IOGT-NTO har ägnat sig åt bistånd sedan 1971.
– Från början var det bara fråga om vanligt bistånd, från organisation till organisation. Vi stödde en fisknätsfabrik på Sri Lanka. Men vartefter människorna där fick det bättre gick en allt större del av inkomsterna åt till alkohol. Det fick oss att inse att vi kanske borde arbeta med det vi är bäst på i stället, säger Sara Heine, chef för IOGT-NTO-rörelsens internationella verksamhet, vid ett seminarium under kongressen i Lund.
I dag är IOGT-NTO en accepterad biståndsorganisation och har bidragit till att även de andra biståndsorganisationerna har fått upp ögonen för att alkohol som utvecklingshinder inte är någon liten fråga.
– Genomsnittskonsumtionen i de länder vi samarbetar med är mindre än i Sverige, men vi glömmer ofta att det inte är lika stor andel av befolkningen där som dricker. Det ger en väldigt hög konsumtion per person som dricker, säger hon och påpekar att en majoritet av jordens vuxna befolkning faktiskt inte dricker alkohol alls.
IOGT-NTO har 25 partnerorganisationer i 16 länder. Två regionkontor är placerade utanför Sverige: ett i Thailand, som täcker Sydostasien, och ett i Tanzania som täcker Östafrika.
Johan Bengtsson arbetar på IOGT-NTO:s regionkontor i Chiang Mai i Thailand. Han berättar att arbetet i frivilligorganisationer har försvårats på senare tid.
– Sedan militärkuppen i Thailand krymper det demokratiska utrymmet. Generalen som är premiärminister bestämmer allt och inskränker rörelsefriheten med hänvisning till terrorister och nationens säkerhet. Frivilligorganisationer betraktas som skumma och regeringen försöker hitta sätt att kontrollera dem. Det gäller inte bara i Thailand utan i de flesta länder vi verkar i, säger Johan Bengtsson.
Problemen skiljer sig åt i länderna i Sydostasien.
– I Vietnam är läget sämst. Konsumtionsnivån är ungefär 20 liter årligen per person som dricker. De saknar alkoholpolitik, även om myndigheterna har försökt att stoppa försäljning av alkohol mellan 22.00 och 06.00 och förbjudit tjänstemän att dricka alkohol före eller under sammanträden. Dessutom genomfördes en kampanj mot rattfylleri runt Tết, det vietnamesiska nyåret. Men det är så inrotat i mansbilden. Enligt talesättet är en man som inte dricker alkohol som en flagga utan vind.
I Laos har man andra problem.
– Där dricker även kvinnorna. Om både män och kvinnor dricker ökar risken för våld i hemmet kraftigt, säger Johan Bengtsson.
Kvinnosynen är inte heller vad den borde vara.
– I både Laos och Kambodja anses det okej att män och som dricker tillsammans hyr en prostituerad och våldtar henne.
Flera samverkande faktorer bidrar till den riskabla situation som finns i länderna i dag.
– Historiskt tillverkade man eget risvin och sedan drack man tills flaskan var tom. Det skedde tre–fyra gånger per år. Nu är det bara att köpa en flaska till när den första är slut. I Kambodja bidrog också de FN-soldater som skickades dit i början av 1992–93 för att hjälpa till att hålla fred. De var långt hemifrån, och alkoholen var billig. Det startades lokala bryggerier för att möta efterfrågan och snart nästlade sig den internationella alkoholindustrin in och köpte upp de lokala bryggerierna.
Bristen på regleringar är ett stort problem.
– Kambodja, Vietnam och Myanmar saknar alkohollagar. När det inte finns några regleringar alls lockar det dit alkoholindustrin. Dessutom är korruptionen utbredd och folk i regeringarna har intressen i industrin vilket försvårar arbetet och försämrar skyddet för invånarna.
Sara Heine påpekar att industrin är duktiga på att framhålla företagens samhällsansvar.
– De tillhandahåller en färdig alkoholpolitik där en del är bra och stämmer till viss del överens med det vi tycker, men öppnar samtidigt upp för industrin. De har alltid ett individperspektiv: ”vissa personer klarar inte av att dricka och de skadar vårt rykte”.
Sara Heine och Johan Bengtsson visade också en parodi på alkoholreklam som skaparna till South Park gjort.
Men det finns ljuspunkter.
– Att frågan kommit upp på den internationella dagordningen genom WHO:s globala alkoholstrategi som om 2010 har givit jobbet en skjuts. Regeringarna visar större intresse. Sri Lanka har sedan 2006 en alkohol- och tobakslag. I Laos och Kambodja har lagstiftningen kommit underifrån vilket underlättar implementeringen. I Vietnam har ändå diskussionen kommit igång och regeringen har bett oss komma och bygga upp organisationer som kan vara en motkraft till industrin, säger Johan Bengtsson.
Till Accent säger Johan Bengtsson att han prioriterar lagstiftningen högst.
– Att få till en fungerande lagstiftning som folket känner är till för dem är viktigast. Möjligheterna för industrin måste begränsas. Sedan måste den förankras. I Thailand är lagstiftningen ganska bra, men varje gång den skärpts har det varit under militärdiktatur. Där uppfattar folk att de påtvingats lagstiftningen uppifrån. Det är inte så bra för genomslaget.
Johan Bengtsson är ändå optimist.
– I Laos har vi kommit en bra bit på väg. I Kambodja tror jag att en ny lag kommer i slutet av året. En rad frivilligorganisationer är i full gång med arbetet så jag tror att vi kommer att klara det. Till och med i Vietnam, även om det kommer att ta längre tid, säger han till Accent.