. Det gjorde mig väldigt rädd och väldigt försiktig. Men i början av 90-talet hade jag varit på en pub och där blivit osams med min dåvarande pojkvän. På vägen hem stötte jag ihop med en narkoman som ville sälja en t-tröja till mig. Jag fick ett infall och bad honom fixa droger åt oss båda.

Peter Roth fick sitt amfetamin och gick hem och tog det i ensamhet.

– Jag som egentligen var blyg och inåtvänd blev den där häftiga personen som var glad och pratsam. Jag har haft problem med depressioner hela livet. Nu var alla problem borta. Jag ringde mina vänner och pratade i timmar.

”Jag har alltid undvikit alla sorters droger. Jag tycker att det är kemisk lycka, så jag sa till mig själv: Peter det här får du aldrig göra igen.”

Peter Roth

Efteråt insåg han att det inte var något han borde göra om.

– Jag har alltid undvikit alla sorters droger. Jag tycker att det är kemisk lycka, så jag sa till mig själv: Peter det här får du aldrig göra igen. Du kommer att bli narkoman.

Men ändå testade han en gång till.

– Det var början på beroendet. Jag var ofta på Docklands och ute och
festade mycket. Min dotter var 15–16 år då och jag använde inget när hon var hos mig. Jag hade också jobbet kvar. Jag var egen företagare och jobbade med grafisk formgivning.

I slutet av 1998 övergick Peter Roth till att injicera.

– Jag skulle bara testa en gång, men så blev det ju inte. Jag umgicks mer och mer med folk som använde narkotika, många killar som ansåg sig vara hetero, men tog narkotika och hade sex med män.

Peter Roth trodde att han lyckats dölja sitt missbruk för sin dotter.

– Men någon gång 2002–2003 kom hon med en lapp om en mottagning för homo- och bisexuella män med drogproblem. Då förstod jag att hon visste, men jag blev nästan arg. Jag var ju ingen narkoman, tyckte jag. Det var ju sådana som hängde på Sergels torg. Jag hade ingen kunskap alls om beroende.

Han hade försökt komma tillrätta med amfetaminet tidigare.

– Jag träffade en man från London i slutet av 1999. Jag flyttade till honom för att få kontroll över mitt missbruk, men det fanns ju minst lika mycket droger där. Inte så mycket amfetamin, men ecstasy och kokain fanns det i överflöd, och något som de kallade Special K, vilket var ketamin, som ju egentligen är ett bedövningsmedel för hästar.

Men förhållandet tog slut efter sex månader och han drabbades av panikångest och dödsångest.

– Jag ville inte att min dotter skulle förlora sin pappa. Jag flyttade hem till Sverige och fick hjälp ur ångesten av en terapeut. När ångesten var borta sökte jag upp mina gamla kompisar och skulle testa amfetamin en gång igen. Det gick ju inte.

Umgänget bestod mer och mer av kriminella och personer som använde narkotika.

– Jag mådde riktigt dåligt och hade massor med skam och skuldkänslor. 2001 blev jag diagnostiserad med hepatit c. Jag sa till sjukvården att jag slutat med amfetamin, så jag erbjöds ingen hjälp mot mitt beroende. Jag försökte sluta på egen hand, men lyckades inte. 

Hans självkänsla var i botten.

– Jag kände mig värdelös och brydde mig inte om vad som hände. 2003 hade jag osäkert sex med en kille och fick sedan veta att han var hiv-positiv. Då sökte jag upp Venhälsan på Södersjukhuset och fick veta att jag blivit smittad. Hela världen rasade. Jag bara grät och grät. 

Men för första gången berättade han för någon hur illa det hade blivit.

– Det var en stor lättnad. En dödlig sjukdom gav mig livet tillbaka.

”Tidigare hoppade jag av så fort något började bli lite jobbigt.”

Peter Roth

Hösten 2004 fick han kontakt med Kriminellas revansch i samhället, KRIS.

– Genom en tjej där lärde jag känna en kille som också var homosexuell och före detta narkoman. Han gick på Drug Addicts Anonymous. Det blev en vändning. Folk som haft det mycket värre än jag satt där och skrattade och pratade och verkade må bra. Där fick jag ett halmstrå och började se ljuset i tunneln. 

Han kom till Basta, ett arbetskooperativ i Sörmland, men kände inte att det passade honom.

– Där skulle man arbeta sig frisk. Jag behövde arbeta med mig själv. Så jag lämnade Basta och kom i stället till ett tolvstegsbehandlingshem på Lidingö. Där fick jag stöd och bestämde mig för att i fortsättningen slutföra allt jag påbörjar. Det har jag hållit sedan dess. Det är den här boken ett bevis på, säger han och håller upp sin nyutkomna bok, Livet Hivet Döden.

Så har det inte alltid sett ut för Peter Roth.

– Tidigare hoppade jag av så fort något började bli lite jobbigt. Jag hade till exempel aldrig lyckats vara kvar i ett förhållande längre än två år. Min nuvarande sambo har jag varit tillsammans med i drygt tolv år. 

IOGT-NTO kom han i kontakt med i mitten av 00-talet och han är medlem i lokalföreningen Comeback.

– Jag minns inte hur jag fick kontakt med dem, men jag började gå dit och fika och tyckte det var mysigt. Föreningen höll till på Ringvägen, nära min bostad. Nu har de tyvärr flyttat ut till Skarpnäck så jag är inte aktiv längre.

”När man sätter ord på skammen blir man befriad från den.”

Peter Roth

I sommar fyller han 65, men han har inte tänkt sluta jobba.

– Jag ska börja ta ut pension, men jag vill ut och föreläsa, både om hiv och beroendesjukdomen. Jag har föreläst mycket tidigare, men nu har jag legat lågt för att få boken färdig. Det har varit en jobbig process. 

Vissa kapitel var svårare att skriva än andra. 

– Men när man sätter ord på skammen blir man befriad från den. Mitt mål med boken är att inge hopp och att visa att vem som helst kan bli narkoman och hivpositiv, men att hur mörkt det än ser ut så går det att ta sig ur. 

Mer från Accent

Accent använder cookies i syfte att förbättra sajtens innehåll och funktionalitet. Läs mer om hur vi använder cookies och hanterar personuppgifter.

Läs mer