För ett par månader sedan letade jag fram det första numret av Accent (från april 1965). Det visade sig att ledaren i det numret handlade om behovet av en vital och levande intern idédebatt och vikten av att våga ifrågasätta gamla sanningar:
”En folkrörelse, som är gammal nog att ha en egen historia, har därmed också en psykologisk belastning. Den bär med sig i sitt arbete ingrodda föreställningar om hur dess verksamhet ska utformas – och det är inte alltid så lätt att frigöra sig från schablonerna som en ny tid kräver. Det finns följaktligen inte mycket här i världen som är så konservativt som en radikal folkrörelse.
Varje folkrörelse borde känna det som en skyldighet att någon gång nollställa sig själv och tänka efter vilka metoder och argument man i dag skulle tillgripa om man nu skulle börja arbetet för att förverkliga rörelsens målsättning. Inte ens detta skulle strängt taget vara tillräckligt – också själva målsättningen måste prövas med kritiska ögon.”
Ledarskribenten SE (jag är ganska säker på att det var Sven Elmgren som skrev) pekade också på Accents roll i denna diskussion:
”Accent” är ett uttryck för den svenska nykterhetsrörelsens vilja att söka sig nya vägar och mer rationella arbetsformer. Den är därmed också ett vittnesbörd om tro på nykterhetsrörelsens framtid.”
En levande folkrörelse ska vara med och forma sin samtid. Utmaningen är att den också måste låta sig formas av densamma. Som Sven Elmgren skriver: ”det är inte så lätt att frigöra sig från schablonerna”.
Förhoppningen är att det här ska bli en inkluderande plattform för en diskussion där många känner sig välkomna att delta. Bredden behövs. Precis som Erik Wagner påpekar i ett av inläggen här så är det svårt att vara med i diskussionerna om IOGT-NTO:s framtid idag om man inte har ett förtroendeuppdrag, helst på distriks- eller förbundsstyrelsenivå. I någon mån vill vi råda bot på detta med accent / idédebatt.
Pierre Andersson
chefredaktör för Accent