IOGT-NTO

Stolta tillsammans

Rune Kvarnström är barnbarnet Katrinna Bergström Peterssons stora förebild. 63 år skiljer dem åt, men gemenskapen, kärleken och stoltheten över att vara länkar i en lång kedja av nykterister är lika stark hos dem båda.

Åttio års obrutet medlemskap är något alldeles enastående och värt att lyfta fram i Accent. Så resonerade Katrinna Bergström Petersson när hon tipsade Accent om att låta Rune Kvarnström från Karlstad bli Medlemmen i ett kommande nummer.

”Han är medlem i Ägir i Karlstad, fyller 95 år i juli och har alltid varit väldigt aktiv, speciellt inom IOGT-NTO”, skrev hon, och lade till att det är tack vare honom som hon själv är medlem.

En månad senare träffas vi hemma i Runes rymliga kök i Karlstad. Men inte för att intervjua honom som Medlemmen, utan för att höra hans och barnbarnet Katrinnas gemensamma historia. Mellan raderna i hennes mail vibrerade det nämligen av något alldeles speciellt; en värme och en innerlighet som väckte nyfikenhet. Vilka är de här två, och hur kommer det sig att en 95-åring kan bli den klarast lysande ledstjärnan för en 32-åring?

Att Rune snart fyller 95 märks knappt. Han rör sig kvickt som en ung pojke mellan kaffebryggaren och köksbordet, som snart står färdigdukat med blåmönstrade kaffekoppar och rikligt med fikabröd av alla de slag.

Rune gick med i logen Rechab i hemstaden Göteborg 1937. Då var han 15 år gammal och följde därmed i sina föräldrars fotspår. De gick med när han föddes och var bland de första i släkten som valde organiserad nykterhet.

Tjugo år gammal blev Rune logetemplare, en av flera roller han kom att ha under alla år som aktiv medlem. Han minns de strikta ritualerna från den tiden med viss nostalgi.

– Det var mera stil förr. Det fanns något tilltalande och högtidligt med ritualerna. De skapade en känsla av tillhörighet och var ett konkret sätt att manifestera sitt medlemskap, konstaterar han, samtidigt som han viker sig nästan dubbel för att komma åt något i ett skåp under kylen.

1944 träffade han sin blivande hustru Gunnel när han låg inkallad i Dalsland. Ett kvarts sekel senare flyttade han med familjen till Karlstad för arbete på Televerket. Vid det laget hade paret fått två barn, Gunilla och Per-Erik. De i sin tur fick sammanlagt sju barn, varav ett av är Katrinna. Barnbarnen har utökat familjen med ytterligare nio barn – Runes barnbarnsbarn.

Foto: Fredrik Karlsson/SolstaFoto

Familjen har vuxit sig stor och sammanhållningen är stark. De träffas regelbundet och umgås gärna på bullriga släktkalas. Kanske är det så att nykterheten, som många av familjemedlemmarna delar, bidrar till den starka vi-känslan.

Katrinna, som just anlänt efter en lång arbetsdag samt en kvällskurs i kemi, nickar instämmande samtidigt som hon häller upp te och hugger in på en varm kanelbulle. Hon rör sig hemtamt i morfars kök – här är hon på besök så ofta hon hinner. Ibland tar hon med sig barnen Lok, 6 år, och Yoo, 1 år. Eftersom Katrinnas far och hennes makes föräldrar är döda, är hennes morfar en av få från den äldre generationen som finns kvar i familjen. Det gör honom till en mycket viktig och älskad person.

– Min son Lok blir alltid jätteglad när vi ska hälsa på ”morfar” Rune, säger Katrinna.

Rune ler tillbaka. Ögonen glittrar.

– Ja, vi brukar leka, jag och Lok. Det gillar vi båda två!

Värmen mellan dem går inte att ta miste på. Leendena är aldrig långt borta, och de fyller i varandras meningar.

Foto: Fredrik Karlsson/SolstaFoto

De är som sagt inte bara de två i familjen som inte dricker alkohol. Föräldrar och syskon är i de flesta fall också medlemmar i IOGT-NTO, eller åtminstone mycket måttliga med alkohol, så på släktträffarna serveras det aldrig starkare drycker.

– Vi är alla väldigt förtjusta i godtemplardricka, så det har blivit en tradition hos oss. Eftersom jag är uppvuxen i ett nyktert hem är det så självklart att alkohol inte behövs för att förhöja stämningen att jag blev förvånad när jag i 20-årsåldern insåg att inte alla var som vi, att det dricks på högtider och släktkalas i andra familjer, säger Katrinna, som själv gick med i UNF när hon var 15 år.

