Intervju

Per Holknekt: ”Mina ärr har gjort ont”

För två år sedan bestämde sig Per Holknekt. Han ville leva livet fullt ut. Och han ville göra det nykter. Ärrad, men mer levande än någonsin.

Handslaget är fast, blicken blå och genomträngande. Vänlig och lite sökande. Det känns som att komma hem till någon man har känt väldigt länge. Otvunget, enkelt, omedelbart.

– Jag har väntat med kaffet tills ni kom, säger han och går ut i köket och börjar dona med koppar och kokare. Sensommarsolen sipprar in genom fönstren, men lyckas inte riktigt lysa upp rummet som ännu halvsover i ett behagligt dunkel.

– Kaffe, vatten och Ginger Ale är numera det enda jag dricker. Alkoholfritt vin går bort, det är en hederssak. Jag är rädd att dricka något som påminner om alkohol. Det kan trigga igång mitt begär. Och jag kan inte gå in på Systembolaget, för då blir det genast rubriker om att jag har börjat dricka. Jag vill att det ska vara svårt, jag gillar utmaningen i det. Det är därför jag har avstått från antabus, säger Per medan han häller upp kaffet.

Utan minsta motstånd glider samtalet in på det vi är här för att tala om. Livet efter alkoholen. För det är bokstavligen ett ”före” och ett ”efter”. Om det skvallrar titeln på självbiografin ”Per Holknekt 1960–2014”. Ett slags bokslut och en möjlighet till en ny början. Det är därför sista meningen i boken avslutas med ett kommatecken.

Foto: Jonas Eriksson
Foto: Jonas Eriksson

Alkoholmissbruket har gått som en röd tråd genom hela hans vuxna liv. Det började redan i tonåren, när han upptäckte att självförtroendet ökade när han drack. Spriten blev en flykt från hans ”fula” och osäkra jag. Han tyckte inte att han dög och han fick inga tjejer. ”Du är ful när du ler”, sa en obetänksam 15-årig flicka till honom och det satte sig som en tagg i hjärtat.

– Tänk om hon hade sagt att jag är fin när jag ler? Då hade mycket kanske blivit annorlunda. Men jag anklagar inte henne. Hon var ung och begrep inte hur mycket jag tog åt mig. Men det visar ändå hur viktigt det är att vi är varsamma med varandra. Godhet föder godhet. Att vi försöker peppa och uppmuntra i stället för att slå ner på varandra. Om någon bara tror på dig så kan underverk uppstå, säger Per och berättar om den där gången för nästan femton år sedan då han hade nått sin absoluta botten och var hemlös, pank och nergången av alkoholmissbruket. En socialsekreterare såg bortom hans trasiga yttre och sa: ”Jag tror på dig, Per”.

– Där och då började min resa tillbaka, för jag fick ett människovärde, också jag började tro på min egen förmåga, säger Per och blickar ner i det svarta i koppen han har framför sig.

Orden stockar sig. Han har känslorna utanpå. Det är så han beskriver sig själv. Det är hans dåliga självförtroende som har ställt till det för honom i livet. Inte kicksökandet. För han anser inte att han är en kicksökare på det vis som många missbrukare ofta är. Utan det har handlat mer om att anta tuffa utmaningar och projekt, och om att klara det omöjliga. För att bevisa att han duger.

Det dåliga självförtroendet har, paradoxalt nog, gjort honom till den framgångsrika entreprenör och modedesigner han är. Per har hittills startat 26 företag, varav några har varit osannolikt lyckosamma. Bland dem klädföretagen Svea och Odd Molly.

– Allt jag har gjort har jag gjort för att få bekräftelse. För det underliga är att när jag är ensam med mig själv så tycker jag att jag är bra. Men när jag jämför mig med andra så tycker jag inte det längre. Jag förstår fortfarande inte att folk vill vara med mig, säger Per sakta.

