”Jag ville inte leva, men vågade inte dö”

Jennie Claesson är nyblivet kommunalråd i Uppsala. Bakom sig har hon en lång rad chefsjobb – men också ett liv som hemlös och drogberoende.
Foto: Peter Cohn

Det är nionde dagen på jobbet för Jennie Claesson, medlem i IOGT-NTO-föreningen Trots allt, och nyblivet liberalt kommunalråd i Uppsala.

– Jag har precis lärt mig hitta här, säger hon när hon möter Accent i det helt nyrenoverade och ombyggda stadshusets entré. 

Hon är även ordförande i utbildningsnämnden och funktionsrättsrådet. Frågor som ligger henne varmt om hjärtat.

– Det är den socialliberala idén att inga unga ska lämnas utanför som jag tycker är så viktig. Vi måste fortsätta arbeta för en likvärdig skola. Inget barn ska lämnas utanför och ingen ska heller hållas tillbaka. Vi har fantastiska lärare i det här landet. De behöver få stöd och inte läggas på fler administrativa uppgifter.

Jennie Claesson är inte nöjd med hur samhället ser ut, trots att Uppsala är en kommun med goda förutsättningar.

– Vi har två världsledande universitet och ett blomstrande näringsliv, men vi har också utmaningar. Uppsala behöver utvecklas så att alla får plats. Så är det inte alltid idag.

 Hon drivs av en vilja att göra saker lite bättre. 

– Det är därför jag sitter här. Jag tror att det går att förändra, och jag vill förbättra villkoren. Hade det fungerat som det skulle så hade en sådan som jag fått hjälp mycket tidigare. 

Det hon syftar på är sitt tidigare liv med drogberoende.

– Jag vet inte exakt när eller hur det startade, men som för de flesta började det med tobak. Jag började röka väldigt tidigt, i fyran eller femman. Snart kom alkohol in i bilden, men det var inte riktigt min grej. Man förlorade kontrollen på ett sätt som jag inte tyckte att jag gjorde med amfetamin. Det stämmer ju inte att man har kontroll med amfetamin, men det var så jag upplevde det. 

”Jag använde allt utom heroin.”

Jennie Claesson

Det betydde inte heller att hon slutade dricka alkohol. 

– Jag använde allt utom heroin, för det var det ju bara ”knarkare” som gjorde. Fast andra opioider använde jag. Under gymnasietiden kunde jag sitta med mina vänner på ett kafé och kommentera missbrukarna utanför. Jag var väldigt fördömande. Och sedan gick jag och tog mina droger. Jag var som två helt skilda personligheter.

Jennie Claesson flyttade hemifrån tidigt, när hon började gymnasiet. Från hemstaden Skövde till Skellefteå.

– Jag ville dansa och mamma lät mig inte söka till dansgymnasium i Stockholm, vilket nog var klokt, så det blev Skellefteå. Skolan var jätteviktig och höll mig ovanför ytan, även om jag inte var någon högpresterande elev.

Var det ingen som märkte något?

– Mina vänner höll ju själva på med droger, men det var aldrig något vi pratade om. Ganska konstigt faktiskt, när man tänker på det.

Efter gymnasiet flyttade hon till Stockholm.

– På den tiden kunde man få flytt­bidrag om man bodde i Norrland och hade fått jobb någon annanstans. Jag hade fixat ett jobb som säljare i Stockholm och fick flyttbidrag plus hela flytten betald. Det var mycket pengar för en som just gått ut gymnasiet och behövde pengar till droger.

Hon säger att hon egentligen inte minns så mycket från den här tiden, men att hon förde dagbok så lite finns dokumenterat.

– För att vara en person som inte gillar att skriva så har jag skrivit väldigt mycket, konstaterar hon.

Jobbet blev hon dock av med efter att ha varit ute och festat en hel natt, gått direkt till jobbet, och lagt sig att sova där en stund innan arbetsdagen började.

– Jag var duktig på mitt jobb, men påverkad på jobbet fick man ju inte vara.

Nu var hon utan arbete och utan bostad. Tårarna tränger fram när hon tänker på den tiden.

