Egentligen var det ingen överraskning för Morgan Stockhaus att han var lite annorlunda. Snarare var det bara som väntat. Däremot hade han inte förstått hur annorlunda, inte förrän han tog sina första tabletter för behandling av bipolär sjukdom, och upptäckte något nytt – ett mellanläge mellan det intensivt energiska och det lågmälda depressiva.
– Jag tänkte: ”Är det så här andra har det?”, säger Morgan Stockhaus.
Han sitter på sitt favoritkafé i Midsommarkransen utanför Stockholm och funderar över allt som hänt det senaste året. Sjukskrivningen, diagnosen och så – förändringen.
– Det är väldigt nytt att befinna sig här; mittemellan. Det har jag på 35 år aldrig upplevt. Ingen har ju samma verklighet, men jag inser att min verklighet har skilt sig markant från vad som ansetts vara normalt, säger han.
Vem är då Morgan Stockhaus? Han beskriver sig själv som entreprenör. Har jobbat i restaurangbranschen i nästan 15 år och varit allt från kock till kökschef till restaurangcoach. Han har lagat mat på djurrättsläger, drivit massor med projekt, gjort studiecirklar till NBV.
– Jag har fortfarande tusen idéer igång samtidigt. Jag skriver till folk på Facebook och berättar om en fantastisk idé. En vecka senare när jag kollar historiken så har jag glömt den idén. Men då har jag å andra sidan fått 20 nya. Det är svårt att veta innan vilka idéer som blir bra, men nu har jag lärt mig att allt inte behöver vara så stort. Jag kan testa själv i liten skala utan att dra in andra, säger han.
Så har det inte alltid varit.
– Jag har bränt många broar tidigare. Jobbat på ställen, slutat tvärt för att jag blivit arg på någon. Liksom bara stuckit för att jag inte pallat. Ibland har jag gått tillbaka flera år senare och bett om ursäkt, men då är det ju för sent, då har ursäkten tappat i värde.
När Morgan Stockhaus jobbade som mest hade han tre, fyra jobb samtidigt och snittade på 300 arbetstimmar i månaden. Till slut började han se ett mönster.
– Jag insåg att jag hade en beteendeloop som bara gick runt och runt. Jag jobbade kort tid på ett ställe, blev väldigt deprimerad, bytte ställe och så höll det på så. Jag började tänka att de här upp- och nergångarna kanske var någonting ändå.
Han tog kontakt med sin vårdcentral. Året var 2010, tror han. Det gjordes en enklare utredning som inte riktigt blev klar. Läkaren misstänkte bipolär sjukdom, men Morgan Stockhaus gick inte vidare med utredningen.
– Det var nog för att jag inte riktigt vågade. Jag tänkte att jag skulle få äta mediciner och att jag kanske skulle flippa totalt.
Hösten 2017 tog allt en ny vändning. Morgan Stockhaus blev sjukskriven för utmattningssyndrom och började fundera på allt det där andra. Han fick en remiss till vuxenpsykiatrin, gjorde flera undersökningar, och fick till slut diagnosen svart på vitt. Bipolär sjukdom.
– Då blev jag erbjuden medicin som jag först vägrade att ta, men de övertygade mig om att testa. Det var väldigt svårt att ta den första tabletten. Det kändes som ett stort steg, som att ”nu är det definitivt”, säger Morgan Stockhaus.
Från låg dos började han trappa upp. Och det var då de kom. Mellanlägena.
– Jag blev så förvånad först. Jag kunde sitta på biblioteket och läsa klart en bok. Det kunde jag inte göra innan, jag ville hela tiden vidare. Men jag har fått ett annat fokus nu.
Att ställa om kommer att ta lite tid.
