Mina Gerhardsen, generalsekreterare på Actis, har reagerat på alkoholnormen och bloggat om det märkliga i att vi ska behöva försvara varför vi inte dricker. Bloggen har fått stor spridning i sociala medier och har också nått över landsgränsen till Sverige. Accent har fått tillstånd att återpublicera texten.
***
”Jag var lite sen, så jag måste dessvärre ta bilen”.
”Beklagar, men jag måste upp jättetidigt i morgon”.
”Jag går på antibiotika nu, så jag kan inte dricka i dag”.
Har du hört det förut? Eller något liknande? I norsk dryckeskultur har vi den märkliga situationen att det är de som inte dricker alkohol som måste förklara sig och rättfärdiga sitt val. Du hör aldrig någon fråga ”dricker du alkohol i kväll? Varför då?” trots att det ju kunde vara en nog så relevant fråga.
I stället är det den som inte dricker som måste komma med en förklaring. Många kvinnor, inklusive mig själv, har jobbat för att komma på kreativa svar tidigt i graviditeten innan man är redo att dela den med omvärlden. En kväll ute med vänner kräver att man hittar på en trovärdig förklaring för att stå emot mild press och argument om att en öl går bra att köra bil på.
I förra veckan var jag med i en samtalspanel på Protestfestivalen i Kristiansand. Temat var kvinnors ökande alkoholkonsumtion. Även om män fortfarande dricker mest, ökar alkoholkonsumtionen mest bland kvinnor.
Te- och kaffekoppen är utbytt mot lådvin. Syjuntan är nedlagd, i stället träffas man ute på kvällarna och det förväntas att det skall drickas vin. Vi har sett på filmer och TV-serier att alkohol inte bara är till helg och fest, det passar också fint på tjejträff en onsdag.
Det är lätt att känna igen sig i beskrivningarna som kom upp i samtalen om den lätta besvikelsen hos väninnorna över den som måste ta bilen och inte kan vara med och dela på en flaska. Som att man inte gör det man förväntas för att bidra till en trevlig kväll.
Inblandningen i folks dryckesvanor begränsar sig inte heller till en inre krets. Vi låter helt enkelt inte folk välja det de vill – med eller utan alkohol – och få dricka det i fred.
Kollegor anser att de är i sin fulla rätt att fråga, liksom vilt främmande människor som man träffar på en konferensmiddag. ”Å, dricker du inte?” säger de frågande och förväntar sig en redogörelse. I grunden är det underligt.
I panelen satt jag tillsammans med två härliga kvinnor: en lokal företagare och en före detta alkoholist som nu ägnar sig åt det viktiga arbetet att hjälpa andra ur ett liv som missbrukare.
Företagaren gillade att träna och ansåg att alkohol dagen före träningen ödelade effekten, så hon avstod ofta – och måste svara för sig. Den andra fick också frågan men stoppade effektivt vidare diskussion genom att svara att hon som ”torrlagd alkis” inte drack.
Men egentligen borde ju ingen av dem – eller vi andra – behöva stå till svars. Mitt förslag i samtalet i tältet i Kristiansand var att folk bör sluta fråga. Då tar vi bort den medvetna eller omedvetna pressen att berätta om mer eller mindre offentliga anledningar till att tacka nej till alkohol.
Några är öppna om sina tidigare alkoholproblem. Andra är det inte. Och några kan vara mitt uppe i processen och inte helt ha lagt det bakom sig och desto viktigare att slippa försvara sig. Även för folk utan problematiskt förhållande till alkohol kan det vara irriterande och påfrestande att få frågan.
Vad vänner, kolleger, bekanta eller andra vi möter har i glaset har vi trots allt inte med att göra.
Är fler medvetna om det, blir det lite mindre press på att dricka och lite enklare för folk att själva bestämma när de vill dricka alkohol eller låta bli. Slutsatsen är därför: Låt folk dricka i fred!