I 20-årsåldern for han till Kalifornien. Här utvecklade han sin talang som skateboardåkare och blev snart en av världens främsta inom sporten. Det var också här som missbruket tog fart. Till slut använde han alla droger som fanns, utom de man injicerar.

När situationen blev ohållbar hämtades han hem från USA av sin bror och började studera. Kreativiteten började åter bubbla i den matematiskt begåvade ynglingen och snart var han igång med nya företagsidéer och projekt med koppling till den växande skateboardkulturen.

Han slutade med tyngre droger, men fortsatte att dricka i allt större omfattning. Helena, som han har dottern Julia tillsammans med, lämnade honom eftersom han drack för mycket.

– Det var det bästa hon kunde ha gjort. Hon räddade sig själv och vår dotter i stället för att hamna i ett medberoende. Det är jag henne evigt tacksam för, säger Per.

Foto: Jonas Eriksson
Foto: Jonas Eriksson

År 2000 tog det stopp. Då, efter att ha förlorat allt – företag, pengar och relationer – på grund av alkoholen, bestämde han sig för att bli nykter.

Nykterhetslöftet höll i nästan tio år. Framgångsrika år under vilka han bland annat grundade Odd Molly och gifte sig med sångerskan Viktoria Tolstoy. En tid efter uppbrottet från henne träffade han sångerskan Lena Philipson. De gifte sig 2010. Livet lekte. Per var rik och berömd, minglade på kändisfester, mottog fina priser och trodde att han hade funnit lyckan.

Men alkoholen skulle komma att golva honom än en gång. För när hustrun Lena lite obetänksamt uttryckte att det var trist att Per alltid var nykter i festliga sammanhang, tog han hennes ord som intäkt för att börja dricka.

– Jag tänkte att jag gör min fru glad samtidigt som jag kan dricka litegrann, för sällskaps skull. Vara som en normal människa och kunna skåla i champagne, säger Per, som understryker att han på intet sätt klandrar Lena. Att börja dricka igen var hans eget beslut och ansvar.

Men det barkade förstås snart utför och Per drack allt mer, samtidigt som han utåt höll skenet uppe. Drickandet triggade också igång ett spelmissbruk och han spelade bort hundratusentals kronor på casino.

2012 tog äktenskapet abrupt slut efter att Per varit otrogen – som en direkt konsekvens av alkoholmissbruket. Nyheten slog ner som en bomb i kändis-Sverige. Han jagades av media och flydde ut till sitt sommarhus på Ingarö. Självföraktet var bottenlöst.

Då, när det var som allra mörkast, ringde Helena och frågade om han ville komma och fira midsommar. Samtalet kom som en skänk från ovan och hindrade honom från att släppa taget om allt och falla fritt. Någon såg honom bortom alla skriverier och brydde sig. Per reste sig och bestämde sig för att kämpa vidare. För sin egen skull och för Julias.

Kort därefter reste han till USA med dottern för att undkomma mediedrevet. Där startade han en Facebook-sida som heter Mina vita dagar, en pepp-grupp för människor som vill ta sig ur sitt missbruk.

Sakta med säkert återvände han till livet. Julia, som i dag är 19 år, har hela tiden stått vid sin pappas sida. Men är också tydlig med att hon finns där bara så länge han håller sig nykter.

Foto: Jonas Eriksson
Foto: Jonas Eriksson

Som nykter alkoholist ser Per alkohol­normen i samhället med nya ögon. Hur alkoholen intar en självklar förstaplats i de flesta sociala sammanhang och hur det skrivs om alkohol i media på ett positivt sätt.

– Jag blir arg på artiklar som handlar om hur nyttigt det är med alkohol! Media har ett stort ansvar där. Däremot har jag inga problem med alkoholreklam. Det är lagligt och företagen vill ju tjäna pengar. Inga konstigheter.

