Opinion

Krönika: Mina tankar om värvning

Jag tycker inte om ordet ”värvning”, det smakar illa i min mun. Oftast vill jag inte tala om för mina medmänniskor vad jag sysslar med när jag åker på mina ”värvningsresor”, utan jag benämner mig hellre som informatör. Det smakar bättre och smälter bättre i både min och mina medmänniskors munnar.

Det första jag tänker på när jag hör ordet ”värvning” är sjömännen som värvades till fartygen förr, och då var det vanligt förekommande att sjömännen inte hann med många resor. Värnpliktiga värvades under krigstider, och de gick ofta ödesdigra lotter till mötes.

Arbetskraftvärvningen i Sverige visade sig dock vara bra för både vårt samhälle och för de arbetare som kom hit. Vi bjöd finländare, italienare, jugoslaver mm, ett nytt liv med arbete och en framtid för hela familjen. De flesta stannade. Då får ordet ”värvning” direkt en godare smak, frågan är bara hur vi kommer att lyckas få folk stanna kvar och ta emot vår vision.

Värvning får mig att tänka på en flotta. I vårt fall kan jag se förbundet som ett moderfartyg med en ny kvinnlig kapten. Distrikten kan jag se som de största följefartygen som ännu seglar säkra i kölvatten efter moderfartyget. Föreningarna är de minsta fartygen och många har redan havererat, och de flesta är inte i så bra sjöskick heller. De behöver lagas och förnyas från grunden.

Vi värvare gör helt klart ett grundjobb men det måste vara i varje förenings intresse att ta vara på nya medlemmar och erbjuda aktiviteter som är intressanta för dem. Eller helt enkelt bilda nya grupper eller nya föreningar med nya aktiviteter, för intressena har ändats en hel del. Allt kan inte vara som det var FÖRR. Nya tider kräver nya medlemmar.

Ritva Songer, Hundralogen, Västerås

Mer från Accent

Accent använder cookies i syfte att förbättra sajtens innehåll och funktionalitet. Läs mer om hur vi använder cookies och hanterar personuppgifter.

Läs mer