De har båda varit aktiva i perioder, lite beroende på hur livet har sett ut. Just nu har Katrinna fullt upp med två barn, skötsel av gården i Molkom, och jobb på ett företag som hyr ut belysning till bland annat teatrar, så särskilt många föreningsmöten eller aktiviteter hinns inte med.

– Så jag försöker i stället påverka privat. Genom att stå upp för mina värderingar och prata om dem med vänner och bekanta när det faller sig naturligt hoppas jag kunna så ett och annat frö. Om någon beklagar sig över hur dåligt han eller hon mår av att dricka, så ifrågasätter jag hur vettigt det är att fortsätta, säger hon.

Rune å sin sida går gärna på möten – när vädret och årstiden tillåter. Båda två är rörande överens om att den stora familjen betyder allt. För Rune innebär den en ständig källa till glädje, samvaro och stolthet. Samma är det för Katrinna.

– Jag har alltid gillat att hänga med familjen. Vår gemenskap och vetskapen om vilka vi är och vad vi står för har gett mig en speciell styrka. Jag tror att nykterheten spelar en roll, den är ett kitt som håller oss samman, säger hon, och tillägger att för egen del så handlar valet att inte dricka om en vilja att alltid ha full hjärnkapacitet.

– Jag är nyfiken och är ständigt redo att lära mig nya saker. Då funkar det inte att dricka.

Hon berättar att hon tidigt växte in i rörelsegemenskapen där föreningslivet var en naturlig del. Hon såg hur morfar Rune engagerade sig i bokcirklar och kom med idén till Författarsnack – administrerat av NBV – med inbjudna gäster med anknytning till nykterhetsrörelsen, bland andra Hillevi Wahl, Benny Haag och Marcus Birro.

– Jag var bara fyra år när jag och min syster startade en teaterförening! Jag lärde mig att om jag vill hitta på något så är det bara att sätta igång, säger Katrinna.

På frågan hur hon vill beskriva sin morfar tystnar hon i någon sekund. Han ler lite generat: äsch, det är väl inget att tala om mig. Hon lägger sin hand på hans.

– Du är pigg, nyfiken och fortfarande intresserad av det mesta, trots att du fyller 95, säger hon, och tillägger:

– Och så är du envis också, precis som mormor.

– Ja, det har du rätt i. Hon var väldigt envis! nickar han.

Rune är mycket intresserad av släktforskning och den hobbyn delar de. Tillsammans har de sökt efter gamla släktingar i snart 20 år. Men den skickligaste och mest drivna släktforskaren i familjen var nog mormor Gunnel, som under sina sista arbetsverksamma år arbetade på Emigrantregistret.

Förutom att släktforska, gillar de att bara hänga, fika och prata om allt mellan himmel och jord. Deras tid är här och nu, och de tar tillvara och uppskattar varje tillfälle till umgänge.

– Det är spännande att släktforska. Jag fann till exempel den jag tror var en halvkusin på min okända farfars sida. Men tyvärr gick han bort innan vi hann träffas. Märkligt nog gjorde det mig ledsen, trots att vi inte kände varandra, säger Rune och häller upp en sista slurk kaffe från bryggaren.

– Ja, vi når inte alltid resultat. Men vi har kul på vägen, instämmer Katrinna och visar ett helt enormt, inramat, släktträd som sitter fäst på en dörr i vardagsrummet.

Rune Kvarnström tar sitt barnbarn varsamt om axlarna. Hon lutar sitt huvud mot honom medan vi alla far med blicken över de vindlande grenarna på trädet. Hans röst stockar sig av sinnesrörelse när han tar till orda.

– Vet ni, jag är så stolt över alla mina barnbarn och jag är väldigt stolt över Katrinna, som är den som jag träffar mest. Hon är väldigt duktig och klok. Vi trivs så bra ihop, hon och jag.

Katrinna tittar ömt på sin morfar.

– Och jag är stolt över dig. Du är min förebild. För att du är en så bra människa och för att jag känner en sådan tacksamhet över att ha fått växa upp i trygghet i en bra familj med sunda värderingar.

Mer från Accent

Accent använder cookies i syfte att förbättra sajtens innehåll och funktionalitet. Läs mer om hur vi använder cookies och hanterar personuppgifter.

Läs mer