– Det här är en ny identitet som jag måste lära mig att jag är. Jag älskar ju när jag blir så där manisk … Jag tar väldigt snabba beslut och ser inga hinder. Jag har kunnat göra allt! Men nu måste jag lära mig att ta saker lite långsammare. Jag har aldrig upplevt hur det är att ta det lugnt. Det känns som snigelfart, och jag måste hela tiden säga till mig själv att ”det är okej, det här är normalt, så här lång tid får det faktiskt ta.”
Morgan Stockhaus har varit nykter nästan hela livet, förutom när han precis började jobba i restaurangbranschen.
– Då hade jag två år när det var ganska mycket alkohol. Det är en luddig period … Jag var så euforisk över den nya gemenskapen och föll väl för grupptrycket. Men till slut insåg jag att det var destruktivt.
Han berättar om den stora kokgrytan på djurrättslägret, den som det stod klämrisk på. Han hade druckit en del alkohol och registrerade knappt orden ”klämrisk”, utan bara körde på. Tills fingrarna nästan gick av.
– Efteråt tänkte jag: ”jag kan inte hålla så här”. Jag tog min sista fylla på vägen hem och sedan hade jag sjuk abstinens en vecka.
Sedan dess har han varit nykter, något som blivit viktigare, inser han, i och med den bipolära sjukdomen.
– För mig har det inte varit livsavgörande, men väldigt viktigt. Det är viktigt för mig att ha självkontrollen, att jag vet vad som försiggår och känner av de första små signalerna på att något är på tok. Med alkohol så trubbas de små signalerna av, och för mig tog det bort spärrar. Det blev väldigt destruktivt.
Morgan Stockhaus är kritisk kring alkoholkulturen i restaurangbranschen.
– Från arbetsgivarsidan påstår de att det har blivit bättre, men jag som jobbar på golvet ser att det snarare har blivit så att folk använder andra droger i stället för alkohol, framför allt receptbelagda mediciner som folk fått via kompisar. Prestationshöjare, amfetamin, och sånt.
Värst tycker han drogkulturen var i Köpenhamn. På fredagarna var det fri bar för de anställda, berättar han.
– Alkoholnormen var helt annorlunda, och att jag var nykterist, det var som att jag kom från en annan planet, de förstod inte det. De tyckte att jag var konstig.
Nu har Morgan Stockhaus börjat studera till yrkeslärare på gymnasiet. Han vill dela med sig av sina kunskaper om restaurangbranschen, och visa att man inte behöver bedöva sig med alkohol eller jobba 12 timmar om dagen sju dagar i veckan för att bli en bra kock.
– Det handlar mer om vad man går in med än hur många timmar man lägger ner, tycker jag.
Och arbetet med att lära känna sitt nya jag fortsätter.
– Framför allt försöker jag skapa en trygg tillvaro för mig själv. Jag vill att mina beteenden ska leda till positiva saker.
Morgan om restaurangbranschen:
Tyvärr är kök fortfarande mansdominerat. Det är hårt och aggressivt och blir lite som en slags fotbollslagsmentalitet. Man pushar varandra på fel sätt för att man tror att det är så man kan steppa upp gamet. På min första restaurang frågade jag vad chefen hette. Han svarade bara att jag kunde fråga efter ”chefen”.
Morgan om vita lögner:
Jag har dragit ganska många via lögner, försökt frisera sanningen för att inte göra andra besvikna. I mina maniska faser har jag varit lite manipulativ. Det blir ganska naturligt, man är så euforisk kring det som ska göras och försöker bara promota det positiva kring det och styra över andra till att komma med i samma visioner. Till slut var det några få modiga som konfronterade mig.
Morgan om att vara manisk:
Jag har blivit ganska aggressiv i maniska faser när folk försökt säga åt mig saker. För man vill ju inte bli störd. Och att störa kan ju vara att någon säger att ”nu måste du äta”, ”nu måste du sova” eller ”ta det lugnt”. Sånt kunde jag bli väldigt arg över, jag tänkte att ”det kan jag väl avgöra själv”. Men så kunde jag uppenbarligen inte det …