– Usch, jag skulle ju inte gråta, men som kvinna i missbruk och utan boende är man i en extremt utsatt situation. Det är som att vara längst ned i hierarkin. Bara tomt. Jag ville inte leva, men vågade inte dö.

Hon repade mod och sökte upp socialtjänsten.

– Jag gick dit och sa att jag var narkoman och behövde hjälp. De trodde mig inte riktigt. Jag var nyduschad och hade en fin vinröd kostym, med vida byxor. 

”Trots att jag inte såg ut som en knarkare så förstod hon.”

Jennie Claesson

Att Jennie Claesson ändå fick hjälp tror hon berodde på att en kvinna som jobbade där engagerade sig.

– Henne skulle jag vilja träffa igen. Jag minns fortfarande hennes ömmande blick. Hon såg mig. Trots att jag inte såg ut som en knarkare så förstod hon. 

Sedan började en tuff tid.

– Det är helt knäppt, men man måste ju visa att man är ren för att få hjälp med boende och behandling. Jag fick lämna urinprov tre gånger i veckan till en början. 

Hon tycker att alla som är beredda att ta emot hjälp borde få det.

– Den hjälp som jag valde att ta emot är ju vår gemensamma kraft, men det fungerar bara om näringslivet mår bra och skattebasen utvecklas. Uppsala har tidigare använt metoden Bostad först, men har slutat med det. Vansinnigt. Det är något vi borde se över.

Själv blev hon erbjuden internatbehandling i Norrland.

– Men jag tackade nej. Där satt några av dem som försett mig med droger. Det skulle jag inte klarat, vilket socialtjänsten förstod. Jag fick komma till ett behandlingshem i Stockholm. Jag började också gå på möten i självhjälpsgrupper, och är så tacksam för dem. 

Sedan Jennie Claesson bestämde att hon ville sluta med droger har hon varit nykter.

– Det starkaste jag använder är kaffe.

Med hennes bakgrund var det inte lätt att få jobb.

– Men jag lyckades få en praktikplats på socialtjänsten på Östermalm i Stockholm. Efter det fick jag jobb som kundtjänstmedarbetare med bland annat BR-leksaker som en av kunderna, och sedan som kontorsassistent på ett IT- företag. När jag slutade där hade jag avancerat till marknadschef. 

Som så många andra som gått igenom behandling tyckte Jennie Claesson att hon borde ge tillbaka genom att själv jobba med behandling. 

– Jag utbildade mig till samtalsmotivatör med KBT-inriktning på Jellinek-­institutet och fick jobb som behandlings­assistent på ett behandlingshem, men det passade inte mig. Jag var mer intresserad av affärsverksamheten, hur man skulle driva företaget och kvalitetssäkra behandlingen. I samma veva flyttade vi till Tierp och jag började jobba för Företagarföreningen där. Sedan blev jag regionchef för Ung företagsamhet. 

Efter det har chefsjobben avlöst varandra. Senast var Jennie Claesson vd för Airport city Stockholm. 

Är du någon gång bitter över det som varit?

– Nej, det jag känner är acceptans. Det är inte så att jag varje dag tänker på tiden som missbrukare, men varje dag skriver jag en tacksamhetslista. Både små och stora saker som hänt under dagen att vara tacksam över.

Tacksamhet uttrycker hon flera gånger under intervjun.

– Jag är så tacksam för att det alltid funnits någon där och stöttat när jag bett om hjälp. Det är något jag verkligen har lärt mig; att be om hjälp. Det gör jag ofta. 

Att sätta ord på känslor är en annan sak hon lärt sig.

– För mig var det inte någon självklarhet. I behandlingen skulle vi ”checka in” varje gång. Då skulle vi berätta hur många möten vi varit på och beskriva tre känslor vi haft. Tre! Det var inte lätt för mig.

Hon återkommer till beroende.

– Beroende är en sjukdom och det finns evidensbaserade behandlingsmetoder. Sedan krävs det ändå att individen är villig att ta emot hjälp, men alla måste få erbjudandet. Det handlar om liv och död. Om man är orolig för någon är det bättre att göra tio orosanmälningar för mycket än en för lite. 

Mer från Accent

Accent använder cookies i syfte att förbättra sajtens innehåll och funktionalitet. Läs mer om hur vi använder cookies och hanterar personuppgifter.

Läs mer