Han stör sig dock på hur han alltid måste förklara varför han inte dricker. Hur folk skruvar på sig och tycker det är jobbigt att en i sällskapet avstår alkohol. Hur en del väljer alkoholfritt bara för att vara solidariska.

– Det tycker jag är jobbigt. Jag vill inte att folk ska anpassa sig efter mig, var och en får göra som de vill. Jag måste ju få vara delaktig ändå, utan vin i glaset. Men givetvis skulle jag önska att fler avstod alkohol för att de upptäcker att vinsterna med att vara nykter är mycket större än förlusten av alkohol, säger Per och drar lite på orden.

– Fast det är inte lätt, säger han sedan. Jag tycker ju om alkohol och det sociala trycket på att dricka är stort. Nu sitter jag på läktaren och ser på när alla andra släpper loss och har kul. Jag undviker att gå på fester av den anledningen och om jag ändå går så hamnar jag alltid med barnen. Jag får ta hand om dem när föräldrarna berusar sig. Sedan drar jag hem tidigt. Det är helt enkelt inte lika roligt längre.

Per låter orden sväva fritt ett tag innan han fortsätter:

– Men samtidigt upplever jag livet myc­ket starkare i dag. Alla känslor får komma fram, jag skyggar inte längre. Jag vågar vara den jag är och jobbar på att börja älska mig själv. Det är ett mer äkta liv.

Per har olika strategier för att upprätthålla nykterheten. Han går på möten, tränar regelbundet och tillbringar mycket tid under bar himmel. Sitter och iakttar folk och funderar exempelvis på vad de kommunicerar med sin klädsel. Han slår sig i slang med hög som låg, läser dagliga visdomsord och spenderar mycket tid i ensamhet, med bara sina tankar som sällskap.

– Då är det always showtime! Jag älskar det, säger Per och lyser upp i ett leende.

Den enda last han har kvar är rökningen. Men den ska han också sluta med, i sinom tid.

Trots att alkoholnormen i Sverige är stark, tycker han sig skönja en förändring. Allt fler verkar anse att det är ofräscht med alkohol och att en bakfylla inte känns särskilt kul. Dessutom blir man ful av alkohol, konstaterar han.

– Man kan bara hoppas att fler väljer att leva nyktert, inte minst av hälsoskäl. Om jag fick leva om mitt liv skulle jag leva det helt utan alkohol. Faktum är att vi skulle ha en mycket bättre värld utan alkohol, säger Per, som har levt ett nästan osannolikt spännande och omväxlande liv.

– Men alkoholen har förstört så mycket. Nu väljer jag att blicka framåt. Jag satsar på mitt välmående, på att föreläsa och sjösätta ett nytt affärsprojekt, ett kläd­företag för tjejer med integritet.

Vad är syftet med självbiografin?

– Den har kommit till av flera anledningar. En är att jag vill visa människan Per Holknekt bakom löpsedlarna. En annan är viljan att hjälpa. Mina ärr har gjort ont, men kan de hjälpa någon annan att nå insikt och ta sig ur sitt missbruk, så är det fantastiskt. En tredje anledning är att boken har fungerat som en slags egenterapi. Genom att se på mig själv utifrån och genom andras ögon har jag fått nya insikter om mig själv. Det har varit tufft, men nödvändigt.

Per tystnar och vänder bort blicken. Solen har klättrat på himlen och skingrar skuggorna över köksbordet.

– Jag hade allt det där som många drömmer om. Jag var rik, känd, framgångsrik och omgav mig med vackra kvinnor. Jag trodde att det var lycka. Men jag blev grundlurad. Lyckan är inte så extravagant. Den finns inte i det där ytliga, utan i äkta möten med människor som bryr sig om. I det avskalade och enkla. Det är där jag vill vara nu.

Mer från Accent

Accent använder cookies i syfte att förbättra sajtens innehåll och funktionalitet. Läs mer om hur vi använder cookies och hanterar personuppgifter.

Läs mer